Vad gör man…

…om éns barn ringer hem från fritids och säger: Pappa, kan du hämta mig tidigare idag? – Varför?, undrar pappa. Svaret: Jag vill hämta mina syslöjdgrejor i klassrummet, men jag får inte för Läraren. Läraren får inte veta någonting. Så jag tänkte vi tar sakerna idag, gör dem klart i hemmet – för jag vill äntligen bli klar med detta – och så lämnar vi dem tillbaka imorgon biti innan skolan börjar. Förstår du?

Nej, jag förstår faktiskt inte. Varför behöver mitt barn vara rädd för sin lärare om han bara vill göra klar det han sysslade med i flera veckor i syslöjd och som han helt enkelt vill ha klar innan lovet. Jag ska ju lita på Läraren och inte ifrågasätta. Men får jag fråga mig? Vilket pedagogiska knep ligger bakom detta?

Jag som också är lärare – fast utbildad i ett annat land än Sverige (vilket tydligen gör skillnad) - fattar ingenting längre. Men hela episoden som i sig kanske inte är något anmärkningsvärt har ju också en historia. Jag ska försöka – bara för min egen skull – summera misslyckandets kronologi samt de senaste mailledes förda diskussionerna eller närmare sagt icke-diskussionerna som ägde rum de senaste veckorna, ett brev i februari, ett i mars. Breven hade till följd att två föräldrar hörde av sig och stötte oss i våra funderingar, även om de kanske bara delvis drog samma slutsatser, två föräldrar hörde av sig och var tveksamma, en förälder svartlistade oss. Även en följd av diskussionerna blev att Läraren hotade att inte följa med på en klassresa om jag, pappan, liksom även en del andra föräldrar, skulle följa med som det var planerat. Till följd av att jag inte fick följa med ville inte heller sonen följa med på resan.

Så långt har det gått hittills.