Waldorfskolan i Lund nekar vår son att fortsätta sin skolgång på denna skola, där han förhoppnings- och förväntansfullt började gå i klass 1 år 2004.
Han fick lämna skolan förra hösten p.g.a., vad som sades av skolledningen, att han hade allvarliga brister i sina kunskaper. Man rekommenderade oss att antingen låta honom gå om klass 4 eller lämna skolan. Vi valde redan då att begära att han skulle kunna fortsätta i sin egen klass, vilket redan då nekades av skolan. Resultatet var att han helt enkelt inte blev uppropad av sin klasslärare på uppropsdagen. (Läs mer här.)
Nu, efter ett år, då han klarat femman på en annan skola, en Montessori-orienterad sådan, som ställer som bekant andra, i regel högre krav på kunskapsinhämtning än vad Waldorfskolan gör, ansökte vi om återinskolning av honom. Först dröjde det nästan tre månader tills vi över huvud taget fick ett svar. Motiveringen till fördröjningen var att man skulle invänta resultaten av en utredning av skolverket som skulle ha gjorts efter att vi hade anmält förra läsårets
händelser. Sedan, efter sommarlovets början, kom det ett svar från skolan där vår ansökan avslogs. Den officiella motiveringen var att denna klass skulle nu stå utan klasslärare och att det skulle redan tagits in andra elever med stödbehov. Vi försökte en gång till att söka till skolan mot slutet av sommaren. Även denna ansökan avslogs med hänvisning till tidigare fattat beslut i frågan.
Men vi påstår att alla dessa motiveringar är undanflykter för att man inte vill ta itu med det verkliga problemet som finns på skolan. Hela denna kalabalik började nämligen med att vi kritiserade vår sons klasslärare i ett öppet brev till föräldrarna i hans klass i februari 2008. Brevet var riktat till föräldrarna och målet med brevet var att rådslå med föräldrarna om vår son. I brevet, som kan läsas här, yttrade vi också kritik mot läraren och hennes agerande i hans fall – i synnerhet i samband med en planerad klassresa. Visserligen var det ett fel från vår sida att gå ut med denna kritik till föräldrarna utan att ha pratat med henne om just denna punkt innan. Men även om vårt sätt att kritisera var felaktigt, ger inte detta henne rätten att sluta prata med oss föräldrar, att inte genomföra utvecklingssamtal med vår son och med oss i slutet av vårterminen, att porta oss från ordinarie föräldramöten – allt detta har läraren gjort mot oss och vår son. Och hon har bedrivit frågan om att han skulle lämna åtminstone klassen, om inte skolan. Vi har vittnen på
att hon under ett av mötena vi hade med skolan under våren 2008 sa att hon kommer att lämna uppdraget som klasslärare om vår son skulle få fortsätta i klassen. Detta är helt oacceptabelt och ligger på gränsen till utpressning.
Nu, när det blev klart och tydligt att vi sökte tillbaka till skolan för hans del, drog hon antagligen i nödbromsen och lämnade uppdraget som klasslärare i denna klass. Detta erfar vi i motiveringen till avslaget vi fått för vår ansökan om återinskolning som jag nämnt tidigare. Där skrevs det att man inte hade en klasslärare till denna klass. Men inte ens detta är sant: Vi hörde igår att man redan när skolan meddelade oss att vår ansökan avslagits, hade en ny klasslärare till klassen. Och vi får väl med rätta också tvivla på att det har antagits nya elever i klassen.
Hela skolans agerande är en fars för att hålla oss borta. Vi som föräldrar som yttrat oss kritiskt. Och detta görs genom att mobba och utesluta vårt barn! Om skolan har någonting emot oss, vårt sätt att föra denna diskussion, om läraren känner sig hotad som hon påstått efter en delvis hetsk diskussion, när hon portade mig från föräldramötet (dagen därpå anmälde vi hela händelsen till skolverket), osv då får skolan utesluta oss, men inte vårt barn. Detta är rena mobbningen av ett barn p.g.a. att man inte kunde hantera kritik.
Vi har andra barn på skolan. Vi vill ha Waldorfpedagogiken för våra barn för att just den kan ge våra barn en hel del upplevelser och erfarenheter som ingen annan pedagogik kan ge dem – och inte heller vi själva. Men med detta menar vi inte de permanenta kränkningarna som just vår äldsta son får uppleva sedan snart ett och ett halvt år tillbaka. Vi vill att skolan drar de rätta slutsatserna, och de kan bara vara att be om ursäkt för detta oprofessionella agerande, att ta in honom i sin klass igen och att tillsammans med oss, inte mot oss, hitta en väg ur situationen. Vi är i alla fall öppna för samtal!
Händelserna kan inte bara går förbi så här. De måste ha konsekvenser som påverkar skolan i rätt riktning!
På måndag är det upprop på Waldorfskolan i Hardeberga. Vi tänker vara på plats med alla våra barn, men det kommer att synas att vi - allihopa och inte minst vår äldsta son – är väldigt besvikna. Men hoppet är det sista som dör!
