Sista försöket

Ett brev till skolans kollegium ska skickas i dagarna. Förhoppningen är stor att vi kan åstadkomma en bra lösning inom kort.

Vad ska hända?

N har vi pratat med många människor om vårt problem med skolan, med människor från skolan, med folk utanför skolan. Reaktionerna var nästan enhälliga: Så här får det inte vara! Nästan.

En skolförälder som har barn på skolan sedan mycket länge sa att skolan var mycket värre för ett tag sedan. Den har blivit mycket bättre. En annan menade att skolan använder sig utav fågel-struts-politik: Den stoppar huvudet ner i sanden när det dyker upp sådana problem för att inte se dem och således inte vara tvunge att ta tag i dem. Men hon uppmanade oss att fortsätta vår kamp för att få vårt barn tillbaka till denna skola eftersom man inte kan reagera på problem på detta sättet.En pappa ringde oss redan i början av sommarenoch undrade om han skulle ta ut sina barn från skolan för att skolan kommer ju att sänkas om vi fortsätter med det vi gör. Även om han visade förståelse för det vi höll på med innan verkade han nu vara rädd att allting kommer att drabba hans barn också: Bara för att ni inte kan prata med skolan kommer hela skolan att sänkas. En mamma mailade oss upprört vad vi höll på med. Vad vill du? Skolan har inte gjort någonting mot dig! Vad vill du?

Nej, skolan har inte gjort något mot mig, men utsatt mitt barn för en grov kränkning genom att vägra gå den på denna skola som han älskar. Det bekräftar han varenda gång samtalet kommer på det. Han tycker om att han är tillsammans med sina syskon på en och samma skola. Han tycker om maten på skolan. Han tycker om landsakept skolan befinner sig i. Han tycker om sättet hur man undervisar. Jag tror att han till och med tycker att eurytmin som brukar vara en het potatis bland eleverna är någon bra meditation för honom. Och han älskar sin lärare som svek honom för att hon inte tål kritik.

Om han får gå på denna skola eller ej är egentligen en juridisk fråga, sa en myndighet till oss. Vi skulle anlita en advokat för att reda ut det här. Men innan dess, så tipsade representanten för denna myndighet, skulle vi söka samtalet en sista gång och försöka hitta en möjlighet att samlas vid bords och prata fördomsfritt om hur det kan gå vidare för oss och vårt barn på denna skola.

Och detta, tycker vi nog, ska vi göra.

För vi vet nu vad som ligger bakom hela denna uppståndelsen. Det fick vi reda på genom att någon anonymt anmälde oss till socialen: I anmälan stod det nämligen att vi, i synnerhet jag, skulle ha trakasserat läraren, att ha skulle ha ringt henne nattetid, skällt ut henne inför barnen. Om detta hade varit fallet hade hon visserligen en viss rätt att avbryta kontakten med oss. Men så är inte fallet! Och även om det hade varit sant – hade hon då haft en rätt att bara slänga ut mitt barn från skolan? Det tor jag icke! Ingen var ryktena kommer ifrån, vem som spred sådant.

Så vi ska söka samtalet med skolan igen – utgående från de nya fakta, att vårt barn numera kan läsa och skriva, att han mot skolans förväntan klarat femmans nationella prov i alla ämnen, att han är pigg och glad kille som inte behöver extrastöd i skolan utöver det som en vanlig lille i hans ålder brukar behöva. Och inte minst utifrån att dessa rykten som spreds om oss inte stämmer.

Men vi behöver också samtala med skolan om våra andra barn som vid flera tillfällen utsatts för retningar av andra elever, inte minst för att de är våra barn. De retades med att det påstods av elever att jag som tidigare vikarierat på skolan hade fått sparken från skolan. Även detta är inte sant: Vikariatet hade upphört och man hade hittat en annan lärare som kunde undervisa i ytterligare något ämne utöver det som jag kunde erbjuda. De har retats för sitt efternamn, för sin tillhörighet till just denna familj som de tillhör. Men de har också kallats för Hitler och judesvin – av tio- till tolvåringar. Och senast där har väl överskridits en gräns!

Problemet börjar dra kretsar. Dessa går inte att sitta ut bara utan man måste ta tag i situationen omedelbart. Om detta inte lyckas kan skolan också vara värd en sänkning, men detta vore mycket synd om de många goda tankarna och idéerna kring skolan.

Vi vill att problemen tas tag i – utan fördömen och förutfattade beslut!

Öppet brev till en anonym anmälare

Kära anonyma anmälare,

jag tycker det är jätte bra att du bryr dig om din omgivning, men nästa gång du anmäler någon till socialen bör du iaktta följande:

1. Lär dig ditt språk. Jag som utlänning kanske får göra fel, men att du som infödd svensk inte vet att det inte heter dom. Det tycker jag är hemskt. Men okay…
2. Du bör använda dina ögon när du  tittar på saker och ting. Jag undrar nämligen var på hela jordklotet du har sett mig? Varken jag eller min familj har varit på uppropet på waldorfskolan i Lund när läsåret började. Vi har medvetet först kommit när uppropet var slut. Detta för att just inte utsätta vår son, som blev bortrelegaret från skolan efter vår kritik – det vet du lika bra som jag – för att han inte skulle utsättas för det du nämnde i din anmälan, för psykisk misshandel. Men det är rätt och sant: Vi har kommit dit efter själva uppropet för vi har ett ansvar också för våra andra barn som går kvar på skolan. Detta gör de för att deras föräldrar tycker att waldorfpedagogiken är en underbar bra grej och att de har fina, kompetenta lärare. Detta trodde vi också om vår äldsta sons, ditt barns förra klasslärarinna.
3. Var snäll och säg vilka barn det var som skulle ha skrikit när jag med sonen kom in i klassrummet. Jag har inte hört några barn skrika. Däremot såg jag hur vissa barn mumlade, men det gjorde de redan när vi bara kom i närheten av klassrummet. Inne i klassrummet fanns det några vittnen som kan bevittna att Jacob bara lämnade över en lapp till klassens nya fröken, en lapp där han själv skrev om att han vill komma tillbaka till klassen. Klart var detta obehagligt för honom, men inte för att jag utsatte honom för något slags trakasseri utan för att alla i rummet plötsligt förstummade, glodde på oss och när vi gick ut började babbla igen, alla förutom en eller två. En av dem pratade jag med också. Du, kära (anonyma, såklart!) anmälare, kunde ha sagt ifrån, kunde ha stått för dig, men, nej, det är bättre att smutskasta ur diket. Jamen, ärligt talat, det är ju också det!
4. Nej, du missuppfattar situationen helt: Jag vill inte fortsätta bråka med skolan. Nej, det är skolan som bråkar med mig genom att inte acceptera att jag som förälder också har en skyldighet gentemot mina barn, nämligen att se till att de får det bästa de kan få. Där ingår också en kritisk hållning till skolan, kritisk i den bemärkelsen att man är med, iakttar, ser, hör, försöker bringa skolan fram. Det är det vi har gjort under alla dessa år vi var aktiva föräldrar på skolan. Men det ingår också att säga ifrån när man tycker det behövs.  Och jag utsätter inte mitt barn för psykisk misshandel. Det är skolan som utsätter honom för psykisk misshandel – och du. Skolan genom att inte uppfylla hans önskemål om att få fortsätta på denna skola som han känner sig hemma på. Och du, du utsätter honom för misshandel genom att anmäla oss till socialen, anonymt såklart, för annars skulle du ju vara tvungen att stå för det du gör. Stå för oss – det är förresten det vi hela tiden gör i detta här sammanhang, med ryggrad och stolthet, något som är helt främmande för dig.
5. Så berättar du om trakasserier mot klassens före detta fröken, som förresten inte slutade som du sa utan som tog ett time-out. Du berättar i din anmälan att jag hade ringt till fröken nattetid och att hon var rädd för att träffa mig på skolan om hon inte hade haft en annan vuxen i närheten. Det senare kan jag inte säga något om eftersom jag inte är hon. Men om detta är fallet så beklagar jag. Men, beim Leben meiner Kinder, hur säger man detta på svenska, jag har aldrig ringt henne nattetid. Jag ringde kanske två eller tre gånger till henne på kvällen (när annars då?) under alla de fyra år vår son var på denna skola. Och då gällde det vanlig information till henne. Senast under våren 2008, mitt i hela detta helvete som hon bröt loss efter att vi tog oss friheten att kritisera henne. Då svarade hon inte ens.
6. När uppträdde jag hotfullt? Det är det sista du påstår i din anmälan. Hon, lärarinnan, portade mig från ett vanligt föräldramöte i början av maj 2008, något som hon helt enkelt inte har rätt till sålänge det inte föreligger trakasserier från en förälders sida. Dessa fanns dock inte. Nej, motsatsen är fallet: Jag blev trakasserat av henne genom att hon inte pratade med oss som föräldrar sedan hon fick veta om kritiken. Jag ber dig: Vad är detta för en lärare? Först efter detta har vi förresten gjort som andra föreslog vi skulle göra: Vi har anmält skolan till skolverket. Inte anonymt! Resultatet av Skolverkets utredning hittar du på skolan. Skolverket tyckte att vi i en del punkter hade rätt och krävde förändringar som skulle redovisas i slutet av augusti. Hur dessa ser ut kan vi bara ana eftersom ingen säger något om detta. Men i alla fall har ju skolan återigen hittat undanflykter varför man inte skulle ta in vår son i skolan igen. Om barnet är borta är ju också problemet borta. Då kan man redovisa för skolverket att allting är bra och gott igen. Är detta strategin?
7. Dessutom vill jag gärna veta vilka barn som ska ha hört att jag skällde ut lärarinnan. Jag diskuterade högljutt, kanske för högljutt, med henne, du kommer ihåg, vid tillfället då hon portade mig från föräldramötet. Men när skällde jag ut henne inför barnen. Vissa tillskriver andra det de själva skulle göra…

Stackars dig som inte vågar skriva under sina egna alster som du smutskastar oss med. Hela din anmälan är full med gift och galla som har ingenting med verkligheten att göra! Detta kallas för förolämpning och kan polisanmälas, men strunt samma. Mot dumhet finns ändå inga medel.

Inför nästa anmälningen ber jag dig ta till dig det jag noterade här och skärpa din syn.

Vänligast

S. (som alla som har med fallet att göra vet vem det är i det riktiga livet…)

PS: Jag tycker faktiskt att detta här är det sista jag säger i sammanhanget. Nu får myndigheterna ta sig an det här.

Öppet brev till waldorfskolan i Lund

Hej,

nu på söndag är det höstfest på skolan. Tyvärr kan vi, som familj, inte delta i festen. När vi senast som familj var på skolan vid uppropet, blev vi av någon förälder i nuvarande klass 6 anonymt anmälda till socialen. Detta med anledning av att vi var där tillsammans med vår äldste son och gick in i sexans klassrum där han ville lämna ett brev till klassläraren. I brevet skrev han till skolan om att han vill fortsätta sin skolgång på Rudolf Steinerskolan.

Hans ansökan avslogs återigen av skolan. Denna gång med anledning att man inte tar emot ansökningar från underåriga.

Vi är mycket besvikna över hur skolan hanterar ärendet, på vilket oprofessionellt sätt skolan drar sig undan för att lösa en konflikt. Istället skjuter skolan bort problemet och lägger därmed konfliktens 
hela last på vår sons skuldror som tar detta åt sig och förstår inte varför skolan vill splittra honom från hans syskon och invanda miljö.

Vi protesterar mot att Rudolf Steinerskolan i Lund nekar vår son skolgång. Han har inte gjort sig skyldig till någonting. Det enda han har – är att han har kritiska föräldrar. Skolans styrelses hållning i ämnet anses av oss vara grov mobbning av ett barn samt dess syskon och familj. Sådan mobbning är fullständigt oacceptabel. Och vi står inte ensamma med detta. Vi vet att såväl myndigheter som föräldrar
och även delar av kollegiet stödjer oss i detta! Vi protesterar genom att inte delta i höstfesten. Dessutom avstår vi i framtiden – fram tills problemet är löst på ett vettigt, en skola värdigt sätt – från allt engagemang i samband med skolevenemang. Där ingår såväl höstfest som julbasar eller onsdagsstädning.

Vi kräver av skolan att den inte hittar på nya undanflykter för att hindra vår son att fortsätta sin skolgång på denna skola. Vi förväntar oss att skolan återgår till sanningen och sätter barnet i fokus för alla beslut. Det enda rätta kan då vara att ta in honom i sin gamla klass igen eftersom han klarade femmans mål, vilket var det viktigaste skälet som angavs i slutet av fyran när han nekades att fortsätta i sin klass. Vi förväntar oss att – även om det skulle finnas andra nya elever som redan antagits i den klassen – att man tillämpar syskonförtur som man gör på andra skolor för att alla barn i vår familj ska kunna gå på samma skola.

Vi betraktar trots allt Waldorf-pedagogiken som den som passar våra barn bäst. Vi står fullständigt bakom denna pedagogik och är beredda att helhjärtat stötta skolans verksamhet som vi alltid gjort. Men vi kan inte acceptera att skolan som institution mobbar ett av våra barn och därmed hela familjen.

Med vänliga hälsningar

A. & S.

Detta öppna brev mailade jag precis till skolan samt en del lärare och föräldrar.

Imorgon börjar skolan…

…och jag mår bara illa, när jag tänker på det. Hur må Jacob känna sig?

Waldorfskolan nekar vår son skolgång

Waldorfskolan i Lund nekar vår son att fortsätta sin skolgång på  denna skola, där han förhoppnings- och förväntansfullt började gå i  klass 1 år 2004.

Han fick lämna skolan förra hösten p.g.a., vad som sades av  skolledningen, att han hade allvarliga brister i sina kunskaper. Man  rekommenderade oss att antingen låta honom gå om klass 4 eller lämna  skolan. Vi valde redan då att begära att han skulle kunna fortsätta i  sin egen klass, vilket redan då nekades av skolan. Resultatet var att  han helt enkelt inte blev uppropad av sin klasslärare på  uppropsdagen. (Läs mer här.)

Nu, efter ett år, då han klarat femman på en annan skola, en  Montessori-orienterad sådan, som ställer som bekant andra, i regel  högre krav på kunskapsinhämtning än vad Waldorfskolan gör, ansökte vi  om återinskolning av honom. Först dröjde det nästan tre månader tills  vi över huvud taget fick ett svar. Motiveringen till fördröjningen  var att man skulle invänta resultaten av en utredning av skolverket  som skulle ha gjorts efter att vi hade anmält förra läsårets
händelser. Sedan, efter sommarlovets början, kom det ett svar från  skolan där vår ansökan avslogs. Den officiella motiveringen var att  denna klass skulle nu stå utan klasslärare och att det skulle redan  tagits in andra elever med stödbehov. Vi försökte en gång till att  söka till skolan mot slutet av sommaren. Även denna ansökan avslogs  med hänvisning till tidigare fattat beslut i frågan.

Men vi påstår att alla dessa motiveringar är undanflykter för att man  inte vill ta itu med det verkliga problemet som finns på skolan. Hela  denna kalabalik började nämligen med att vi kritiserade vår sons  klasslärare i ett öppet brev till föräldrarna i hans klass i februari  2008. Brevet var riktat till föräldrarna och målet med brevet var att  rådslå med föräldrarna om vår son. I brevet, som kan läsas här,  yttrade vi också kritik mot läraren och hennes agerande i hans fall – i synnerhet i samband med en planerad klassresa. Visserligen var det  ett fel från vår sida att gå ut med denna kritik till föräldrarna  utan att ha pratat med henne om just denna punkt innan. Men även om  vårt sätt att kritisera var felaktigt, ger inte detta henne rätten  att sluta prata med oss föräldrar, att inte genomföra  utvecklingssamtal med vår son och med oss i slutet av vårterminen,  att porta oss från ordinarie föräldramöten – allt detta har läraren  gjort mot oss och vår son. Och hon har bedrivit frågan om att han  skulle lämna åtminstone klassen, om inte skolan. Vi har vittnen på
att hon under ett av mötena vi hade med skolan under våren 2008 sa  att hon kommer att lämna uppdraget som klasslärare om vår son skulle  få fortsätta i klassen. Detta är helt oacceptabelt och ligger på  gränsen till utpressning.

Nu, när det blev klart och tydligt att vi sökte tillbaka till skolan  för hans del, drog hon antagligen i nödbromsen och lämnade uppdraget  som klasslärare i denna klass. Detta erfar vi i motiveringen till  avslaget vi fått för vår ansökan om återinskolning som jag nämnt  tidigare. Där skrevs det att man inte hade en klasslärare till denna  klass. Men inte ens detta är sant: Vi hörde igår att man redan när  skolan meddelade oss att vår ansökan avslagits, hade en ny  klasslärare till klassen. Och vi får väl med rätta också tvivla på  att det har antagits nya elever i klassen.

Hela skolans agerande är en fars för att hålla oss borta. Vi som  föräldrar som yttrat oss kritiskt. Och detta görs genom att mobba och  utesluta vårt barn! Om skolan har någonting emot oss, vårt sätt att  föra denna diskussion, om läraren känner sig hotad som hon påstått  efter en delvis hetsk diskussion, när hon portade mig från  föräldramötet (dagen därpå anmälde vi hela händelsen till  skolverket), osv då får skolan utesluta oss, men inte vårt barn.  Detta är rena mobbningen av ett barn p.g.a. att man inte kunde  hantera kritik.

Vi har andra barn på skolan. Vi vill ha Waldorfpedagogiken för våra  barn för att just den kan ge våra barn en hel del upplevelser och  erfarenheter som ingen annan pedagogik kan ge dem – och inte heller  vi själva. Men med detta menar vi inte de permanenta kränkningarna  som just vår äldsta son får uppleva sedan snart ett och ett halvt år  tillbaka. Vi vill att skolan drar de rätta slutsatserna, och de kan  bara vara att be om ursäkt för detta oprofessionella agerande, att ta  in honom i sin klass igen och att tillsammans med oss, inte mot oss,  hitta en väg ur situationen. Vi är i alla fall öppna för samtal!

Händelserna kan inte bara går förbi så här. De måste ha konsekvenser  som påverkar skolan i rätt riktning!

På måndag är det upprop på Waldorfskolan i Hardeberga. Vi tänker vara  på plats med alla våra barn, men det kommer att synas att vi -  allihopa och inte minst vår äldsta son – är väldigt besvikna. Men  hoppet är det sista som dör!

Skjutssäsongen har börjat

Två veckor innan skolstarten har dock skjutssäsongen redan börjat – ordleken som uppstår här har ingenting med mig att göra utan med det svenska språket, och om jag bara visste hur hade jag gjort allt för att undvika missuppfattningarna redan från början…

Men så är det att två av våra barn skjutsas ut till Hardeberga och waldorfskolans fritids. Minstingen som egentligen skulle gå på lekis där uppe denna vecka är ju sjuk och därför hemma med mig - fast på bättringsvägen.

Och varje gång jag åker dit blir jag berört av ortens skönhet och bra stämning – på ytan. Samtidigt mår jag dåligt, väldigt dåligt, för det egentligen skulle vara en till som skulle gå på skolans fritids, men som fick lämna skolan i fjor. Skolan kunde inte stå ut med vår kritik gentemot skolan i en enda sak och läraren i hans klass såg till att han fick försvinna från hennes klass – enligt henne skulle han inte klara årskursens mål. Och när vi inte gick med på att flytta honom en klass neråt som läraren föreslog blev det helt enkelt inget upprop för hans del första skoldagen i fjor. Han fick börja på en annan skola utan att veta vad han hade gjort sig skyldig för. (Där har han förresten klarat årskursens mål.)

Men han längtar tillbaka, hem till sin gamla skola där hans syskon går, där även våra hjärtan slår efter att vi med omsorg hade valt just waldorfskolan som skola för våra barn, vi hade läst på, gått kurser i Järna och Bromma för att veta vad waldorf handlar om – i teorin.

Och eftersom han längtar tillbaka dit, alla syskon går där och även våra hjärtan slår där skickade vi tidigt i våras en ansökan till skolan och bad om att han skulle återinskolas på skolan. Svaret fick vi i juni, strax efter att skollovet hade börjat: Nej! Klassen skulle stå utan lärare, sades det, och att man hade redan tagit in andra elever med stödbehov. När han hörde det blev han djupt ledsen och deprimerad. Han känner sig utesluten, diskriminerad pga att hans föräldrar sa ifrån, mer eller mindre offentligt – en enda gång, för ett och ett halvt år sedan. (Sedan dess driver läraren och skolan denna utdrivningspolitik!) Och vi känner oss också diskrimerade som kritiska föräldrar som bara vill sina barns bästa.

Trots detta: Vi försöker en gång till, hoppas på att förnuftet i slutet vinner på skolan.

För oss står det en hel del på spel och för skolan med: Antingen får alla våra barn en chans att vara där eller så måste vi lämna skolan helt och hållet och leta efter en skola där alla våra barn kan trivas, är välkomna och som vi också kan stå bakom. Detta kan innebära att alla barn flyttas till en ny skola eller att till och med hela familjen blir tvungen att flytta till ett nytt ställe – för att till exempel kunna komma åt en annan waldorfskola. I båda fallen betyder det att de barnen som fortfarande går där går miste om sina klasskamrater, sina fantastiska lärare och den underbara miljön skolan erbjuder för övrigt samt såklart de alldeles viktiga inslagen i waldorfpedagogiken som ligger till grunden för vårt beslut att ha barnen där ute – vilket rent organisatoriskt inte är det lättaste för oss.

Hela denna onödiga utveckling gör oss otroligt ledsen. Och det kunde ha avvärjats genom att hantera kritiken på ett professionellt, en skola värdigt sätt. Vi ville ingen illa med vår kritik. Vi ville bara det bästa för vårt barn. Och det är det vi fortfarande vill. Och det är bara därför vi kämpar så här outhärdigt för att han ska få fortsätta sin skolgång. Bara det! Och inget annat som vissa, som ringde till oss eller skrev mail till oss, tror sig veta. Är detta för mycket begärt av en skola i ett demokratiskt land?

Hur det än er: Idag skickar vi en ny ansökan till skolan och hoppas på att förnuftet vinner och skolan och kollegiet får bra beslutskraft. Om inte han blir återintagen på skolan måste även vi dra våra slutsatser. Så är det bara…

Fortsatt struligt på waldorfskolan i Lund

Ifall det är någon som undrar vad vi är ute efter i samband med den nu sedan i ett och ett halvt år pågående diskussionen med Rudolf Steinerskolan i Lund kan jag förklara detta: 

Vi vill att skolan ta sitt ansvar för vår son, ett av de barnen som blev anförtrodda skolan av oss föräldrar – och detta oavsett om vi kritiserade en lärare eller inte. Även om kritiken var fel i sin form och kanske till och med oberättigad ger detta inte en lärare rätten till att sluta föra dialogen med föräldrarna. Redan strax efter att läraren, fru W., nämligen fick kännedom om brevet till föräldrarna i dåvarande klass 4 veckan innan påsk ifjor har dessutom fru W. enväldigt beslutat att vår son skulle flyttas en klass neråt – utan att det varken har funnits någon diskussion med oss kring detta eller att en elevvårdskonferens hade ägt rum innan och fattat ett sådant beslut. Och han skulle inte flyttas från och med näst påföljande läsår utan omedelbart, strax efter påsklovet. Om detta har sedan stödgruppen informerat oss i ett telefonsamtal, när en lärare i stödgruppen undrade om vi kunde gå med på det. Sedan dess har det aldrig funnits någon öppenhet från fru W:s sida för någon annan lösning.

Detta är å ena sidan väldigt kränkande gentemot vår son och gentemot oss. Å andra sidan är detta agerande helt oprofessionellt. Och som om detta inte hade varit dåligt nog tog fru W. hela sin klass i gisslan när hon hotade att inte åka med på en klassresa till Järna efter att hon fick kännedom om brevet, och sedan en gång till när hon hotade att inte fortsätta som klasslärare om vår son skulle få fortsätta i klassen, fastän hela konflikten inte handlade om vår son utan om henne och hennes oförmåga att ta kritik!

Denna politik fortsatte hon med även nu, när vi sökte å hans vägnar att han skulle få komma tillbaka till skolan. Inte ett enda samtal fördes med oss från skolans sida under denna vår! Fru W:s förödande agerande bakom kulisserna blir tydligt utav skolans svar på vår ansökan som vi nu, tre månader efter att vår ansökan kommit fram till skolan, håller i handen. I detta svar, undertecknat av en styrelseledamot påståss det att klass sex kommer att stå utan klasslärare och att det därför inte skulle vara möjligt att erbjuda vår son en plats i denna klass. Dessutom ska skolan redan ha tagit emot flera elever med stödbehov i denna klass. Och man undrar om något av detta verkligen är sant! Fru W. har varken avtackats på skolavslutningen eller nya elever emottagits, såvitt vi vet.

Vi har erbjudit en kompromissvariant. Vi var beredda att erbjuda ytterligare en kompromissvariant för att lösa konflikten som nu ställs på sin spets. Innan vi kunde göra detta nåddes vi dock av skolans svar. Skolan har inte haft en enda tanke på att lösa situationen på lika villkor! Från skolans sida fanns det ingen beredskap alls att diskutera hur vi kunde lösa konflikten. (Det enda skolan föreslog redan förra våren var just det som fru W. krävde redan innan påsk förra året, se ovan, att erbjuda vår son en plats i nuvarande klass 4, någonting som vi inte kunde och kan gå med på med blick på att vi redan har ett barn i denna klass. Inget nytt erbjöds i år.)

Vi och i synnerhet vår son känner oss diskriminerade av fru W. och skolan. Vi kommer därför att DO-anmäla detta och kommer å vår sons vägnar att kontakta skolverkets barnombudsman samt anmäla även detta här till skolinspektionen. Dessutom överväger vi polisanmäla skolan för tjänstefel och urkundsförfalskning samt fru W. för tjänstefel och ämbetesmissbruk i tjänsten. Vi kommer också att även i fortsättningen presentera hela detta problemet för pressen.

Det är fru W:s val att ta sig i kragen och förstå att det är inte hon som spelar roll i sammanhanget utan de barnen som är eller var henne anförtrodda, alla dessa barn. Och även skolan borde fundera om man även i fortsättningen vill stödja en lärare som inte kan ta den lilla kritiken som vi från början riktade mot henne.

Har nu träffat…

…ytterligare ett av fru W:s ”offer”.

Jag var på informationstur på skolor där jag skulle titta på hur de jobbar, vad de gör, hur miljöerna ser ut osv. På en skola träffade jag en medarbetare som också för ett antal år sedan hade flyttat sina barn från waldorfskolan. När jag nämnde namnet på damen vi hade rökt ihop med sa hon bara: Hemsk, hon är så hemsk. Jag tog min dotter ifrån henne.

Vad är det som gör…

…att allting jag läser om Scientologerna just nu, att allting jag hör om hur kinesiska regeringen bygger potemkinska byar för utländska journalister i Tibet, att allting jag ser och läser om hur den iranske valfusk-presidenten försöker hålla sin makt – vad är det som gör att allt detta påminner mig så mycket om waldorfskolan i Lund just nu?