Achterbahn


De sista dagarna åkte vi liksom berg- och dalbana. Det räckte inte med att LKF sparkade oss i stjärten, nej datorn sa upp sig –  för sig vårt eget bekymmer, men med sora föjlder eftersom vi litade på någon gbbe so skulle fixa den, men bara gjorte ett: tog bort allting och installerade något nytt som inte passar ihop med den tekniken vi har. Och för att även detta inte räckte skickae vår nuvarande hyresvärd in persna av e bovärd som vi htills betraktade som vår vän en anmodan att ploca undan grejor utanför huset, vilket i för sig inte är problemet. Problemet ligger i att han utan att ha pratat med oss om detta en enda gång innan har skickat ett sådant brev med hänvisning om att man skulle anmäla oss till Socialnämnden om vi ne skulle sköta oss. Nu låter ju detta som om v vore värstingar i hela kvarteret, men så är inte fallet. Klart har vi många barn och en liten lägenhet; vi lever med fyra småbarn och ett äldre syskon, som vistas regelbundet hos oss, när hon är hemma från sitt gymnasium i Kalmar, i en fyra på 67 kvm. Och eftersom ala våra barn är rät så kreativa so även vi så följer det med de jämnt och ständgt det ena och det andra från skolvägen eler själva skolan. At bara kasta bort ala de sakerna med detsama låter kanske ne heller riktigt trevligt och schysst. Så kommer de att ligga ett tag. På uteplatsen hade vi skaffat oss ett par stycken balkonglådor där vi skulle plantera blommor och lite kryddor i – de sa också tas bort rnligt bovärden då de gör sönder den nysådda gräsmattan. Ja, det är sant! Gräsmattan är nysådd, men seda detta jordes förra våren var reda hundratals gräsklippare på den och gav de ingen chans att utvecla sig, så gräset var redan bota innan vintern hann börja. Men nu vet vi ju alla vem som är den skyldige: Denna familj där med sina barn! Någon måste ju vara ansvarig!

Men det som förbryllar mig som mest är ju att han, gubben, bovärden, han som låtsades vara en vän, som ifjor firade med oss varenda tyska seger i VM – ha var ju mea galen än v när det gällde det –  att han inte kunde säga till oss: Hej, si och så. Skicka ett brev kan man också senare. Det sa jag också till honom. Hans svar: Ju, men vi har vår policy! Och policyn är att trakassera folk så känns det.

Men jag har också min policy: Jag ger mig icke!

Detta har nu förhoppningsvis varit de tre olyckorna som brukar ju komma tillsammans. Så vi hoppas på en ny, bättre vecka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: