Skolan våldtar eleverna – och lärare

april 18, 2017

Många gånger jag går till skolan tänker jag: Vad gör vi egentligen? Vi lärare tvingar eleverna att göra saker och ting de inte det minsta är intresserade av.

Jag är en av de värsta. Jag tvingar de lära sig ett språk som de flesta aldrig kommer att ha användning för, nja, de kanske kommer att ha användning, men det ser de inte ännu. Ännu har de inte det minsta intresset av att lära sig detta, mitt språk.

-Ja, argumenterar jag, språket talas i vårt största grannland av knappt tio gånger så många människor som Sverige har.

-Och? De kan väl engelska, svarar eleverna.

-Nej, många kan inte det, säger jag.

-Och?

En likgiltig axelryckning från elevernas sida.

Nu är språkinlärning inte så komplicerad som man kunde tro. Jag lärde mig svenska utan att gå till skolan. Men ramarna stämde: Jag bodde i landet där språket talas. Dessutom har jag lätt för språk. Inte alla har det. Och jag hade läst ett annat språk innan from scratch – med allt detta innebar på sin tid när det begav sig.

Vad ska jag alltså göra? Jag kunde göra så att vi lekar, tittar filmer, pratar mycket, fokuserar på vardagligt språk, struntar i grammatiken för att den är det som gör mitt språk så fruktansvärt kruxigt för svenskar som är vana vid ett språk som saknar grammatik, lite överdrivet sagt… Allt detta gör jag, men kan jag sätta betyg på detta? Vad betyder dessa flummiga betygskriterier som Skolverket har formulerat när det kommer till kritan?

Dessutom är eleverna på jakt. Inte på jakt efter kunskap, utan på jakt efter betyg, poäng och vad gäller språken även meritpoäng som en gång i tiden infördes för att höja språkens status, men som nu används av eleverna för att läsa kurser för meritpoängens skull utan det minsta intresset för språket, vilket ju medför att de som har ett intresse inte får lära sig det de är ute efter eftersom man som lärare inte har möjlighet att lägga fram det som skulle behövas. Man kan i matte kanske lägga fram massor med övningar som sedan ska räknas, men i språk gäller det bl a att prata. Har man då ingen lust då…

Min son sa till mig redan för ett och ett halvt år sedan: Skolan finns sedan hur många år som helst, men ännu undervisar man som förr… Ja, min son, nya försök görs , men det är mycket svårt så länge inte ramarna stämmer, Skolverkets och skolornas.

På ett annat ställe ger jag kvällskurser i språk för vuxna. Där är det oftast folk som fyllt 60 för länge sedan. De pratar väldigt bra på tyska fastän de också bara gick vanlig skola på sin tid och oftast inte har använt språket heller under decennier. De berättade för mig hur de fick lära sig: Ja, det var glosförhör och skriftliga arbeten, vi bara läste och skrev, och så körde vi grammatik, ändlöst. Vi pratade aldrig.

Maybe that’s the way to go: Som på femtio- och sextiotalet för att de kan sin grammatik, och de kan även använda den när de nu får utlopp för den.

Men hjälper detta de som inte kan och inte heller vill? Eller gäller det att göra som min mattelärare gjorde på 80-talet. Han delade in klassen i A-, B- och C-ägg och körde undervisningen på motsvarande nivåer med olika uppgifter. Men som sagt, det var matte.

Hur går detta med språk? Kanske två lektioner i veckan (oftast finns det bara en nuförtiden; längden kan då skifta mellan 45 minuter och 110…), en lektion för alla där man bara skrapar på ytan, leker, fördjupar lite grann, tittar på film, kör lite projekt, rollspel och sådant. Deltar man här kan man få max ett E eller kanske ett D som kursbetyg. Och så en lektion för dem som presterar högre där man i mindre grupp har en chans att gå in i djupet och syssla med grammatik. Får man grönt ljus för ett sådant upplägg av skolledningen, Skolverket?

Varför inte ge eleverna möjlighet att lära sig det de behöver? Det finns fem högskoleförberedande program och 12 yrkesprogram. Ser fint ut i praktiken, men hur många skolor erbjuder yrkesprogrammen? Hur är de utformade? Får man jobb efter detta som man kan försörja sig på? Vilken status har dessa skolor?

Och vem är det som känner sig pressat att gå på högskoleförberedande program? Som vill bli det ena och det andra, läkare, apotekare, tandläkare, jurist – dock oftast utan att göra minsta insatsen, gärna genom att tjata till sig bra betyg, vilket en del elever säkert lyckas med.

Jag har genom åren jobbat på många skolor i Skåne. Nivån blev allt lägre år efter år. Bra skolor som Carl Adolph Agardhgymnasiet i Lund stängdes för att de inte hade tillräckligt med elevunderlag. Dåliga skolor – inga namn här – består – på elevernas bekostnad, och även lärarnas för den delen, ty det är inte alls roligt att känna att man inte når fram med det man vill (och ska).

Många slutar pga detta. Undertecknad funderar.

Annonser

Varför jag är den jag är

april 16, 2017

Min berättelse

Min hemstad är en storstad som Malmö, dock är den belägen i ett land som inte längre finns, DDR, Östtyskland. Denna stat var en del av Östblocket och som hela det strikt antireligiös.

Så växte jag upp i ett ateistiskt föräldrahem där religion inte spelade någon roll – och detta sedan generationer tillbaka. Men i familjen fanns förutom katolska och vallonska även judiska rötter på min mammas sida som jag senare förstod. Men då, som barn, visste jag inte det. Och ingen pratade om dessa judiska rötter heller.

I DDR pratade man över huvud taget inte mycket om religion. Att t ex Jesus hade något med julen att göra lärde jag mig när DDR inte längre fanns. Då var jag redan 25 år gammal…

Och det talades inte heller om judar. Det talades enbart om döda judar, judar som fanns, judar som förintades i Hitlers koncentrations- och förintelseläger. Det fanns inga judar kvar i DDR, kändes det som för mig som tonåring.

Mina föräldrar, födda 1932 och 1933, pratade inte mycket om sin uppväxt i Hitlers Tyskland. Det var kanske vi, barnen, som frågade för lite… Min pappa lever, men det är för sent att fråga min mamma; hon gick bort för bara något år sedan. Men jag minns att hon berättade för mig en episod som hände henne 1935 eller 1936. Hon gick då tillsammans med sin mamma på en gata i hemstaden Magdeburg. Med sig hade sin dockvagn med en docka sittandes i. Dockan råkade sitta med högra armen utsträckt som om hon gjorde en Hitlerhälsning. Då fräste hon till sin dotter: Du sollst nicht Heiler Hitler sagen!!!, Du ska aldrig hälsa Heil Hitler!!! och slog henne på handen. Denna händelse kunde ha kostat henne och hennes mor livet. Tack och lov var det ingen som hade hört detta…

Men under hela min uppväxt fälldes inte ett enda ord om att vår familj hade judiskt påbrå, inte ens att den kunde haft judiskt påbrå…, ett icke sällsynt fenomen då man hade svårt att hantera denna stora katastrof som Tyskland hade utlöst och som bland andra judarna drabbats av: Hur kunde sådant hända oss? I Tyskland?

Samtidigt fick jag dock veta om att min mammas mamma under trettiotalet fick lämna in ett så kallat ”arierbevis”, ett papper där hon skulle redovisa för Hitlers bödlar att hon inte var judisk. Detta fick hon göra på grund av sitt efternamn hon hade som flicka, Lichtblau, ett väldigt judiskt namn i deras ögon – i själva verket finns det såväl judiska som katolska som andra Lichtblaus utspredda över hela världen, men de flesta av dessa med samma geografiska ursprung, norra Mähren, ett område i nuvarande Tjeckien. Så hade även min mammas familj sitt ursprung där. Men utöver efternamnet såg de också i min mormors utseende ”judiska drag”, vilka dessa nu kan vara. Svart hår kanske, stor näsa? Ingen aning…

Men min mormor lyckades. De kunde inte bevisa att hon hade judiska rötter, tack vare min mormors invandrarbakgrund, tack vare att hennes familj som många andra judiska familjer i Tyskland hade assimilerat sig med majoritetssamhället i så pass stor utsträckning att inte heller själv visste om dessa rötter när hon släktforskade för att få fram underlag till detta ”arierbevis”. Dessutom var hon gift med en man av vallonsk ursprung, dvs en så kallad hugenott med rötter i Belgien.

Dessa två omständigheter räddade min mammas och min mormors liv – och i förlängningen även mitt.

Men jag kände under hela min uppväxt ett visst utanförskap, nej, inte så att någon mobbade mig för något eller så. Detta utanförskap fanns på ett annat plan. Jag kände mig inte riktigt tillhörig majoritetssamhället, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag kände detta utanförskap. Jag troligen saknade något som jag inte riktigt visste vad det var. Men när vi i skolan pratade vi om Förintelsen (som dock aldrig kallades för sådan utan för judeförföljelser) kände jag att de andra barnen tog dessa berättelser på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag kände mig väldigt berörd av berättelserna, kände att det hela hade något med mig att göra, men visste inte vad…

Efter åttan började jag sedan gymnasiet i en liten by utanför min hemstad där jag bodde på internat. Skolan var inriktad på att eleverna skulle lära sig ryska och hade täta kontakter till en partnerskola i Moskva dit jag åkte för första gången som 16-åring. På denna skola gick en del elever som hade judisk bakgrund, som pratade om detta och berättade för mig hur det var att leva som jude i dåvarande Sovjetunionen. Dessa samtal tände ett ljus i mig och jag började intressera mig ännu mer.

När jag senare läste till lärare på en högskola i DDR gick jag också två terminer i Ryssland. Jag forskade och skrev mitt examensarbete om judarna i Ryssland och Sovjetunionen. Under arbetet med temat fick jag lära mig väldigt mycket jag inte visste, bl a en sådan detalj som att man använder det hebreiska alfabetet för att skriva jiddisch, det språket som judar talade i Östeuropa.

Eftersom språket har sitt ursprung i medeltidens tyska tänkte jag att jag förstår vad som skrivet står i tidningen då jag tidigare redan hade förstått en del när jag t ex hörde jiddischsångerskan Jalda Rebling sjunga. Jag hittade en tidning i en kiosk. Tidningen hette Sovietish Hejmland och namnet var skriven på omslagsbladet med ryska bokstäver, vilka jag ju kunde läsa. Stolt som en spanjor köpte jag tre exemplar av tidningen, åkte hem, slog upp dem och lärde mig genast att jag aldrig någonsin kommer kunna läsa dessa texter – eftersom de var skrivna med hebreiska bokstäver. (Nu, många år senare, kan jag bokstäverna, men att läsa tar fortfarande väldigt lång tid och att förstå ännu mer…)

I mitten av nittiotalet träffade jag min nuvarande fru – på en resa till Jerusalem. Då bodde i samma nordtyska småstad där vi dock aldrig hade träffats innan. Eftersom hon var i en liknande situation som jag började vi gemensamt leta vidare. Tillsammans flyttade vi till Sverige (varför Sverige av alla ställen är en annan berättelse som inte hör hemma här…) för 20 år sedan, läste judaistik vid Lunds universitet och började så småningom leva ett judiskt liv. Våra söner blev omskurna och barnen blev bar och bat mitsvah.

Vi gjorde vårt gemensamma val för att vi känner oss hemma i den judiska gemenskapen, fastän det inte alls är enkelt att leva ett judiskt liv. Vi följer t ex till en viss del kosherlagarna, firar de judiska festerna och håller någorlunda shabbat. Vi följer dock inte alla de 613 påbuden in i det sista…

Gud för mig är ingen kontrollant som kollar upp om jag håller mig till de reglerna som står nedskrivna i Torahn, judarnas heliga skrift. Gud är en kraft som jag inte vet vad den är för någon egentligen, men jag känner den kraften som t ex gör att blommorna blommar igen efter varje vinter, att livet börjar och tar slut… Jag måste inte förstå denna kraft, men jag måste lära mig läsa dess signaler för att kunna göra rätt och inte fel. Denna kraft lär mig att vara lyhörd och ödmjuk. Det är också det Torahn handlar om i mina ögon, nedskriven av visa människor för flera tusen år sedan i den tidens stil, med den tidens kunskap och förståelse av världen.

Men en annan svårighet med att leva som jude är dagens situation. När våra barn föddes frågade min mamma om vi verkligen måste ge dem så pass judiska namn, en fråga som antydde att hon var orolig över vad som kunde hända i framtiden. Hon var orolig över att det kunde hända det samma som hon hade upplevt i sin barndom, som hon tack och lov inte hade drabbats av på samma sätt som många andra människor, bland dessa sex miljoner judar. Då förstod jag att hon var rädd för att hennes barnbarn kunde råka ut för något som hon själv med nöd och näppe och av en stor historisk slump kom undan. Men samtidigt förstod jag också hennes glädje över att vi hade hittat tillbaka till en tradition som hade blivit bortkopplat ifrån när jag en vacker dag skänkte henne en sjuarmad ljusstake som man i Sverige brukar använda som julljusstake – som dock i själva verket är en judisk menorah.


%d bloggare gillar detta: