Gilads frihet är vår frihet

Freedom for Gilad 

Sign the petition!

Och så var det Purim…

De senaste dagarnas hetta kunde inte ändra på det: Det var Purim, och det firades segern över Haman i gamla Persien.

Jag känner mig…

…utbränt och utsatt och känner en växande uppgivenhet inför allting som pågår:

I våras hade vi problem med barnens skola som vi tyckte att vi var tvungna ta tag i själva. Bedjan om hjälp till skolverket har inte bragt någonting. Även med den nya skolan är inte allting som man skulle tycka att det ska vara.

Nu denna katastrof i Mellnöstern där man känner att man måste jobba journalist för att de som får betalt för det arbetet struntar i sin egentliga uppgift, nämligen att informera folk neutralt om händelserna, inte ta parti för en sida i konflikten. Och – har du inte sett – säger man något mot den förutfattade meningen som medierna producerade de senaste åren så hamnar man i blåsväder, känner man sig förföljt som kollektiv oavsett vad man tycker som person. Och éns privata tro blir plötsligt – inte för första gången i historien – till ett föremål för fördömmande. Om medierna hade gjort sitt jobb hade inte dessa irritationer uppstod som nu förgiftar samhällsklimatet i Malmö med omnejd, dvs hela Sverige.

Så kommer just i dessa dagar några forskare som lägger fram en pamflet – som jag tyvärr inte fick läsa, men tydligen så har man intervjuat 30 personer och gjort sig en bild av 30 000 Rosengårdsbor utav detta och sedan dessutom förstört källmaterialet. Folk på Rosengård är såklart upprörd. Även denna rapport skulle man helst ha skrivit själv, så känns det.

Tillkommer en renodlad skattesmäll som jag inte hade någon aning om, måste alltså också tas. Som följd för skattesmällen har också försäkringskassan bestämt att den har utbetalt för mycket i bostadsbidrag, vill ha tillbaka massor med pengar.

Kanske efter elva år i Sverige dags för en luftförändring! Lübeck, Harduf eller Birobidshan… utan returbilljett.

Tillbaka till vardagen: Låt oss plantera ett träd!

Närmast i almanackan:

• Om en timme: Föreläsning
• Ikväll: Möte på de mindre barnens skola.
• De närmaste dagarna: Föreläsningar och jobb
• Söndag: Barnaktiviteter
• Måndag: Möte på största pojkens skola
• Snart: Tu b’Shvat, Trädens nyår

Honi och johannisbrödsträdet

En berättelse ur midrash

Nedskriven av Malka Drucker och publicerad i Drucker, Malka: The Family Treasure of Jewish Holidays. – Boston, New York, Toronto, London: Little, Brown and Company, 1994; fritt återberättad av mig

Honi var en kraftfull ung man som bad med hela sitt hjärta. Han hade bara ett enda fel. Han sa allting som kom i hans huvud, och ibland han ångrade sig.

En dag han promenerade genom sitt kvartér i Jerusalem. Där såg han en gammal man som grävde i jorden. Eftersom han var så pass gammal han grävde väldigt långsamt. Han tog upp bara pyttelite jord med sin spade varje gång han lyfte den.

”Vad gör du?” undrade Honi.

Utan att sluta gräva mannen svarade: ”Jag planterar ett johannisbrödträd.”

Honi brast ut i skratt: ”Vad galet det var! Att du använder den lilla tiden du har kvar på att plantera ett träd! Du kommer ändå inte att njuta av frukterna på trädet! Och du kommer inte heller att kunna sitta i trädets skugga!”

”Det är sant, unge mannen,” svarade den gamle, ”men det är mycket bra att ha träd. Mina barn kommer att äta frukten, och mina barnbarn kommer att njuta av skuggan. Jag har ätit frukterna ifrån ett träd min farfar planterade. Nu vill jag förbereda för dem som kommer efter mig.”

Honi skakade på huvud: ”Om jag hade varit dig så hade jag planterat ett snabbt växande träd, ett olivträd kanske eller ett fikonträd, så att du åtminstone kunde äta trädets frukter och på detta vis få något för ditt hårda arbete.” Den gamle mannen log och fortsatte sitt arbete. Honi gäspade. Det var så varmt. Och plötsligt blev han så trött att han la sig ner och somnade med detsamma.

Han drömde att klipporna runt omkring honom hade blivit större och större, tills de försvann ur hans sikte. När han vaknade var det morgon. ”Oh, jag har väl sovit här hela natten,” tänkte han. Han började gå upp och kände att hans kropp var stel och att ham hade svårt att gå upp.

Slutligen han tittade på sina fötter. Han tittade på sina händer, på sina kläder. Han kollade sitt ansikte. Hans kläder var slitna, och hans ansikte pryddes av en stor vit skägg.

”Jag är gammal!” skrek han ut. ”Hur länge har jag sovit?” undrade han. Han tittade omkring sig och fann sig själv i mitten av ett fruktparadis: Ett stort, med söta frukter fullsatt johannisbrödträd stod där. Honi tog en av frukterna och provade den eftersom han var hungrig. Han kände den rika smaken. Just då passerade en liten pojke. ”Stop!” sa Honi till pojken. ”Vem är du?”

”Jag är Moshe ben Shimon haLevi,” svarade pojken.

”Nej! Moshe ben Shimon haLevi!” upprepade Honi. ”Hur då, han är en gammal man!”

”Du menar min farfars far,” sa pojken medan han tuggade på en frukt från trädet. ”Han dog för många år sedan. Jag blev kallat efter honom. Detta är trädet ha hade planterat under hans livs sista år. För ungefär sjuttio år tillbaka.”

Sjuttio år! Honi hade sovit väldigt länge, men till sist han förstod den gamle mannens visdom.

What really happened in the Middle East

Look here!

(Vi har fått detta via mail idag…)

Dagens Lokaltidning Malmö…

…publicerade en artikel som borde vara oroväckande för varenda fritt tänkande människa…

Nyladdande Jom Kippur

Det var en underbar känsla att fira Jom Kippur, Försoningsdagen, tillsammans med många nya och gamla ansikten i Lunds lilla synagoga. Chazanit Jalda Rebling från Berlin, vars mammas, Lin Jaldatis, musik var en jämn följeslagare under vår barndom, gjorde sitt bästa för att ge oss möjligheten till att be under denna stora helgdag. Ett jätte stort tack till henne för en sådan lyckad dag som gav oss tillfället att gå i oss, fundera över oss själva och vårt förhållande till världen, samtidigt som vi fick ladda om batterierna.

Ikväll finns det tillfälle att träffa henne igen för en lika vacker som kraftfull Kabbalat Shabbat, även detta i Lunds lilla synagoga. Vi ser fram emot detta med stor glädje. Hoppas att vi hinner med med hela familjen förutom kanske Monsieur Katz, vår lilla söta nya katt som flyttade in hos oss alldeles nyss. När vi fick honom bar han namnet Felix, men ”döptes” genast om till Simcha (som betyder fröjd) – eftersom det är en fröjd att titta på honom och iaktta hur han utforskar livet i sitt nya hem. Och om man då googlar på ordet Simcha – vart kommer man då? Till Simcha, det första ölet från Sachsen som är koscher! L’Chaim!

En grässlig, fruktansvärd höst

Börserna rasar. Förra veckans tandköttsinflammation vill fortfarande inte riktigt botas. Problemen med skolan tar aldrig slut. Men det gör pengarna. Stämningen är på bottennivå. Det enda som är gyllet det är vädret just de senaste dagarna.

Men det är ändå ett nytt år som har börjat, år 5769. Hos oss utan pompa och ståt, men vi hann åtminstone med att vara i Lunds lilla synagoga en enda gång under helgen i början av förra veckan, tjockkindig och med alla barn som följeslagare. Nu stundar nästa helgen: Jom Kippur. Och de dagarna mellan Nyåret, Rosh haShana, och Försoningsdagen, Jom Kippur, är det brukligt att be dem om förlåtelse som man har gjort illa, medvetet eller ej, under det gångna året.

Och även om strulet med skolan fortfarande inte tog slut så är vi dock medvetna om att vi – i slagets hetta – kan ha sårat och faktiskt även sårade vissa personer, även om vi bara hade för avsikt att påpeka ett problem. Om detta nu är fallet så ber vi dig, Christina, och alla de andra som känner sig sårade om ursäkt och förlåtelse. Detta var inte alls meningen att allting skulle bli som det blev. Om det är andra människor som känner sig sårade av oss så ber vi även dem om förlåtelse – fast jag i nuläget inte kan veta vem detta nu skulle kunna vara.

Som tecken för det ska v sticka till den lilla bäcken i Södra Sandby idag eller imorgon och göra tashlich, den sedvanliga ceremonin, och tömma våra fikor i bäcken för att renat och utan synder gå in i det nya året. Hoppas då att det nya året 5769 blir bättre än det gamla, att vi även i år blir inskrivna i livets bok och att den fruktansvärda, grässliga hösten förvandlar sig till en i ordets sanna betydelse gyllene sådan, följt av en förträfflig, kanske till och med snövit vinter, en blomstrande och fruktbar vår samt en färgglad och kraftfull sommar.

Tecken på att hoppet inte är helt ute finns: Vi får en ny hyresgäst hemma hos oss – Felix Katz, en underbar söt gyllen-röd kattunge flyttar till oss på torsdagskvällen.

Haushaltstag bei Mischpokes

Nu är det igen en av alla dessa dagar, fast av just dessa dagar finns det definitivt för lite.

En kund ringde återbud pga sjukdom och det gör att jag får en halv dag extra som inte var planerat frå början, en extradag till hushållsarbete, vilket också är grymt nödvändigt eftersom jag inte hittar någonting längre i det här huset. Tillkommer att regeringen, drottningen, min fru och mina barns mamma är på väg hem från Jerusalem där hon vistades i tio dagar. Så det är dags att sätta i gång så att det finns en chans för henne att komma åtminstone genom dörren. Nej, så illa är det väl inte, men…

Allt detta leder mina tankar något år tillbaka i tiden. När jag var barn så hade alla kvinnor (! – betoningen ligger på ”kvinnor”, inte männen, bara i fall de var ensamstående), alla kvinnor hade alltså möjlighet att ta ut en ledig dag per månad för att sköta hushållsarbetet, den så kallade hushållsarbetsdagen eller som det då hette i DDR Haushaltstag. Och barnen (mig inklusivt) och männen förväntade sig såklart att kvinnan då hade hunnit göra rent i hela huset, vilket min mamma för det mesta klarade ganska bra, minns jag; men jag minns också att det de andra dagarna såg ungefär som hemma hos oss nu, med ett undantag: Varje lördag var det storstädningsdags. Barnen var ju på skolan – vilka gyllene tider för föräldrar(!), och då hade föräldrarna alltså tid att göra rent lite extra, handla osv. Det fick man också göra då det stängt överallt i alla affärer efter kl 12 en lördagmiddag. Gyllene tider även det för anställda inom handeln.

Idag har alltså jag min oväntade Haushaltstag. Och då ska jag sätta igång med detsamma – innan jag fastnar allt för mycket framför denna leksak här.

Sedan väntar ett litet, faktiskt ideellt, jobb på eftermiddagen. Därefter är barnen inbjudna till ett litet kalas i Södra Sandby. Mot kvällen är det dags för veckans shabbesmåltid. Och sedan efter måltiden måste vi bryta shabbes för att åka till Kastrup och möta vårt kronade överhuvud. Och då är vi mycket glada för, barnen springer redan sedan tre dagar tillbaka från ena benet på det andra i väntan på sin lilla mamma. Och även jag kan gott behöva en kram (mmm) av min kära hustru, den mischpokiska drottningen. Välkommen hem!

Regn i Sderot

Typiskt! Det regnar i Sderot, jämnt och ständigt, år ut, år in, sedan två år tillbaka numera. Sedan Israel lämnade Gaza-remsan regnar det qassam-raketer på den israeliska staden. Någon dag är två, någon dag en. Det finns visserligen också dagar där det inte kommer någon raket alls. Men häromdagarna var det flera raketer som kom över Sderot - från Gazaremsan. 17 männsikor blev skadade. Ett tusental människor fick evakueras från området. Allt detta läste vi ingenting om i svenska tidningar utan hos Lila eller i Miriams blogg om hennes liv i Jerusalem.

Men nu har Israel svarat med tre luftangrepp på Hamasställningar i Gaza. Och då hojtar Expressen till! De jävla israelerna! Hur kan de bara! Det står inte där, inte i dessa ord. Men jag läser just det eftersom jag aldrig förut läste något om raketregnet på Sderot, inte i Expressen eller andra svenska medier. Och bara om man läser artikeln nogrannt förstår man att det inte var 22 personer som dödades av dessa luftattacker utan bara tre. De 22 dödades i strider mellan Hamas och Fatah, de olika palestinska rörelserna som utkämpar en blodig kamp om makten i Gazaremsan! Men man måste verkligen skärpa blicken för det so står i texten, men även för det som står mellan raderna…

Min drottning är i Jerusalem just nu. Hon sammanfattar sina erfarenheter av svensk förståelse av den pågående konflikten i dagens två inlägg i vår tyska blogg.