Quo vadis, Europa?

oktober 22, 2014

Russland ist nicht der Feind. Russland ist der Partner.

Ich habe Angst, Angst vor der entstandenen Situation.

Was haben wir, unsere Generation getan, um die Errungenschaften der 89er Revolutionen, des Falls der Mauer und des Eisernen Vorhangs zu bewahren, um Freiheit und Frieden auch für die kommenden Generationen zu erhalten und weiter zu entwickeln? Was haben wir getan, um die Krisenherde dieser Welt zu entschärfen?

Nichts. Genau, wie nach der Französischen Revolution von 1789 drohen jetzt auch die Errungenschaften von 1989 in einer möglicherweise weltumspannenden Auseinandersetzung unterzugehen, die seine Vorboten seit Jahren schickt. Mit der Ukrainekrise hat diese Auseinandersetzung eine neue Stufe erreicht. Diese Auseinandersetzung hat Europa erreicht, ist an seinen Rändern angekommen, droht auch Europa in den Abgrund zu ziehen. Und die Gefahr hat ein neues Gesicht, Wladimir Putin.

Ich bin kein Fan von Wladimir Putin. Trotzdem ist er nur ein lächerlicher Clown im Vergleich zu den Islamofaschisten des Islamischen Staates und seiner Gesinnungsgenossen. Er hat mit Sicherheit das Feigenblatt des Demokraten verloren, das er sich mühsam seit seinem Amtsantritt im Jahre 2000 umgehängt hat, aber er ist deswegen noch lange kein rücksichtsloser Faschist, der alles mit Füssen tritt, was auch nur den Anschein gibt, anders zu sein, als er selbst oder die seinen. Wohl aber ist er rücksichtslos gegen seine Gegner, vor allem im Inland, aber auch mit zunehmender Chuzpe im Ausland.

Aber Putin ist auch ein Bollwerk im Kampf gegen den Islamoterrorismus, den das Land schon seit Jahrzehnten führt; der Welt ist das spätestens seit den Tschetschenienkriegen bewusst, obwohl wir damals in unserer westlichen Naivität immernoch dachten, es würde sich hier um Freiheitsbewegungen handeln – genau, wie wir das beim Arabischen Frühling dachten, der inzwischen ein grausamer Winter geworden ist.

Europa wäre gut beraten, Putin wieder mit ins europäische Boot zu holen, statt ihn permanent abblitzen zu lassen. Dabei müssen die Prämissen klar sein:

  • Keine einseitigen Grenzverschiebungen
  • Einhaltung demokratischer Grundrechte
  • Zusammenarbeit auf wirtschaftlichem Gebiet im Rahmen einer Assoziierung mit der EU
  • Zusammenarbeit mit der NATO zur Abwehr von terroristischen Gefahren
  • Zusammenarbeit im Rahmen der UNO und der OSZE zur Stärkung dieser Organe
  • Gemeinsam abgestimmte, bekräftigende Außenpolitik gegenüber Demokratien außerhalb Europas, allen voran Israel

An all dem wird Russland natürlich nur ein Interesse haben, wenn seine Interessen auch gewahrt bleiben.

Was also tun, um das verloren gegangene Vertrauen wieder zu gewinnen?

  • Eine Russland als gleichberechtigtem Partner inkludierende gemeinsame Außenpolitik der EU und der NATO
  • Keine Waffenlieferungen an die Ukraine, keine Aufrüstung an den Grenzen zu Russland als Zeichen guten Willens
  • Sofortiger Wiedereintritt in eine vernünftige Diplomatie unter Federführung solcher Staaten wie Deutschland (dessen Kontakte zu Putin schon aus sprachlicher und geschichtlicher Sicht einzigartig sein könnten), aber auch Österreich, Zypern (wo viele Russen ihr Geld gebunkert haben) oder Schweden (das allerdings im Moment beleidigt ist wegen eines U-Bootes, das angeblich in den Schären vor Stockholm unterwegs sein soll und sich durch seine neue Regierung weitgehend marginalisiert hat)
  • Eine mit Russland abgestimmte gemeinsame Haltung gegenüber dem Islamischen Staat und anderen Terrornetzwerken, darunter gemeinsam abgestimmte Asylregeln

Wenn das gelingt, können wir gemeinsam Schlimmeres verhindern. Wenn nicht, gnade uns Gott.


Agardh är död. Länge leve Agardh?

oktober 16, 2014

I måndags lämnade jag min arbetsplats på Carl Adolph Agardhgymnasiet tidigt på eftermiddagen. Jag lämnade denna före detta trygga oas i all hast, sprang liksom ifrån den rådande där depressiva stämningen en vecka efter att skola hade fått dolkstöten av sin huvudman rakt in i hjärtat. Folkuniversitetet hade nämligen den 21 september 2014 beslutat om att lägga ner skolan vid innevarande läsårets slut. Beslutet meddelades skolans lärare av chefen för FU Syd, Annika Dolk, den 6 oktober, två veckor senare.

Beslutet träffade inte enbart skolan rakt in i sitt hjärta utan även lärarna, eleverna, föräldrarna. Allt i allt minst 200 personer som träffades av en blixt från klar himmel. På tisdagen då elever och föräldrar fick ta del av beslutet var inte skolan sig lik längre. Elever och lärare i chock tog sig igenom korridorerna. Glada skratt som man vanligtvis hörde avlöstes av bittert gråtande. Vissa sjönk ner i depression omedelbart på plats.

Ingenting som stiftelsens styrelse kunde förutse. Som man sa till lärarna under mötet på måndagen så hade man lagt ner en skola i Växjö innan där det inte hade behövts några stödåtgärder. Varför skulle de behövas här? Lärarna uppmanades av styrelsen att agera som vuxna och tar hand om eleverna påföljande dagen när de skulle få veta den beska sanningen om skolans nedläggning. Det gjorde lärarna också, bet ihop och tog emot eleverna i all sin hopplöshet, i all sin rädsla inför en framtid som de inte visste längre hur den skulle kunna se ut: Var ska jag ta vägen? Finns det en skola som kan ta emot mig? Kommer jag trivas med min nya skola? Hur är det med mina kompisar?

Jag minns en flickas ansikte när hon kom ner från Stora vinden, skolans största sal, där hon liksom sina klasskompisar fick beskedet. Hon, en ambitiös tjej, som jag känner sedan barnsben då hon satt under grundskolans klass 1 tillsammans med min påg på muren under rasterna och filosoferade, hon grät, var helt förstört, visste inte vart hon skulle ta vägen. Blixten från den klara himlen där hon inte sett ett enda moln hade träffat henne in i benet. När jag såg henne, den annars så glada flickan, när hon grät och knappt kunde hålla sig började även jag bli vått om ögonen.

Denna tisdag skickades eleverna hem efter beskedet. Lärarna kunde inte ta hand om dem chockerade som de var. Styrelsen var inte på plats för att fånga upp detta. Styrelsen bara hade slängt in sin atombomb i en fungerande skola, en av Lunds bästa gymnasieskolor och sedan stuckit. Ingen syntes till mer än till själva mötet då beslutet medgavs eleverna.

De kanske själva var chockade av reaktioner som deras agerande utlöste bland elever och lärare. Men eleverna hade inte den blygaste aningen om att skolan över huvud taget skulle befinna sig i en ekonomiskt ansträngd situation. Och lärarna som visste om att skolan ekonomiska läge var komplicerat kände sig ändå trygga med skolans situation i och med att Annika Dolk senast i april i år hade lovat, till och med två gånger och efter efterfrågan, att en nedläggning av skolan inte skulle vara aktuell. Istället pratades om en femårsperiod där ekonomin för skolan skulle vända, man pratade om ett nytt program, ekonomiprogrammet som skolan av Skoverket hade fått tillstånd att bedriva för bara någon vecka sedan. Stämningen var avslappnad, optimistisk. Alla såg emot ett bra nytt läsår 2014-2015 som skulle öppna upp för ytterligare ett nytt därefter…

Men när skolan skulle börja i augusti var det elever som uteblev. Av dem 25 plasterna per klass som stod till förfogande hade det fyllts mindre än 20. Men budgeten var, som det visar sig nu, beräknat på det maximala antalet elever som kunde tas in, ingen marginal alls…

Då bestämde man sig för att lägga ned skiten…

10689598_10203668782373505_1825952345956225457_n


Sieg Heil! i en skånsk småstad eller Hur står det egentligen till med toleransen, rasismen och främlingsfientligheten?

oktober 2, 2014

Publicerar några tankegångar som slog mig häromdagen i en skånsk småstad:

Med stor glädje läste jag idag att det har ägt rum en manifestation mot främlingsfientlighet och rasism i kommunen i dagarna. Detta tycker jag är en tydlig signal. Och även att inte alla sd-väljare per automatik stämplades till rasister är en bra signal. Att folk röstar som de gjorde måste också ha sina skäl, detta är alldeles rätt.

Jag undrar om i manifestationen också har deltagit barn och föräldrar från stadens skolor. För där finns givetvis en omvänd rasism bland vissa invandrarbarn. Detta märkte jag första dagen jag var på en av skolorna när en av eleverna tog reda på att jag var jude (och det gjorde han eftersom jag går med kippa och eftersom han rakt ut frågade mig om jag var jude, vilket jag besvarade med Ja) sprang han genom hela huset och skrek för full hals ”En jude, en jude!”. Jag var jo inte helt oförberett och visste vad som skulle kunna komma…, men ändå var jag förvånat att detta hände omedelbart efter att jag hade gått genom dörren – liksom. Jag tog detta som yttring av nyfikenhet eftersom han förmodligen aldrig sett någon som kallar sig för jude och jag kan helt klart förstå detta.

Veckan därpå såg han mig och skrek igen: ”Han är jude!!!!” Då gick jag till honom och undrade om han hade något problem med detta, viket han förnekade – och jag trodde att det därvid kunde stanna…

Men i förrgår, när jag lämnade skolhuset, stod han där igen. Och när jag gick förbi så hörde jag honom mumla igen ”…juden…”. Jag gick till honom och pratade lite med honom. När jag hade vänt mig om igen och hade gått några meter, hörde jag bara orden ”Sieg Heil!” som jag dock inte reagerade på eftersom jag förstod att det inte var samma person som sa det, utan en flicka. Och jag hade varken tid eller ork att ge mig in på den diskussionen just då. Men detta ”Sieg Heil!” är nog dubbelt kränkande för mig, både som jude och som tysk.

Jag berättar detta för att jag undrar om det under manifestationen också talades om invandrarnas skyldighet att acceptera vårt samhälles stora ramar, dvs demokrati, tolerans, likvärdighet, religionsfrihet mm. Att denna acceptans saknas på sina håll är nog ett av skälen för sd:s framgång.

Hoppas vi kan gemensamt göra något åt detta grasserande feber i våra städer och annan stans som yttrar sig inte enbart i fler sd-röster utan även i våld mot polis, mot folk som tycker annorlunda, mot folk som har andra traditioner än en själv, inte minst mot folk som synliggör att de är judar.


%d bloggare gillar detta: