Då säger jag inte att jag är jude

februari 5, 2010

Häromdagarna diskuterade vi litet smått ett skolbyte som kan bli aktuellt. Det första vårt barn sa i sammanhanget: Då säger jag inte att jag är jude. Då har de ingenting att retas på. Och han går på en vanslig svensk skola, en vanlig svensk i den bemärkelsen att de flesta eleverna är svenskar. Det finns ett fåtal invandrarbarn, men de flesta kommer från västerlandet. Och skolan är inte ens i Malmö. Så problemet med en väl dold antisemitism, en dold judeföraktning parat med kristet influerad förklärning av judarna och deras roll i samband med kristendomens uppkomst verkar inte vara ett genuint malmöitiskt fenomen.

Problemet är antagligen inte heller kopplat till muslimska aktivister. Det verkar vara ett vanligt fenomen, bara väl dolt. Men där det finns möjlighet får judeföraktningen sitt utlopp, verkar det så.

Ett gammal tyskt talesätt säger att barnen och berusade säger sanningen. Lyssnar vi på dem så kanske vi vet hur det står till…

Våra barn har ju även ett annat problem: Att vara tyskt verkar inte heller vara så populärt. Samma barnet sa i samma sammanhang också: Och jag säger inte heller att jag är tysk. Jag säger att jag är spanjor.

Att de på skolan kallades för både Hitler och judesvin  hör till den saken också. Skolan verkar, tack och lov, ha tagit tag i den saken.

Och det hör till saken att det börjat viskas bakom ryggen när man någonstans dyker upp iklädd kippa: Där är han, juden, de pratar tyska. Men även att ett barn på öppen gata stoppades av ett gäng killar som var lite äldre än de själva med  orden: Är inte du juden?

Tankarna leder oss bort så småningom…

Shabbat Shalom!

Annonser

%d bloggare gillar detta: