Järnaresan & knytkalas

Det var det följande brevet som jag den 20 februari 2008 skickade till föräldrarna i dåvarande klass 4 som hela strulet med skolan började med. Jag kopierar in den här, har dock anonymiserat alla namn osv.

Hej, alla klass-4-föräldrar,

jag vill inte bestrida er pedagogiska kompetens, men eftersom ni ju inte kan veta på förhand vad detta brev kan handla om, vill jag be er att inte låta barnen läsa detta här. Brevet berör väldigt känsliga saker, inte minst känsliga för …(vår son) och de andra barnen. Men prata gärna med barnen litet försiktigt vad de tycker om …(vår son), hur de uppfattar honom. Det kunde vara bra att veta för oss också.

Jag tycker också å ena sidan att det är jättebra om vi nu kommer iväg med våra barn samt några föräldrar och läraren när vi åker till Järna.

Å andra sidan har jag litet svårt att förstå det följande: När jag bestämde mig för att följa med till Järna så gjorde jag detta i första hand för jag känner att ….(vår son) har det fortfarande svårt i klassen. För mig är det inte bara en rolig grej utan en stödinsats för mitt barn. Jag antar inte att han mobbas, det är inte grejen, men han ignoreras av många elever. En hel del elever kan gå förbi honom raktut utan att ens se honom. Jag iakttog det flera gånger, liksom att jag iakttog att han oftast är helt ensam ute på rasten, medan hela klassen sysslar med något, oftast några elever gemensamt, så vandrar han omkring ensam på skolgården. Eller så leker han med elever i …(sin lillebror)s klass eller även andra klasser. När de spelar spel så är det väldigt svårt för andra elever att släppa in honom i spelet ibland. Han har blivit bjuden på väldigt få födelsedagskalas under det gångna året.

Klassen är väldigt snabb. Han är däremot rätt så långsam i sitt agerande. Han halkar efter även i undervisningen på många sätt. Han har väldigt svårt att klara av vissa delar eftersom han har stora läs- och skrivsvårigheter, som har givetvis blivit mycket bättre på sistone, men de påverkar ju ändå hans tillvaro. Och jag vet också att han liksom alla andra barn kan vara väldigt taskig mot andra. Men allt detta berättigar ändå ingen att utesluta honom från gemensamma lekar jämnt och ständigt. Andra klasser har också sådana problem men klarar dem mycket bättre. Och detta beror inte på att vi är emot att han spelar fotboll i lag eller att vi av vissa skäl inte vill att han uppträder i kyrkor och kyrkliga sammanhang som det påstods tidigare.

Jag tycker att hans problem inte bara är hans problem. Han måste växa, utan tvivel, men jag tycker att även klassen måste växa i detta avseende att eleverna måste lära sig acceptera ett barn som är annorlunda än de andra och bjuda in honom till lekar. Några gör det, det vet jag. Andra kan inte det. Ibland är det också han som tackar nej. Och så får det ju också vara.

Och när jag nu anmälde mitt intresse att följa med på färden så tänkte jag att kanske …(klassläraren) skulle kunna behöva én som medhjälpare, inte en massa föräldrar som ska ha det roligt uppe i Järna, vilket ju i för sig också är bra. Till min stora besvikelse har …(klassläraren) återigen struntat i oss föräldrar och vår kopmpetens att hantera våra barn även i andra sammanhang än i hemmet och, i smyg, bjudit in sin egen son till resan för att åka med som pedagogisk kraft. Nu har jag inte heller någonting emot …(klasslärarens son). Jag knappt känner honom. Grejen är att man inte rådslår med oss föräldrar, att hon inte ens försökte välja någon utav oss som kunde hjälpa till även som pedagogisk medhjälpare. Och grejen är också att hon inte kan eller vill förstå att …(vår son) är i en viss speciell situation då han kunde behöva lite extrauppbackning inför och under en sådan resa och att det i en sådan situation kunde vara av ett visst värde att prata med oss vad vi tycker, om kanske vi kunde ställa upp, om kanske vi kunde ha några synpunkter…

Jag vet detta låter som om han ska särbehandlas i en värld där alla ska likabehandlas, men tyvärr så är vi inte lika och ibland så måste man kunna få lite mera, ibland får det räcka med lite mindre uppmärksamhet. Ibland måste man utnyttja alla möjligheter för att få någon med i gänget. Detta är vi rädda för att hon inte gör!

Innan vi nu sticker iväg – om någon av oss kan sticka med är nog numera en financiell fråga också – tänkte vi att vi skulle ordna upp en sak som kanske kunde hjälpa klassen att växa ihop. Vi vill gärna bjuda er föräldrar och alla barnen och syskonen till ett knytkalas nu en av helgerna mellan sportlovet och påsklovet, allt eftersom vi pga olika omständigheter (flytt, arbetslöshet, nytt dåligt betalt miniarbete, sjukdomar mm) inte har hunnit fira …(vår son)s födelsedag i höstas.

Vi tänkte att vi kunde samlas på fritids någon lördag eller söndag, grilla lite, leka lite lekar med barnen, gå kanske en spökvandring i skogen mm. Eller så kunde vi ha lite utemaskerad eftersom det var ju fasching i Tyskland i början av februari och i nära framtiden så är det dags för den judiska purimfesten som ju också är en maskerad. Och det är just de två rötterna som …(vår son) bär med sig genom livet. Och det kanske kunde vara kul att få ta del av det också en eftermiddag. Ingenting är bestämt, men vi skulle vara glad om ni kunde höra av er vad ni tycker i sammanhanget.

Vad säger ni om detta? Hör gärna av er.

Med vänliga, fast väldigt betungade hälsningar

Stefan samt Anneka som båda är mycket oroliga just nu inför …(vår son)s framtid

En grässlig, fruktansvärd höst

Börserna rasar. Förra veckans tandköttsinflammation vill fortfarande inte riktigt botas. Problemen med skolan tar aldrig slut. Men det gör pengarna. Stämningen är på bottennivå. Det enda som är gyllet det är vädret just de senaste dagarna.

Men det är ändå ett nytt år som har börjat, år 5769. Hos oss utan pompa och ståt, men vi hann åtminstone med att vara i Lunds lilla synagoga en enda gång under helgen i början av förra veckan, tjockkindig och med alla barn som följeslagare. Nu stundar nästa helgen: Jom Kippur. Och de dagarna mellan Nyåret, Rosh haShana, och Försoningsdagen, Jom Kippur, är det brukligt att be dem om förlåtelse som man har gjort illa, medvetet eller ej, under det gångna året.

Och även om strulet med skolan fortfarande inte tog slut så är vi dock medvetna om att vi – i slagets hetta – kan ha sårat och faktiskt även sårade vissa personer, även om vi bara hade för avsikt att påpeka ett problem. Om detta nu är fallet så ber vi dig, Christina, och alla de andra som känner sig sårade om ursäkt och förlåtelse. Detta var inte alls meningen att allting skulle bli som det blev. Om det är andra människor som känner sig sårade av oss så ber vi även dem om förlåtelse – fast jag i nuläget inte kan veta vem detta nu skulle kunna vara.

Som tecken för det ska v sticka till den lilla bäcken i Södra Sandby idag eller imorgon och göra tashlich, den sedvanliga ceremonin, och tömma våra fikor i bäcken för att renat och utan synder gå in i det nya året. Hoppas då att det nya året 5769 blir bättre än det gamla, att vi även i år blir inskrivna i livets bok och att den fruktansvärda, grässliga hösten förvandlar sig till en i ordets sanna betydelse gyllene sådan, följt av en förträfflig, kanske till och med snövit vinter, en blomstrande och fruktbar vår samt en färgglad och kraftfull sommar.

Tecken på att hoppet inte är helt ute finns: Vi får en ny hyresgäst hemma hos oss – Felix Katz, en underbar söt gyllen-röd kattunge flyttar till oss på torsdagskvällen.

Tack vare Shoshana…

…vet jag nu att jag måste fortsätta med bloggen, vilket inte är så lätt en sådan underbar-underlig dag då man omärkbart blivit ett år äldre…

För livet rullar på som vanligt med de samma problemen, t ex, ett sådant här:

Min son kommer hem, småklagar om sin nya skola. Mamma lovade att prata med läraren så att vi kunde hitta en lösning. Då svarande han: Nej gör inte det! Jag vill inte byta skola igen! Tack vare Christina och hennes stil att lösa problem och ”diskutera” dem har han fått uppfattningen att man aldrig får säga något utan att bli relegerat, uteslutet från fortsatt samarbete. Det har vi varit med om tidigare i ett land som inte finns längre, DDR, och visserligen ännu tidigare i tysk historie. Har vi i Sverige verkligen kommit så långt?

Då är det dags att fly!

Men hoppet är inte ute: Skolverket har ännu inte sagt sitt om hans gamla skolas metoder att göra sig kvitt med diskuterande, krävande föräldrar. Hur sa Frank Kelber som håller på att starta en ny friskola i Malmö till sina blivande anställda: Vi har ett stort ansvar. Det är föräldrarnas ögonstjärnor som vi ska ta hand om och det är föräldrarna som alltid har rätt. Eller som Micke, vår lille Noahs första klasslärare sa vid första föräldramöte: Tack för att jag får ta hand om era barn.

Nu har det hänt

Vi fick detta brev helgen innan skolstarten som vi uppfattade som väldigt hotfullt:

Hej A. och S. Jag har försökt att få kontakt med er via telefon både i går eftermiddag och kväll och nu under lördagen men inte lyckats. Det jag har att säga är mycket viktigt eftersom det gäller uppropet på måndag. Vi har ju beslutat att J. (vår son) ska följa klass 4 en gång till för att få alla möjligheter vi kan ge honom att komma ikapp och nästa år kunna ha en ärlig chans att klara klass fem utan att halka efter. Det är faktiskt så att det blir stor skillnad mellan klass 4 och 5 framför allt när det gäller läsning och att själv hämta in information från olika böcker. Och då är det ju bra att man är säker på sin läsning och läsförståelse.  Jag vet att ni inte har bejakat att J. ska börja hos K. (klassläraren i klass 4) i klass 4. Jag vet att Robert ringde till er i måndags och muntligt meddelade att beslutet är okränkbart. Ni har också fått ett brev under sommaren.
Att vi hör av oss nu är för att vi har fått information från fritids att J. (vår son) är inskriven på fritids för klass 5, vilket han naturligtvis inte kan vara, samt att han har talat om för medarbetarna där att han ska vara kvar i klass 5. Jag uppmanar er på det starkaste att snarast upplysa era pojkar om  den korrekta situationen och snarast kontakta K. (klassläraren i blivande klass 4) och tacka ja till platsen i klass 4. Annars har inte J. någon plats på skolan nästa år och kommer inte att ropas upp till någon klass på måndag. Och då kan han inte gå på Rudolf Steinerskolan som ni ju vill. Att ställa till en scen på uppropet och tvinga in J. till klass 5 är inte görligt. Det förändrar inte situationen. Det bara gör det mest otrevligt för era barn och särskilt för Y. (J:s ett år yngre bror som går klass 3 på samma skola, den klassen som skolan föreslår placera J. i) och lillpojken i klass ett eftersom de ska vara kvar på skolan. Ni kommer inte att vinna något på att tvinga in J. i klassen för han ska inte gå där. Vi kommer inte att låta en scen och hotsituation vara utan kommentar. Om ni inte ger ert barn den maximala möjligheten att utvecklas i sin egen takt och ser det som en möjlighet och en gåva att J. får gå om ett år och genom det får den tid han behöver för att komma ikapp utan tvärtom hindrar honom att få det vi ur pedagogisk synvikel bedömer är bäst för honom, betraktar vi det som något som gör att J. far illa. I sådana fall där vi misstänker att ett barn far illa av den hantering som föräldrarna gör är vi tvingade av socialtjänstlagen att göra en anmälan till sociala myndigheterna. Det kommer vi att göra om ni hindrar honom från att få den möjligheten som vill ge honom i den situationen han befinner sig. Om ni väljer att flytta J. till en annan skola är det upp till den mottagande skolan att avgöra var de vill placera honom. Vi har erbjudit er att J. (vår son) ska gå i klass 4 om han ska vara kvar på vår skola. Och det är det som gäller. Ni måste kontakta K. (klassläraren i blivande klass 4) och bekräfta platsen vi har erbjudit.
Med vänliga hälsningar för ledningsgruppen E.

Den som följde vår blogg de senaste veckorna förstår dock att skolan inte är så välmenande som den påstår här. Däremot har relegeringen av vår son bedrivits sedan hans lärare har fått kännedom om kritik som vi yttrade gentemot henne i vintras. Om det hade ägt rum elevvårdskonferenser som det är brukligt i varenda skola och om en sådan skola hade beslutat att mn inte skulle låta gå honom vidare pga pedagogiska skäl hade inge motsatt sig, men det var inte fallet som händelsernas förlopp visar. Däremot förfalskade skolan olika doument i syfte att bortförklara sina egna fel i sammanhanget.

Men nu är det så: Skolan har verkligen låtsats om att ingenting hade hänt. Vår son har inte uppropats i måndags, på detta sätt bortrelegerats från skolan. Han har börjat med båda glädje och vemod en annan skola. Och för oss står hela skolan till disposition.

Skolans svar till skolverket…

… fick vi kännedom om i början av sommaren, när skolverket enligt dess rutiner vände sig till oss och bad om synpunkter om skolans svar och vi blev chockslagna när vi läste det – och förstummade helt.

I skolans svar visade sig plötsligt att möten som vi har haft deklarerades om till elevvårdskonferenser där det till och med skulle ha fattats de besluten som skolan ha medgivit oss i slutet av våren. I dessa beslut ställde man oss som föräldrar inför valet att antingen flytta vårt barn en klass neråt eller lämna skolan. Detta med motiveringen att vår son (pga skolans stora insatser i sammanhanget med hans dyslexi – som det påstås i svaret!) skulle ha så pass stora brister i stoffet att ha inte skulle klara gå vidare i sin klass. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att vi alltid stoppades av ledningsgruppen när vi skulle ta upp just en dskussion om vår sons situaton med hänvisning till att en sådan diskusson skulle vara ett ämne för en elevvårdskonferens. Anmärkningsvärt är också att skolan har noterat i sitt svar till skolverket, en offentlig handling (!), att det hade folk deltagit i konferenserna som inte vi föräldrar har sett under de resp mötena. Andra sk elevvårdskonferenser har antagligen ägt rum utan att vi föräldrar har deltagit i dem, vilket i sig är ett tjänstefel eftersom elevvårdskonferenser kräver föräldrarnas medverkande. Under hela processen har ett enda möte ägt rum där vår sons situation stod i fokus, men detta ägde redan rum i februari och det var inte heller en elevvårdskonferens utan har deklarerats om i efterhand, inte minst genom att förfalska deltagarlistan: I skolans svar påstod skolan på ett ställe att skolans stödgrupp skulle ha deltagit i mötet, representerat av en lärare. På ett annat ställe i samma svar var det en helt annan företrädare för skolans kollegium, nämligen skolans kanslist (som också tagit på sig ansvaret som stödlärare) som påstods ha deltagit i mötet. I själva verket var ingen av dem på plats när vi diskuterade vår sons situation i vintras! Och ytterligare någon dskussion med fokus på vår sons situation har inte ägt rum under hela våren. Tvärtom: När klassläraren mot våren skulle genomföra utvecklingssamtal med föräldrarna och barnen – för första gången förresten på hela barnens skoltid – blev vi inte ens informerade om dem; vi fick veta att sådana samtal har ägt rum med andra barn och deras föräldrar i efterhand av en ren slump. Hon svek alltså oss och vår son och vägrade ta kontakt med oss i frågan berörande vår son. Och detta i en sådan situation när vi beklagar hans situation i klassen! Vad är detta för ett oproffsigt sätt?

Nu håller vi på lämna ett svar till skolverket där vi påpekar just detta.

En lång-kort vår…

… är över. Läsåret på skolan är slut. Sommarvärme har antagligen kommit hit för att stanna. Huset är sålt, bilen köpes (förhoppningsvis) idag. Och en ny sommarsäsong med mycket arbete står framför oss, guidningar runtom i hela Skåne och Köpenhamn, i synnerhet på Glimmigehus och i Ystad, men förhoppningsvis också lite semester och ro.

Men för tillfället ser de inte så ut: Mörka moln har dragit sig ihop igen – egentligen hänger de över oss redan hela våren som Damokles svärd. Vi gjorde under våren ett fel: Vi kritiserade, slaktade en helig ko, nämligen att man inte får kritisera sina barns lärare, i synnerhet inte om barnen går på en viss sorts friskola.

Alla gissar visserligen vilken sorts friskola det är. Och det värsta är: Vi tycker ju själva att tanken, den teoretiska tanken, som ligger bakom denna skolform är väldigt bra. Man väver här ihop de olika delarna av människan, försöker se dem vid varenda tillfälle, går vid inlärningen från det praktiska genom det själsliga till det teoretiska, väver ihop konst och vetenskap sagor och berättelser, belyser således världen från olika håll med fokus på att barnen så småningom kommer att förstå den. Skolan är liten ligger ute på landet med utsikt över ett underbart och fascinerande landskap med Köpenhamn på räckhåll. Allt är underbart på denna skola - sålänge man håller käften.

Och det var vårt fel Det har vi inte gjort. I ett brev til förädrarna i ett av våra barns klasser begärde vi hjälp och stöd ifrån dem eftersom vi insåg att barnet hade det svårt i klassen. I detta brev kritiserade vi också klassläraren som sedan hon har fått veta om brevet slutat prata mod oss. Detta var nu för tre månader sedan. Sedan dess har det hänt mycket förutom vettiga samtal med läraren: Hon ha portat oss öäldrar ifrån en klassresa som det var planerat att en av ossskulle följa med, hon har vägrat samtala med oss, lämnat över allt detta till ledningsgruppen på skolan, hon har portat oss ifrån föräldramöten inte genomfört några utvecklingssamtal med vårt barn och oss (hon har aldrig gjort det tidigare, men just börjat med det under terminens gång och haft utvecklingssamtal med alla dem andra barnen) och det senaste greppet är nu att skolans ledningsgrupp och styrelse har beslutat att inte låta vårt barn gå vidare i sin klass till hösten. Antingen ska han flyttas till en klas under sin årskurs, dvs han får gå om läsåret, eller så får vi flytta honom till en annan skola. Detta inte av pedagogiska skäl och utan samtycke av oss föräldrar. Allt detta händer för att läraren inte kan hantera kritik, men måste då barnet gå? 

I denna blogg har vi vid tidigare tillfällen berättat om turerna. Läs gärna vidare här och visserligen även där.

Ännu ett möte och ett samtal

Nu hade vi återigen kommit överens om ett möte, denna gång med ledningsgruppen, inte vi personligen utan föräldraföreningen. Jag bjöd mig själv och blev utbjuden av ledningsgruppen med detsamma. Förklaringen var att man med föräldraföreningen skulle diskutera varför man hade ansett att vi inte skulle prata med ledningsgruppen själv. Resultatet blev att vi får bestämma en tid som passar oss bäst för ett nytt samtal där vi får lägga fram våra bekymmer. Detta möte skulle bli av vecka 17, men vi hann inte med. Så nu siktar vi på den 29 april istället.

Gårdagens brevväxling med skolan

Ett brev från oss till skolan:

Hej, efter samråd med föräldraföreningen tar vi avstånd ifrån mötet med ledningsgruppen som skulle äga rum i eftermiddag. Detta med anledningen att vårt för- eller misstroende för skolans arbete inte är det väsentliga i sammanhanget och för att vi vill hålla fokus på vårt barns situation i klassen och på skolan. Med vänliga hälsningar (underskrift)

Svaret från skolan:

Hej, vad synd att det inte funkade idag. Vi gör ett nytt försök på tisdag, kl 15.30 i sexans klassrum. Ni är varmt välkomna. Mvh (underskrift)

HJÄLP! Var vi så otydliga när vi sa att vi inte skulle komma till mötet? Kan man uppfatta någonting fel i sammanhanget? Eller vill man inte förstå?

Men läs hela historien.

Turerna forstätter

I söndags fick vi ett mail:

Hej Stefan. Jag vill bara meddela er att vi har tagit beslut i ledningsgruppen att all kontakt med skolan när det gäller …(vårt barns namn) ska gå via ledningsgruppen. Vi kommer också att kalla er till samtal för att vi på något sätt ska kunna reda ut det trassliga misstroendet som ni har gentemot skolan. Men om det är något som ni funderar över när det gäller …(vårt barns namn) så kontakta oss och inte …(lärarens namn). Ni kan ringa till någon av oss eller maila vilket ni vill. Ledningsgruppen består ju detta läsår av …(namn på tre lärare) och mig. Vi kontaktar er för ett första möte efter måndagen då vi har vårt planeringsmöte i ledningsgruppen. Med vänliga hälsningar …(underskrift)

Läs mer här.

Men under tiden har vi haft kontakt med föräldraföreningen och pratat med andra föräldrar. Konstigt nog så skakar de flesta på huvuden om det vad som pågår här just nu.

Vi måste avvakta vad som händer idag första dagen efter lovet, dagen då vårt barn skulle ha börjat i en ny klass – om allt hade gått som klassläraren ville. Vi fick veta om hennes hastigt och lustigt, utan något vidaregående samtal med oss i sammanhanget fattade planer för precis en vecka sedan – när klassen var ute och reste, utan varken vårt barn eller mig som följeslagare som det ju egentligen var tänkt.

Det hela börjar urarta… Men läs den uppdaterade kronologin av händelserna.

Äntligen…

…så säger barnen, har det blivit vinter i Skåne. Det är i alla fall något snöaktigt som faller från himlen. Därtill kommer stormiga vindar och temperaturer kring noll. Inget väder som man förväntar sig en vecka innan påsk, men ett väder som passar bra till vårt inre läge efter förra veckans alla turer som ju fått sin uppföljare redan i eftermiddag när telefonen ringde. Men läs mer om det här.