Skjutssäsongen har börjat

Två veckor innan skolstarten har dock skjutssäsongen redan börjat – ordleken som uppstår här har ingenting med mig att göra utan med det svenska språket, och om jag bara visste hur hade jag gjort allt för att undvika missuppfattningarna redan från början…

Men så är det att två av våra barn skjutsas ut till Hardeberga och waldorfskolans fritids. Minstingen som egentligen skulle gå på lekis där uppe denna vecka är ju sjuk och därför hemma med mig - fast på bättringsvägen.

Och varje gång jag åker dit blir jag berört av ortens skönhet och bra stämning – på ytan. Samtidigt mår jag dåligt, väldigt dåligt, för det egentligen skulle vara en till som skulle gå på skolans fritids, men som fick lämna skolan i fjor. Skolan kunde inte stå ut med vår kritik gentemot skolan i en enda sak och läraren i hans klass såg till att han fick försvinna från hennes klass – enligt henne skulle han inte klara årskursens mål. Och när vi inte gick med på att flytta honom en klass neråt som läraren föreslog blev det helt enkelt inget upprop för hans del första skoldagen i fjor. Han fick börja på en annan skola utan att veta vad han hade gjort sig skyldig för. (Där har han förresten klarat årskursens mål.)

Men han längtar tillbaka, hem till sin gamla skola där hans syskon går, där även våra hjärtan slår efter att vi med omsorg hade valt just waldorfskolan som skola för våra barn, vi hade läst på, gått kurser i Järna och Bromma för att veta vad waldorf handlar om – i teorin.

Och eftersom han längtar tillbaka dit, alla syskon går där och även våra hjärtan slår där skickade vi tidigt i våras en ansökan till skolan och bad om att han skulle återinskolas på skolan. Svaret fick vi i juni, strax efter att skollovet hade börjat: Nej! Klassen skulle stå utan lärare, sades det, och att man hade redan tagit in andra elever med stödbehov. När han hörde det blev han djupt ledsen och deprimerad. Han känner sig utesluten, diskriminerad pga att hans föräldrar sa ifrån, mer eller mindre offentligt – en enda gång, för ett och ett halvt år sedan. (Sedan dess driver läraren och skolan denna utdrivningspolitik!) Och vi känner oss också diskrimerade som kritiska föräldrar som bara vill sina barns bästa.

Trots detta: Vi försöker en gång till, hoppas på att förnuftet i slutet vinner på skolan.

För oss står det en hel del på spel och för skolan med: Antingen får alla våra barn en chans att vara där eller så måste vi lämna skolan helt och hållet och leta efter en skola där alla våra barn kan trivas, är välkomna och som vi också kan stå bakom. Detta kan innebära att alla barn flyttas till en ny skola eller att till och med hela familjen blir tvungen att flytta till ett nytt ställe – för att till exempel kunna komma åt en annan waldorfskola. I båda fallen betyder det att de barnen som fortfarande går där går miste om sina klasskamrater, sina fantastiska lärare och den underbara miljön skolan erbjuder för övrigt samt såklart de alldeles viktiga inslagen i waldorfpedagogiken som ligger till grunden för vårt beslut att ha barnen där ute – vilket rent organisatoriskt inte är det lättaste för oss.

Hela denna onödiga utveckling gör oss otroligt ledsen. Och det kunde ha avvärjats genom att hantera kritiken på ett professionellt, en skola värdigt sätt. Vi ville ingen illa med vår kritik. Vi ville bara det bästa för vårt barn. Och det är det vi fortfarande vill. Och det är bara därför vi kämpar så här outhärdigt för att han ska få fortsätta sin skolgång. Bara det! Och inget annat som vissa, som ringde till oss eller skrev mail till oss, tror sig veta. Är detta för mycket begärt av en skola i ett demokratiskt land?

Hur det än er: Idag skickar vi en ny ansökan till skolan och hoppas på att förnuftet vinner och skolan och kollegiet får bra beslutskraft. Om inte han blir återintagen på skolan måste även vi dra våra slutsatser. Så är det bara…

Skånetrafikens miljöpolicy

Försökte ta mig hem idag efter en lång guidning genom sydöstra Skåne och Köpenhamn och ytterligare en anställningsintervju i Malmö senare mot kvällen.

Får konstatera att den enklaste delen av vägen var den som jag gick, utan Skånetrafikens hjälp.

Tåget som jag skulle ta mot Lund strax efter kl 6 stod kl 18.05 fortfarande på perrongen, men ingenting hjälpte. Dörren öppnades inte, ingen släpptes in i tåget. Ett blick genom fönstret visade också att detta kanske var tur det: Tåget var proppfull, åtminstone den delen som skulle vidare mot Lund och övriga Skåne. Den mycket längre delen av tåget som på vägen mellan Köpenhamn var ett med det nuvarande mycket kortare tåget var tom. Den skulle ju också stanna i Malmö.

Jag bestämde mig för att byta färdmedel, sprang ut ur stationen till stadsbussarna, en sjua kom snart, tog mig till Värnhem, där jag inväntade närmaste buss mot Lund. Klockan var nu ungefär kvart över 6 på kvällen. Efter någon minut, kanske 15 eller 20…, kom 171:an, en snabb förbindelse mellan Malmö och Lund, den akademiska byn utanför storstaden.

Den gick som väntat väldigt snabbt till Lund med slutstation Scheeleparken i Ideon. Men dit skulle jag inte. Jag hade på vägen mot Lund bestämt för att avgå vid en hållplats som jag kände till sedan tidigare. Därifrån skulle jag ta stadsbuss nr 6. Den åker ganska huset jag bor i östra delen av Lunds stad. Men för två månader sedan ägde ett timtabellsskifte. Vid detta tillfälle tog man bort 171:ans slutstation. Det visste jag. Men vad jag inte visste var att man även tog bort den hållplatsen där jag skulle gå av för att väldigt bekvämt, nämligen på precis samma plats utan att vara tvungen att gå till någon annan hållplats, kunna byta till stadsbussen. Rättare sagt: Hållplatsen finns än idag, men den är numera bara sexans, stadsbussens. 171:an stannade vid sin nästa hållplats vid Ole Römers väg mitt på Ideonområdet, som bussen numera delar med en buss nr 170 (som innan timtabbellsskiftet hade tagit mig från Malmö direkt till mitt hus). Men för att härifrån kunna komma till närmaste hållplatsen där jag kunde hafa en stadsbuss fick jag antingen gå tillbaka eller fortsätta tvärs genom Ideon för att vid Sparta komma till närmaste hållplats. Båda hållplatsernas distans till denna där jag befann mig just nu: C:a 1 kilometer. (För att komma ihåg: Jag utgick ifrån att jag skulle kunna byta på samma plats.)

Jag bestämde mig för att gå vidare eftersom detta var riktningen mot huset jag bor i – men detta hus var fortfarande ganska långt borta och det hade varit tusen gånger skönare att slippa gå efter en lång dag, där jag redan hade gått åtskilliga kilometer på hård asfalt. Och när jag nu hade kommit fram till hållplatsen Sparta såg jag ingen buss, inte ens en skugga av en, varken av en sexa eller av en etta. Båda hade tagt mig mycket ärmare mitt mål – var från sitt håll.

Då jag såg detta promenerade jag vidare och vidare och vidare – och slutligen kom hem. Klockan var halv åtta.

En och en halv timmes resväg för bara 25 kilometer. Det gick bra. Vädret var hyffsat. Tänk om jag hade råkat ut för det bara 24 timmar tidigare. Kommer du ihåg gårdagens väder i Skåne? Eller på vintern. Vid sådant fint väder hade jag också klarat det här med min cykel! Med bilen hade det tagit mig 20 minuter kanske i alla väder förutom kanske blixthalka och – utan traffic jam.

Varför alltså byta till kollektivtraffik? Ack ja, förutom ens egna miljömedvetande finns det ett enda argument: Mitt sommarkort. Om jag använder den helt ut så kostar varenda resa bara 9 kronor, oavsett vart jag åker i Skåne. Å andra sidan: För nio kronor? Kan man då begära mer?

Imorgon ska jag ta mitt sommarkort och ta mig till Höllviken. Räknar med fem timmars resväg fram och fem timmars tillbaka. Resväg med bil: 30 minuter en väg.

Bra att jag vet att jag måste ta mitt ansvar för miljön. Men vet Skånetrafiken det också? Höjer man därför priserna jämnt och ständigt och flyttar runt med hålplatserna och busslinjerna så att det blir allt värre och tar allt längre tid att byta buss och tåg?

Åker Skånetrafikens strateger också kollektivt? Tror det ej. Då hade de säkert vaknat!

Mischpokiska nyheter goes facebook

Det är väl värt ett försök om detta skulle funka bra – att ha feeds från denna blogg till facebook. Vi får se.

Fortsatt struligt på waldorfskolan i Lund

Ifall det är någon som undrar vad vi är ute efter i samband med den nu sedan i ett och ett halvt år pågående diskussionen med Rudolf Steinerskolan i Lund kan jag förklara detta: 

Vi vill att skolan ta sitt ansvar för vår son, ett av de barnen som blev anförtrodda skolan av oss föräldrar – och detta oavsett om vi kritiserade en lärare eller inte. Även om kritiken var fel i sin form och kanske till och med oberättigad ger detta inte en lärare rätten till att sluta föra dialogen med föräldrarna. Redan strax efter att läraren, fru W., nämligen fick kännedom om brevet till föräldrarna i dåvarande klass 4 veckan innan påsk ifjor har dessutom fru W. enväldigt beslutat att vår son skulle flyttas en klass neråt – utan att det varken har funnits någon diskussion med oss kring detta eller att en elevvårdskonferens hade ägt rum innan och fattat ett sådant beslut. Och han skulle inte flyttas från och med näst påföljande läsår utan omedelbart, strax efter påsklovet. Om detta har sedan stödgruppen informerat oss i ett telefonsamtal, när en lärare i stödgruppen undrade om vi kunde gå med på det. Sedan dess har det aldrig funnits någon öppenhet från fru W:s sida för någon annan lösning.

Detta är å ena sidan väldigt kränkande gentemot vår son och gentemot oss. Å andra sidan är detta agerande helt oprofessionellt. Och som om detta inte hade varit dåligt nog tog fru W. hela sin klass i gisslan när hon hotade att inte åka med på en klassresa till Järna efter att hon fick kännedom om brevet, och sedan en gång till när hon hotade att inte fortsätta som klasslärare om vår son skulle få fortsätta i klassen, fastän hela konflikten inte handlade om vår son utan om henne och hennes oförmåga att ta kritik!

Denna politik fortsatte hon med även nu, när vi sökte å hans vägnar att han skulle få komma tillbaka till skolan. Inte ett enda samtal fördes med oss från skolans sida under denna vår! Fru W:s förödande agerande bakom kulisserna blir tydligt utav skolans svar på vår ansökan som vi nu, tre månader efter att vår ansökan kommit fram till skolan, håller i handen. I detta svar, undertecknat av en styrelseledamot påståss det att klass sex kommer att stå utan klasslärare och att det därför inte skulle vara möjligt att erbjuda vår son en plats i denna klass. Dessutom ska skolan redan ha tagit emot flera elever med stödbehov i denna klass. Och man undrar om något av detta verkligen är sant! Fru W. har varken avtackats på skolavslutningen eller nya elever emottagits, såvitt vi vet.

Vi har erbjudit en kompromissvariant. Vi var beredda att erbjuda ytterligare en kompromissvariant för att lösa konflikten som nu ställs på sin spets. Innan vi kunde göra detta nåddes vi dock av skolans svar. Skolan har inte haft en enda tanke på att lösa situationen på lika villkor! Från skolans sida fanns det ingen beredskap alls att diskutera hur vi kunde lösa konflikten. (Det enda skolan föreslog redan förra våren var just det som fru W. krävde redan innan påsk förra året, se ovan, att erbjuda vår son en plats i nuvarande klass 4, någonting som vi inte kunde och kan gå med på med blick på att vi redan har ett barn i denna klass. Inget nytt erbjöds i år.)

Vi och i synnerhet vår son känner oss diskriminerade av fru W. och skolan. Vi kommer därför att DO-anmäla detta och kommer å vår sons vägnar att kontakta skolverkets barnombudsman samt anmäla även detta här till skolinspektionen. Dessutom överväger vi polisanmäla skolan för tjänstefel och urkundsförfalskning samt fru W. för tjänstefel och ämbetesmissbruk i tjänsten. Vi kommer också att även i fortsättningen presentera hela detta problemet för pressen.

Det är fru W:s val att ta sig i kragen och förstå att det är inte hon som spelar roll i sammanhanget utan de barnen som är eller var henne anförtrodda, alla dessa barn. Och även skolan borde fundera om man även i fortsättningen vill stödja en lärare som inte kan ta den lilla kritiken som vi från början riktade mot henne.

Helgens favoriter

Michael Jackson – in memoriam
Puhdys – Wenn ein Mensch lebt
City – Am Fenster
Silly – Bataillon d’Amour (In memoriam Tamara Danz, 1952-1996)
Alexander Rybak – barnens favorit
Yaakov Shwekey – dagens underhållning

Som små extra:
The Yeshiva Boys Choir
Harel Skaat – Shir Hamaalot
Och last but not least:
Noa & Mira – There Must Be Anothyer Way

Har nu träffat…

…ytterligare ett av fru W:s ”offer”.

Jag var på informationstur på skolor där jag skulle titta på hur de jobbar, vad de gör, hur miljöerna ser ut osv. På en skola träffade jag en medarbetare som också för ett antal år sedan hade flyttat sina barn från waldorfskolan. När jag nämnde namnet på damen vi hade rökt ihop med sa hon bara: Hemsk, hon är så hemsk. Jag tog min dotter ifrån henne.

Vad är det som gör…

…att allting jag läser om Scientologerna just nu, att allting jag hör om hur kinesiska regeringen bygger potemkinska byar för utländska journalister i Tibet, att allting jag ser och läser om hur den iranske valfusk-presidenten försöker hålla sin makt – vad är det som gör att allt detta påminner mig så mycket om waldorfskolan i Lund just nu?

Järnaresan & knytkalas

Det var det följande brevet som jag den 20 februari 2008 skickade till föräldrarna i dåvarande klass 4 som hela strulet med skolan började med. Jag kopierar in den här, har dock anonymiserat alla namn osv.

Hej, alla klass-4-föräldrar,

jag vill inte bestrida er pedagogiska kompetens, men eftersom ni ju inte kan veta på förhand vad detta brev kan handla om, vill jag be er att inte låta barnen läsa detta här. Brevet berör väldigt känsliga saker, inte minst känsliga för …(vår son) och de andra barnen. Men prata gärna med barnen litet försiktigt vad de tycker om …(vår son), hur de uppfattar honom. Det kunde vara bra att veta för oss också.

Jag tycker också å ena sidan att det är jättebra om vi nu kommer iväg med våra barn samt några föräldrar och läraren när vi åker till Järna.

Å andra sidan har jag litet svårt att förstå det följande: När jag bestämde mig för att följa med till Järna så gjorde jag detta i första hand för jag känner att ….(vår son) har det fortfarande svårt i klassen. För mig är det inte bara en rolig grej utan en stödinsats för mitt barn. Jag antar inte att han mobbas, det är inte grejen, men han ignoreras av många elever. En hel del elever kan gå förbi honom raktut utan att ens se honom. Jag iakttog det flera gånger, liksom att jag iakttog att han oftast är helt ensam ute på rasten, medan hela klassen sysslar med något, oftast några elever gemensamt, så vandrar han omkring ensam på skolgården. Eller så leker han med elever i …(sin lillebror)s klass eller även andra klasser. När de spelar spel så är det väldigt svårt för andra elever att släppa in honom i spelet ibland. Han har blivit bjuden på väldigt få födelsedagskalas under det gångna året.

Klassen är väldigt snabb. Han är däremot rätt så långsam i sitt agerande. Han halkar efter även i undervisningen på många sätt. Han har väldigt svårt att klara av vissa delar eftersom han har stora läs- och skrivsvårigheter, som har givetvis blivit mycket bättre på sistone, men de påverkar ju ändå hans tillvaro. Och jag vet också att han liksom alla andra barn kan vara väldigt taskig mot andra. Men allt detta berättigar ändå ingen att utesluta honom från gemensamma lekar jämnt och ständigt. Andra klasser har också sådana problem men klarar dem mycket bättre. Och detta beror inte på att vi är emot att han spelar fotboll i lag eller att vi av vissa skäl inte vill att han uppträder i kyrkor och kyrkliga sammanhang som det påstods tidigare.

Jag tycker att hans problem inte bara är hans problem. Han måste växa, utan tvivel, men jag tycker att även klassen måste växa i detta avseende att eleverna måste lära sig acceptera ett barn som är annorlunda än de andra och bjuda in honom till lekar. Några gör det, det vet jag. Andra kan inte det. Ibland är det också han som tackar nej. Och så får det ju också vara.

Och när jag nu anmälde mitt intresse att följa med på färden så tänkte jag att kanske …(klassläraren) skulle kunna behöva én som medhjälpare, inte en massa föräldrar som ska ha det roligt uppe i Järna, vilket ju i för sig också är bra. Till min stora besvikelse har …(klassläraren) återigen struntat i oss föräldrar och vår kopmpetens att hantera våra barn även i andra sammanhang än i hemmet och, i smyg, bjudit in sin egen son till resan för att åka med som pedagogisk kraft. Nu har jag inte heller någonting emot …(klasslärarens son). Jag knappt känner honom. Grejen är att man inte rådslår med oss föräldrar, att hon inte ens försökte välja någon utav oss som kunde hjälpa till även som pedagogisk medhjälpare. Och grejen är också att hon inte kan eller vill förstå att …(vår son) är i en viss speciell situation då han kunde behöva lite extrauppbackning inför och under en sådan resa och att det i en sådan situation kunde vara av ett visst värde att prata med oss vad vi tycker, om kanske vi kunde ställa upp, om kanske vi kunde ha några synpunkter…

Jag vet detta låter som om han ska särbehandlas i en värld där alla ska likabehandlas, men tyvärr så är vi inte lika och ibland så måste man kunna få lite mera, ibland får det räcka med lite mindre uppmärksamhet. Ibland måste man utnyttja alla möjligheter för att få någon med i gänget. Detta är vi rädda för att hon inte gör!

Innan vi nu sticker iväg – om någon av oss kan sticka med är nog numera en financiell fråga också – tänkte vi att vi skulle ordna upp en sak som kanske kunde hjälpa klassen att växa ihop. Vi vill gärna bjuda er föräldrar och alla barnen och syskonen till ett knytkalas nu en av helgerna mellan sportlovet och påsklovet, allt eftersom vi pga olika omständigheter (flytt, arbetslöshet, nytt dåligt betalt miniarbete, sjukdomar mm) inte har hunnit fira …(vår son)s födelsedag i höstas.

Vi tänkte att vi kunde samlas på fritids någon lördag eller söndag, grilla lite, leka lite lekar med barnen, gå kanske en spökvandring i skogen mm. Eller så kunde vi ha lite utemaskerad eftersom det var ju fasching i Tyskland i början av februari och i nära framtiden så är det dags för den judiska purimfesten som ju också är en maskerad. Och det är just de två rötterna som …(vår son) bär med sig genom livet. Och det kanske kunde vara kul att få ta del av det också en eftermiddag. Ingenting är bestämt, men vi skulle vara glad om ni kunde höra av er vad ni tycker i sammanhanget.

Vad säger ni om detta? Hör gärna av er.

Med vänliga, fast väldigt betungade hälsningar

Stefan samt Anneka som båda är mycket oroliga just nu inför …(vår son)s framtid

Nu har barnet fallit i brunnen

Skånska Dagbladet ringde upp mig i dagarna: De ville göra en artikel om Hardebergaskolan eftersom det hade kommit in flera anmälningar av skolan och de ville ta reda på vad som pågår. Eftersom jag också undrar vad som händer gick jag med på det. Och nu har vi facit i handen.

Jag kan inte påstå att jag är nöjd med artikeln:

• Å ena sidan vill jag bara förtydliga att vår son har fått hjälp med dyslexin. Det sa jag också till journalisten, men det blev inte riktigt tydligt i artikeln. Men hjälpen kom sent och vi fick trycka på så att den verkligen kom.
• Å andra sidan sa vi aldrig att vår son har utsatts för någon slags konstig behandling av sin lärare när han väl gick skolan. Däremot är det väldigt märkligt hur vi behandlas av henne sedan vi yttrade kritik mot henne ifjor. Och detta påverkade ju också hans skolgång.
• Dessutom sa vi aldrig att skolan inte tog något ansvar för vår sons undervisning. Däremot tyckte vi att skolan till en början bristade i utredningen av hans dyslexi, vilket sedan genomfördes.
• Men det vi också kritiserade i fjor var att man inte lyssnade på det vi sa angående hans utanförskap, där vi bad om att lärarna helt enkelt skulle titta lite extra på hur han har det under rasterna och i andra sammanhang utanför lektionstiden.
• Och: Ja, vi anser att tjänster tillsätts rätt så villkorligt på skolan och man undrar ganska ofta hur en viss tjänst tillsattes.

Vi kan bara hoppas att skolan drar rätt slutsatser i vilket fall som helst. Och dessa slutsatser kan inte vara att porta varken ett barn eller en familj från skolan.

Tio skäl…

… för att mina barn ska gå på en waldorfskola. (Jag gick och funderade om dessa skäl i samband med ett föräldramöte på våra barns skola för ett tag sedan och det tog inte så lång tid att komma på dessa tio skäl. Men samtidigt så kom jag också på en del skäl att inte vilja att barnen ska gå där uppe på antroposofernas kulle (som Marklandsbacken, där den svenska ”anmodern”, Kristofferskolan i Bromma, är belägen, kallas för). Vilka vägar tyngre, 10 Ja eller fem Nej? Eller är det fler än bara fem numera? (I samband med Sydsvenskans rapport och The Witch’s kommentarer på det anser jag att det är viktigt att nämna dessa skäl även här.)

1. Den kollektiva tanken: Barnen ska få uppleva ett kollektiv som de är inbäddade i. De är visserligen enskilda personligheter, men behöver i mycket större utsträckning än vi vuxna en kollektiv sammanhållning. Detta ska ge barnen den stora tryggheten de behöver.
2. Den konstnärliga aspekten: Barnen får en chans att utpröva olika konster, visserligen inte alla, och kanske inte just dem de själva vill ha. Men man ger eleverna en chans att utpröva några i alla fall och ger dem de bästa hjälpmedlen i handen, sig själv, sin egen kropp och till exempel kritor som ligger bra i handen, som det går att vara kreativ med, storformatiga papper och arbetshäften, vattenförger för spännande vått-vått-bilder till en början. Sedan kommer ju allt det andra också till. Hör räknar jag också till den obligatoriska kören och eurytmin som i mina ögon inte är något annat än en slags västerländsk meditationsform, en västerländsk tai-chi, om man vill säga så.
3. Den levande undervisningen: Allting ska vävas ihop. Alla undervisningsämnen ska smältas ihop till en sammanhängande deg under de tolv åren. Man lär sig i ettan och tvåan läsa och skriva och räkna med hela kroppen och i konstnärlig ande. Frågor som tas upp i en lägre klass besvaras kanske på ett nytt sätt i en högre klass. En spännande dialektik som går i vågor under hela studietiden.
4. Naturen som den främsta inspirationen: Skolan är tätt ihopvävd med naturen. Oftast ligger waldorfskolor naturskönt, så även här. Träd är viktigt som byggmaterial och för inredningen. Inga illaluktande plastmattor, istället oljat trägolv. Inga datorer i skolans alla hörn, istället kritor, pennor, papper. Ingen tom idrottsundervisning, istället mycket fri rörelse i naturen. Och inte minst ekologisk mat, för det mesta vegetarisk (och därmed, viktigt för oss, kosher).
5. En spännande arkitektur som passar till den omgivande naturen och till människorna som går ut och in. Varma färger, lätta runda former, naturliga byggnadsmaterialer.
6. Språk: Undervisning i tre språk från klass 1 ska det ges på en waldorfskola, detta inte i första hand för att sedan kunna alla tre språk frytande utan för att kunna känna av olikheter i tänkandet, för att kunna lära känna olika kulturer och vidga vyerna. Samtidigt så ger detta också större möjligheter att tänka större. (Men det hade ju varit en fördel om man nu kunde de tre språken någorlunda bra i slutet.)
7. Demokratitanken: Den kollektiva tanken medför ju också att eleverna måste agera med varandra och har stora möjligheter att lära sig mycket på ett socialt plan. Det sociala klimatet på en waldorfskola är i de flesta fallen väldigt bra.
8. Helhetstanken: Man utgår ifrån hela människan i arbetet. Människan delas inte upp i sina händer, sitt huvud och sina ben utan allting ska ske i enighet med allting.

Nu blev det bara åtta skäl istället för tio, men det hänger ju också ihop med att flera av skälen skrevs nu ihop i ett eftersom vissa ju flyter ihop i ett.

Detta är en idealbild. Det får man aldrig glömma och idealerna är som bekant så nära verkligheten som solen är nära jorden. Och att uppnå idelarna är något av det svåraste man kan komma på. Och just det är det som talar emot skolgången på waldorfskolan:

Idealerna är det svårt att nå och det måste man inse och dra slutsatser utav denna sanning. Och detta är just det man inte kan: Inse att någonting går fel, inse kanske att inte allting som Steiner skrev för snart hundra år sedan kan användas idag som han sa det, inse att man själv som waldorflärare är inte mer än en vanlig människa – och inget mindre heller. Gud sitter i molnen eller i oss, men VI ÄR INTE GUD! Det är för vissa svårt att förstå.