Ett chockbesked…

mars 28, 2007

…nådde oss från Fiket då han för ett par dagar sen berättade om sajten ratsit.se. Om du alltså vill uppleva hur genomsynligt en människa i Sverige är går in då på denna sajt och informera dig utförligt om din granne, dennes ekonomiska förhållanden. Jag gjorde det för nyfikenhetens skull på mig själv och blev chockslagen om vad som är möjligt i ländernas land. Gå in och se själv…


Ett bättre slut på veckan

mars 16, 2007

Solen skiner nu, barnen hämtas hem om en stund, helgen kan börja. Så ha en bra helg, shabat shalom!


Achterbahn

mars 16, 2007

De sista dagarna åkte vi liksom berg- och dalbana. Det räckte inte med att LKF sparkade oss i stjärten, nej datorn sa upp sig –  för sig vårt eget bekymmer, men med sora föjlder eftersom vi litade på någon gbbe so skulle fixa den, men bara gjorte ett: tog bort allting och installerade något nytt som inte passar ihop med den tekniken vi har. Och för att även detta inte räckte skickae vår nuvarande hyresvärd in persna av e bovärd som vi htills betraktade som vår vän en anmodan att ploca undan grejor utanför huset, vilket i för sig inte är problemet. Problemet ligger i att han utan att ha pratat med oss om detta en enda gång innan har skickat ett sådant brev med hänvisning om att man skulle anmäla oss till Socialnämnden om vi ne skulle sköta oss. Nu låter ju detta som om v vore värstingar i hela kvarteret, men så är inte fallet. Klart har vi många barn och en liten lägenhet; vi lever med fyra småbarn och ett äldre syskon, som vistas regelbundet hos oss, när hon är hemma från sitt gymnasium i Kalmar, i en fyra på 67 kvm. Och eftersom ala våra barn är rät så kreativa so även vi så följer det med de jämnt och ständgt det ena och det andra från skolvägen eler själva skolan. At bara kasta bort ala de sakerna med detsama låter kanske ne heller riktigt trevligt och schysst. Så kommer de att ligga ett tag. På uteplatsen hade vi skaffat oss ett par stycken balkonglådor där vi skulle plantera blommor och lite kryddor i – de sa också tas bort rnligt bovärden då de gör sönder den nysådda gräsmattan. Ja, det är sant! Gräsmattan är nysådd, men seda detta jordes förra våren var reda hundratals gräsklippare på den och gav de ingen chans att utvecla sig, så gräset var redan bota innan vintern hann börja. Men nu vet vi ju alla vem som är den skyldige: Denna familj där med sina barn! Någon måste ju vara ansvarig!

Men det som förbryllar mig som mest är ju att han, gubben, bovärden, han som låtsades vara en vän, som ifjor firade med oss varenda tyska seger i VM – ha var ju mea galen än v när det gällde det –  att han inte kunde säga till oss: Hej, si och så. Skicka ett brev kan man också senare. Det sa jag också till honom. Hans svar: Ju, men vi har vår policy! Och policyn är att trakassera folk så känns det.

Men jag har också min policy: Jag ger mig icke!

Detta har nu förhoppningsvis varit de tre olyckorna som brukar ju komma tillsammans. Så vi hoppas på en ny, bättre vecka.


Mormor gick bort…

mars 14, 2007

… för numera 27 år sedan. Hon föddes 1906 i en familj som hette Lichtblau. Hennes pappa kom från Mähren till Centraltyskland där han gifte sig med en fröken Seidel. De fick fyra barn, det äldsta var min mormor, som redan då i början av 1900-talet uppfostrades i ateistisk ande. Hon i sin tur gifte sig med en avkomling av en wallonisk familj. 1932 föddes min mor, som 1935, efter Nürnbergslagarna, nöddöptes i sin pappas kyrka – och därmed överlevde kriget. I samband med att familjens hemstad skulle bombarderas, hann de ta sig ut ur staden. Under bombardemanget i januari 1945 föll bostaden i spillror – och alla fyra (min mamma och sin bror samt föräldrarna) kom undan. Hennes bror dog dock 1946 i tyfus.

18 senare föddes jag…


Jag vet

mars 8, 2007

Jag vet precis att allt jag skriver här om våra pyttesmå problem vi har inte löser något av de stora världsproblemen. Men för mig är det just detta: Ett världsproblem – om jag och mina barn får bo under en bro i framtiden eller i en enkel, men bra lägenhet, bara för att någon gumma elle gubbe vid något av världens många skrivbord har bestämt att mina pengar inte räcker. Hur kan denna människa veta vilka inkomster jag har, vilka andra tillgångar. Och vaför är detta så viktigt att veta om man själv vet att man kan få dra ihop dessa pengar för att kunna betala hyran de närmaste åren.

Det problemet i samband med detta är ju att man från myndigheternas sida bestämmer över mig som över ett omyndigt barn och på detta sätt riskerar att just de, mina omyndiga barn, tappar förtroendet i detta land, dess (bristfälliga – som jag ser) demokrati.

Men jag citerar en av mina barns dagisfröken, underbara Mona-Lena, som vid något tillfäle sa: Jag ger mig icke. Just det: Jag ger mig icke!


Grattis till alla kvinnor

mars 8, 2007

Grattis till alla kvinnor, och i första hand till mina egna fem*, på Internationella Kvinnodagen. Även våra dagisfröknar var mycket glada att få en liten blomma.

* Ja, du läste rätt. Jag tillhör fortfarande den gruppen av män som har fem kvinnor i sitt lilla hem, en hustru och fyra döttrar…


Vi är inte ensamma

mars 8, 2007

Hur våra granner trivs med Sverige kan ni läsa hos T. Hon beskriver här sina upplevelser de sista dagarna Och i spetsen fr allting står även här den, ack så goda svenska sjukvården samt en viss parkeringsplatsförvaltare som bara tar ch inte gör någonting för dessa pengar.

När vi åker runt i Skåne och Köpenhamn med våra gäster så får även vi oftast frågan: Hur har ni hamnat här? Hur trivs ni? Längtar ni tillbaka? Och pga sådant som hon beskriver, pga denna trouble som vi själva upplever regelbundet, vet jag inte längre vad jag ska svara på denna fråga.


%d bloggare gillar detta: