Kära anonyma anmälare,
jag tycker det är jätte bra att du bryr dig om din omgivning, men nästa gång du anmäler någon till socialen bör du iaktta följande:
- Lär dig ditt språk. Jag som utlänning kanske får göra fel, men att du som infödd svensk inte vet att det inte heter dom. Det tycker jag är hemskt. Men okay…
- Du bör använda dina ögon när du tittar på saker och ting. Jag undrar nämligen var på hela jordklotet du har sett mig? Varken jag eller min familj har varit på uppropet på waldorfskolan i Lund när läsåret började. Vi har medvetet först kommit när uppropet var slut. Detta för att just inte utsätta vår son, som blev bortrelegaret från skolan efter vår kritik – det vet du lika bra som jag – för att han inte skulle utsättas för det du nämnde i din anmälan, för psykisk misshandel. Men det är rätt och sant: Vi har kommit dit efter själva uppropet för vi har ett ansvar också för våra andra barn som går kvar på skolan. Detta gör de för att deras föräldrar tycker att waldorfpedagogiken är en underbar bra grej och att de har fina, kompetenta lärare. Detta trodde vi också om vår äldsta sons, ditt barns förra klasslärarinna.
- Var snäll och säg vilka barn det var som skulle ha skrikit när jag med sonen kom in i klassrummet. Jag har inte hört några barn skrika. Däremot såg jag hur vissa barn mumlade, men det gjorde de redan när vi bara kom i närheten av klassrummet. Inne i klassrummet fanns det några vittnen som kan bevittna att Jacob bara lämnade över en lapp till klassens nya fröken, en lapp där han själv skrev om att han vill komma tillbaka till klassen. Klart var detta obehagligt för honom, men inte för att jag utsatte honom för något slags trakasseri utan för att alla i rummet plötsligt förstummade, glodde på oss och när vi gick ut började babbla igen, alla förutom en eller två. En av dem pratade jag med också. Du, kära (anonyma, såklart!) anmälare, kunde ha sagt ifrån, kunde ha stått för dig, men, nej, det är bättre att smutskasta ur diket. Jamen, ärligt talat, det är ju också det!
- Nej, du missuppfattar situationen helt: Jag vill inte fortsätta bråka med skolan. Nej, det är skolan som bråkar med mig genom att inte acceptera att jag som förälder också har en skyldighet gentemot mina barn, nämligen att se till att de får det bästa de kan få. Där ingår också en kritisk hållning till skolan, kritisk i den bemärkelsen att man är med, iakttar, ser, hör, försöker bringa skolan fram. Det är det vi har gjort under alla dessa år vi var aktiva föräldrar på skolan. Men det ingår också att säga ifrån när man tycker det behövs. Och jag utsätter inte mitt barn för psykisk misshandel. Det är skolan som utsätter honom för psykisk misshandel – och du. Skolan genom att inte uppfylla hans önskemål om att få fortsätta på denna skola som han känner sig hemma på. Och du, du utsätter honom för misshandel genom att anmäla oss till socialen, anonymt såklart, för annars skulle du ju vara tvungen att stå för det du gör. Stå för oss – det är förresten det vi hela tiden gör i detta här sammanhang, med ryggrad och stolthet, något som är helt främmande för dig.
- Så berättar du om trakasserier mot klassens före detta fröken, som förresten inte slutade som du sa utan som tog ett time-out. Du berättar i din anmälan att jag hade ringt till fröken nattetid och att hon var rädd för att träffa mig på skolan om hon inte hade haft en annan vuxen i närheten. Det senare kan jag inte säga något om eftersom jag inte är hon. Men om detta är fallet så beklagar jag. Men, beim Leben meiner Kinder, hur säger man detta på svenska, jag har aldrig ringt henne nattetid. Jag ringde kanske två eller tre gånger till henne på kvällen (när annars då?) under alla de fyra år vår son var på denna skola. Och då gällde det vanlig information till henne. Senast under våren 2008, mitt i hela detta helvete som hon bröt loss efter att vi tog oss friheten att kritisera henne. Då svarade hon inte ens.
- När uppträdde jag hotfullt? Det är det sista du påstår i din anmälan. Hon, lärarinnan, portade mig från ett vanligt föräldramöte i början av maj 2008, något som hon helt enkelt inte har rätt till sålänge det inte föreligger trakasserier från en förälders sida. Dessa fanns dock inte. Nej, motsatsen är fallet: Jag blev trakasserat av henne genom att hon inte pratade med oss som föräldrar sedan hon fick veta om kritiken. Jag ber dig: Vad är detta för en lärare? Först efter detta har vi förresten gjort som andra föreslog vi skulle göra: Vi har anmält skolan till skolverket. Inte anonymt! Resultatet av Skolverkets utredning hittar du på skolan. Skolverket tyckte att vi i en del punkter hade rätt och krävde förändringar som skulle redovisas i slutet av augusti. Hur dessa ser ut kan vi bara ana eftersom ingen säger något om detta. Men i alla fall har ju skolan återigen hittat undanflykter varför man inte skulle ta in vår son i skolan igen. Om barnet är borta är ju också problemet borta. Då kan man redovisa för skolverket att allting är bra och gott igen. Är detta strategin?
- Dessutom vill jag gärna veta vilka barn som ska ha hört att jag skällde ut lärarinnan. Jag diskuterade högljutt, kanske för högljutt, med henne, du kommer ihåg, vid tillfället då hon portade mig från föräldramötet. Men när skällde jag ut henne inför barnen. Vissa tillskriver andra det de själva skulle göra…
Stackars dig som inte vågar skriva under sina egna alster som du smutskastar oss med. Hela din anmälan är full med gift och galla som har ingenting med verkligheten att göra! Detta kallas för förolämpning och kan polisanmälas, men strunt samma. Mot dumhet finns ändå inga medel.
Inför nästa anmälningen ber jag dig ta till dig det jag noterade här och skärpa din syn.
Vänligast
S. (som alla som har med fallet att göra vet vem det är i det riktiga livet…)
PS: Jag tycker faktiskt att detta här är det sista jag säger i sammanhanget. Nu får myndigheterna ta sig an det här.
