Så tänkte man…


…att det börjar luta mot ett bättre håll igen och så hade man fel…

Min fru hade under tre och ett halvt år ett rullande vikariat på ett dagis i Malmö.

Jag har ju stadigt nya arbetsgivare och uppdragsgivare eftersom ingen anställer en lärare som bara har en östtysk behörighet som rysklärare (”Östtyskland? Var det inte detta land mitt i urskogen? Var det inte de som inte hade elektricitet? Ja, och ryska lär man sig tusen gånger bättre i Sverige än i Ryssland så klart!” – liksom).

Men uppdragen blev ändå ganska många med tiden, fast för det mesta små, några enstaka större. Tillsammans med min frus vikariat, barnbidraget och bostadsbidrag skulle det räcka att försörja sig och sin familj med det mest nödvändiga. Dyra resor till Maldiverna eller till Miami lär det väl inte bli, men vem är det som ska dit…

Men att få tillåta sig någon fin middag med sina käraste någon gång eller ett bio- eller teaterbesök eller en blomma på Valentinsdagen (som också är vår årsdag, den 17 i år!) utan att vara tvungen att tänka på pengarna hela tiden – det vore suveränt…

Så småningom dök något som ett perspektiv upp vid horisonten. Vi kunde tro att vi så småningom efter tretton år i landet börjar landa här.

Men det var fel: Den 20 december, förresten på årsdagen av hennes pappas död (vilket ju inte arbetsgivaren kunde ana i sin ”planering”), den 20 december alltså fick min fru veta att hennes vikariat avslutas den 1 januari, men hon lovades att stå kvar som första vikarie i fall någon skulle bli sjuk eller liknande. Sedan dess har det gått en månad utan att hon blev uppringt och ombett att rycka in som vikarie. Istället anställdes i det tysta en ny dam som vikarie på stället som vi fick veta när vi i dagarna var där och besökte hennes fd arbetsplats som hon älskade att vara på, där hon älskade att jobba med barnen, där hon inbringade hela sin personlighet och alla sina erfarenheter med full engagemang.

Även en av mina fem arbetsgivare svek mig efter att jag har begärt att han skulle betala hela mitt arbete som jag har lagt ner för att vara dennes kunder till tjänst och inte bara hälften.

Så är vi där vi alltid var: Inne i en stor finansiell svacka. Min fru börjar slåss med depressioner. Och vi funderar om att vandra vidare, leta oss till andra ställen, andra platser i detta avlånga land eller någon annanstans på detta jordklot…

Så här ser det ut.

Annonser

One Response to Så tänkte man…

  1. Jeanna skriver:

    Beklagar, så fräckt att göra så mot er! Du måste kunna ställa krav som alla andra gör- och din fru – man är alltid bra på det man tycker om. Tokigt. Det värsta är att om ni flyttar på er så kommer en helt ny omställningsprocess och i allra värsta fall en jobbig tid för att testas och accepteras …Nu vet ni i alla fall vad ni har ..
    I Norrland borde det i så fall gå lättare – dit åker man om man vill ha jobb … Mina bibliotekskolleger åker dit och blir chefer ganska snart … Något att fundera på? Ha en bra dag, hälsa familjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: