Hungerrevolt i Sverige?


Här väljer jag att publicera en artikel som Newsmill i dagarna valde att inte publicera med hänvisning till att texten visar en diffus koppling mellan Sverige och arabvärlden. Är denna koppling såpass diffus? Bedöm själv:

Kan händelserna i Mellanöstern sprida sig även till Europa och Sverige? Mitt svar är: Jag. Det gäller att förhindra detta för att här är det inte mindre än demokratin som står på spel.

Dagens händelser i Mellanöstern jämförs flitigt med revolutionerna 1989 i Östeuropa. Som dominostenar föll då ett dussintal olika regimer i före detta Östblocket.

Vad var det som fick folk att gå ut på gatan 1989? Var det i första hand en önskan om demokrati? Eller var det kanske bananer och D-Mark och resor till hela världen som lockade? Det var väl en blandning av både och. Bananerna fick och får man sedan dess överallt, oftast såklart på bekostnad av bananbönderna i Sydamerika och på andra ställen. D-Mark hade man i handen ett tag. Sedan gick den upp i Euron. Resorna då? Hur är det med resorna då? Resorna fick man, men bara om man har ett fast jobb någonstans och därmed råd att betala.

Samma sak i Mellanöstern med skillnaden att de flesta människorna, som hade råd till detta, hela tiden kunde resa och hela tiden fick sina bananer – såvitt jag kan bedömma det. Här som där var det demokratin som saknades eller i alla fall den formen av demokrati som vi i Västvärlden ser som önskvärd. Om denna form passar alla samhällen på hela jordklotet är en fråga som återstår att diskutera som den tyska kännaren av arabvärlden Peter Scholl-Latour uttryckte det häromdagen.

Men att utvecklingen gick som den gick har väl i båda fallen inte bara med demokrati, yttrandefrihet och resefrihet att göra. Allt detta är mycket viktiga delar av ett rättvisare samhälle. Till grunden till dessa revolutionära situationer som uppstod var väl – och detta kan man läsa redan hos gamle Marx – att folk inte ville längre som de gjorde innan de reste sig. Och då är det i första hand plånboken som bestämmer hur stor vreden är. Kan man köpa till sig sin del av kakan är man tyst, kan man inte det längre blåser man till motstånd. Och om då inte brödet räcker längre till att tillfredställa en människas önskemål, om man då genom modern teknik ser hur andra lever då blir man arg och inser att man börjar missa något. Om man då är ung som de flesta som är ute på Kairos gator är (och som de flesta som var ute på Leipzigs gator 1989 var) blir man ännu argare, blir man rädd att missa sitt eget liv.

Hur ser detta nu ut i Sverige? Är det allting fred och fröjd här i landet? Nej! Och då behöver man inte gå till Rosengård eller andra ställen som man brukar anse vara extra känsliga. Nej, mitt i samhället växer oron över att man inte duger längre som människa, som arbetstagare, att ma inte kan tjäna sitt levebröd längre, att man kommer att hamna i ekonomisk kläm och när man väl hamnat där att man behandlas som samhällets avskum när man begär dess hjälp. Och att det inte spelar någon roll i detta samhälle om man kanske tjänar samhället på annat sätt än att jobba häcken av sig för pengar, det vet vi ju sedan: Det är ointressant om man har t ex barn, inte bara ett utan flera, som man försöker fostra, som man vill lägga tid och energi på under hela deras uppväxt, inte bara de första 12 månaderna. Det är ointressant att man pga dessa barn och sin vilja att står till deras förfogande i första hand går med på att jobba mindre, att jobba kanske flexibelt, att kanske driva eget där man kan kombinera arbetet och familjen på ett annat sätt än med ett välbetalt arbete bakom något skrivbord i t ex socialförvaltningen av någon kommun.

Om man då hamnar i en svacka någon gång, i en svacka som gör att man inte längre vet hur man ska överleva morgondagen, hur man ska mata sina barn denna månad, då får man som samhällets tack också tar smällen, blir återigen behandlat som samhällets avföring. Detta är djupt kränkande.

Och sådant kränkande av gemena människans rättigheter, av dennes ära kan också vara en av ingredienserna till uppror som vi senast såg i Mellanöstern och 1989 i Östeuropa.

Sveriges samhälle är trots alla dimenti väldigt duktigt på att kränka folk genom att inte lyssna, genom att inte acceptera människor som inte till 100 procent passar in i samhället, genom att vägra dem stöd när de behöver det. Detta kommer falla detta land på fötter, om det inte åtgärdas.

Men vem i detta land har verkligen ett intresse att lösa dessa problem? De stora etablerade partierna som ju är etablerade? Varför ska de ta hand om människor som har svårigheter med just detta? Facket? Ha! Då kan man ju bara skratta! Det är ju så pass fasta i sitt grupptänkande, att det inte ens finns en tanke på att det kunde finnas människor utanför sin egen grupp. Kanske de mindre etablerade partierna som ju av sin natur måste hitta vägar in att bli helt etablerade. Folkpartiet, Centrum, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet? Eller ligger framtiden i informella rörelsers händer som kommer och går som flashmobs.

Eller är det kanske jag som måste stå upp och driva min egen sak utan att ta hänsyn till andra – precis som de flesta andra gör det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: