Tillbaka till vardagen: Låt oss plantera ett träd!

januari 28, 2009

Närmast i almanackan:

  • Om en timme: Föreläsning
  • Ikväll: Möte på de mindre barnens skola.
  • De närmaste dagarna: Föreläsningar och jobb
  • Söndag: Barnaktiviteter
  • Måndag: Möte på största pojkens skola
  • Snart: Tu b’Shvat, Trädens nyår

Honi och johannisbrödsträdet

En berättelse ur midrash

Nedskriven av Malka Drucker och publicerad i Drucker, Malka: The Family Treasure of Jewish Holidays. – Boston, New York, Toronto, London: Little, Brown and Company, 1994; fritt återberättad av mig

Honi var en kraftfull ung man som bad med hela sitt hjärta. Han hade bara ett enda fel. Han sa allting som kom i hans huvud, och ibland han ångrade sig.

En dag han promenerade genom sitt kvartér i Jerusalem. Där såg han en gammal man som grävde i jorden. Eftersom han var så pass gammal han grävde väldigt långsamt. Han tog upp bara pyttelite jord med sin spade varje gång han lyfte den.

”Vad gör du?” undrade Honi.

Utan att sluta gräva mannen svarade: ”Jag planterar ett johannisbrödträd.”

Honi brast ut i skratt: ”Vad galet det var! Att du använder den lilla tiden du har kvar på att plantera ett träd! Du kommer ändå inte att njuta av frukterna på trädet! Och du kommer inte heller att kunna sitta i trädets skugga!”

”Det är sant, unge mannen,” svarade den gamle, ”men det är mycket bra att ha träd. Mina barn kommer att äta frukten, och mina barnbarn kommer att njuta av skuggan. Jag har ätit frukterna ifrån ett träd min farfar planterade. Nu vill jag förbereda för dem som kommer efter mig.”

Honi skakade på huvud: ”Om jag hade varit dig så hade jag planterat ett snabbt växande träd, ett olivträd kanske eller ett fikonträd, så att du åtminstone kunde äta trädets frukter och på detta vis få något för ditt hårda arbete.” Den gamle mannen log och fortsatte sitt arbete. Honi gäspade. Det var så varmt. Och plötsligt blev han så trött att han la sig ner och somnade med detsamma.

Han drömde att klipporna runt omkring honom hade blivit större och större, tills de försvann ur hans sikte. När han vaknade var det morgon. ”Oh, jag har väl sovit här hela natten,” tänkte han. Han började gå upp och kände att hans kropp var stel och att ham hade svårt att gå upp.

Slutligen han tittade på sina fötter. Han tittade på sina händer, på sina kläder. Han kollade sitt ansikte. Hans kläder var slitna, och hans ansikte pryddes av en stor vit skägg.

”Jag är gammal!” skrek han ut. ”Hur länge har jag sovit?” undrade han. Han tittade omkring sig och fann sig själv i mitten av ett fruktparadis: Ett stort, med söta frukter fullsatt johannisbrödträd stod där. Honi tog en av frukterna och provade den eftersom han var hungrig. Han kände den rika smaken. Just då passerade en liten pojke. ”Stop!” sa Honi till pojken. ”Vem är du?”

”Jag är Moshe ben Shimon haLevi,” svarade pojken.

”Nej! Moshe ben Shimon haLevi!” upprepade Honi. ”Hur då, han är en gammal man!”

”Du menar min farfars far,” sa pojken medan han tuggade på en frukt från trädet. ”Han dog för många år sedan. Jag blev kallat efter honom. Detta är trädet ha hade planterat under hans livs sista år. För ungefär sjuttio år tillbaka.”

Sjuttio år! Honi hade sovit väldigt länge, men till sist han förstod den gamle mannens visdom.


Dagens postissida på Sydsvenskan är höjdpunkten för närvarande

januari 28, 2009

Signaturen -baaah skriver om sitt förhållande till sin judiske pappa, om att tvingas till bönen vid bordet, att hon inte tillåts gå ut på fredagar osv. I och för sig inget att säga om at hon känner som hon beskriver: Jag kan gott tänka mig att vissa barn kan uppleva det på det här sättet, och jag tycker inte alls att man får tvinga barn till bön men man får väl förvänta sig att barn i den åldern, 13, får äta tillsammans med föräldrarna. Och om föräldrarna ber så får barnet acceptera det lika så som föräldrarna får acceptera att barnet inte gör det. Det är verkligen trist att du upplever det som du beskrev i insändaren.

Problemet är inte det: Probemet är att en tidning i dessa dagar när stämningen är så pass upphetsat publicerar en sådan postis, till och med okommenterat. Ännu värre om det skulle visa sig att det hela skulle vara en fejk vilket jag utgår ifrån eftersom jag inte känner till någon familj som det som sägs i denna postis kunde passa på!

Hur mycket naivitet finns i den svenska tidningsvärlden eller är tidningen rädd för sin största läsarkrets?

Och det är ju inte första gången: För ett par dagar sedan skrev samma tidning om boken Jossel Rakovers samtal med Gud, en bok som jag själv äger och har läst. Rubriken till texten lyder: En lysande lögn. Bra jobbat! Man kan bara hoppas att de som läser artikeln antingen läser den klar eller inte alls.

Hur osensibel får man vara som journalist?

Eller är det kanske jag som är naiv? Eller är jag hypersensibel, kanske pga min tysk-judiska bakgrund?

För min del var dagens den sista Sydsvenskan jag läste. Det lovar jag!


Förintelsens dag idag

januari 27, 2009

Tack så mycket för den fina givande stärkande minnesceremonin ikväll, Dov, och alla de andra inblandade.

A dank zolst du hobn, Shlojmele. Vi kommer aldrig att glömma Cwyscho, din storebror.

Ett stort tack även till Thomas!


No comment

januari 27, 2009

Extremister i SVT Debatt om Gaza from Videomaro on Vimeo.

Eller ett annat exempel.


Kära Maggie!

januari 27, 2009

Vi var en grupp äldre personer som stod tillsammans. När de passerade mig sa jag ”ta det lugnt”. Då vände en av dem sig till mig och sa ”Jude, du ska vara tyst, du ska inte tilltala mig”. Jag sa ”ta det lugnt”, en gång till. Han spände ögonen i mig och sa igen ”jude, du ska inte tala till mig.”

Ser du inte att detta är ingen israelkritik? Detta är judehat! Antisemitism! Varför är det så svårt att prata klartext?Varför en sådan snäll rubrik? Har man inte lärt dig under dina studier att rubriken och de första raderna är det viktigaste i en tidningsartikel. Resten kan man glömma. Vissa kommer aldrig så långt. Tyvärr gäller detta genomgående.


Det är ju faktiskt sant…

januari 27, 2009

…det Carl Bildt menar, att det måste finnas en inompalestinsk försoningsprocess innan man kan hoppas på en förändring i stort. Sedan kan palestinierna återigen tala med Israel med en röst. Det är inte vi här som kan göra så mycket åt.

Vi kan bara bidra med det lilla vi kan göra: Med att försvara vår egna demokrati, yttrandefriheten mot en vrålande mob. Och det måste vi göra gemensamt. Alla som kallar sig demokrater borde stå upp som en man, inte för att försvara Israel, inte för att försvara Palestina utan för minoriteternas rätt att yttra sig utan att bli hotat eller trakasserat. Jag inväntar en stor fredlig demonstration där de demokratiska partierna visar flagga för demokratin i Sverige och mot fascister av alla slag.

Jag är rädd att jag får vänta länge..


Bland det ”roligaste”…

januari 27, 2009

… i SvD:s ledarbloggs youtubiana: Hamas barnprogram…

Och om inte denna här Mickey Mouse-ersatz alias Sanabel så är kanske den judeätande jättekaninen Assud något som faller på smaken.

Inga fler frågor.


%d bloggare gillar detta: