Två veckor innan skolstarten har dock skjutssäsongen redan börjat – ordleken som uppstår här har ingenting med mig att göra utan med det svenska språket, och om jag bara visste hur hade jag gjort allt för att undvika missuppfattningarna redan från början…
Men så är det att två av våra barn skjutsas ut till Hardeberga och waldorfskolans fritids. Minstingen som egentligen skulle gå på lekis där uppe denna vecka är ju sjuk och därför hemma med mig - fast på bättringsvägen.
Och varje gång jag åker dit blir jag berört av ortens skönhet och bra stämning – på ytan. Samtidigt mår jag dåligt, väldigt dåligt, för det egentligen skulle vara en till som skulle gå på skolans fritids, men som fick lämna skolan i fjor. Skolan kunde inte stå ut med vår kritik gentemot skolan i en enda sak och läraren i hans klass såg till att han fick försvinna från hennes klass – enligt henne skulle han inte klara årskursens mål. Och när vi inte gick med på att flytta honom en klass neråt som läraren föreslog blev det helt enkelt inget upprop för hans del första skoldagen i fjor. Han fick börja på en annan skola utan att veta vad han hade gjort sig skyldig för. (Där har han förresten klarat årskursens mål.)
Men han längtar tillbaka, hem till sin gamla skola där hans syskon går, där även våra hjärtan slår efter att vi med omsorg hade valt just waldorfskolan som skola för våra barn, vi hade läst på, gått kurser i Järna och Bromma för att veta vad waldorf handlar om – i teorin.
Och eftersom han längtar tillbaka dit, alla syskon går där och även våra hjärtan slår där skickade vi tidigt i våras en ansökan till skolan och bad om att han skulle återinskolas på skolan. Svaret fick vi i juni, strax efter att skollovet hade börjat: Nej! Klassen skulle stå utan lärare, sades det, och att man hade redan tagit in andra elever med stödbehov. När han hörde det blev han djupt ledsen och deprimerad. Han känner sig utesluten, diskriminerad pga att hans föräldrar sa ifrån, mer eller mindre offentligt – en enda gång, för ett och ett halvt år sedan. (Sedan dess driver läraren och skolan denna utdrivningspolitik!) Och vi känner oss också diskrimerade som kritiska föräldrar som bara vill sina barns bästa.
Trots detta: Vi försöker en gång till, hoppas på att förnuftet i slutet vinner på skolan.
För oss står det en hel del på spel och för skolan med: Antingen får alla våra barn en chans att vara där eller så måste vi lämna skolan helt och hållet och leta efter en skola där alla våra barn kan trivas, är välkomna och som vi också kan stå bakom. Detta kan innebära att alla barn flyttas till en ny skola eller att till och med hela familjen blir tvungen att flytta till ett nytt ställe – för att till exempel kunna komma åt en annan waldorfskola. I båda fallen betyder det att de barnen som fortfarande går där går miste om sina klasskamrater, sina fantastiska lärare och den underbara miljön skolan erbjuder för övrigt samt såklart de alldeles viktiga inslagen i waldorfpedagogiken som ligger till grunden för vårt beslut att ha barnen där ute – vilket rent organisatoriskt inte är det lättaste för oss.
Hela denna onödiga utveckling gör oss otroligt ledsen. Och det kunde ha avvärjats genom att hantera kritiken på ett professionellt, en skola värdigt sätt. Vi ville ingen illa med vår kritik. Vi ville bara det bästa för vårt barn. Och det är det vi fortfarande vill. Och det är bara därför vi kämpar så här outhärdigt för att han ska få fortsätta sin skolgång. Bara det! Och inget annat som vissa, som ringde till oss eller skrev mail till oss, tror sig veta. Är detta för mycket begärt av en skola i ett demokratiskt land?
Hur det än er: Idag skickar vi en ny ansökan till skolan och hoppas på att förnuftet vinner och skolan och kollegiet får bra beslutskraft. Om inte han blir återintagen på skolan måste även vi dra våra slutsatser. Så är det bara…
Publicerat av JS Richter 
Publicerat av JS Richter 
