Skolan våldtar eleverna – och lärare


Många gånger jag går till skolan tänker jag: Vad gör vi egentligen? Vi lärare tvingar eleverna att göra saker och ting de inte det minsta är intresserade av.

Jag är en av de värsta. Jag tvingar de lära sig ett språk som de flesta aldrig kommer att ha användning för, nja, de kanske kommer att ha användning, men det ser de inte ännu. Ännu har de inte det minsta intresset av att lära sig detta, mitt språk.

-Ja, argumenterar jag, språket talas i vårt största grannland av knappt tio gånger så många människor som Sverige har.

-Och? De kan väl engelska, svarar eleverna.

-Nej, många kan inte det, säger jag.

-Och?

En likgiltig axelryckning från elevernas sida.

Nu är språkinlärning inte så komplicerad som man kunde tro. Jag lärde mig svenska utan att gå till skolan. Men ramarna stämde: Jag bodde i landet där språket talas. Dessutom har jag lätt för språk. Inte alla har det. Och jag hade läst ett annat språk innan from scratch – med allt detta innebar på sin tid när det begav sig.

Vad ska jag alltså göra? Jag kunde göra så att vi lekar, tittar filmer, pratar mycket, fokuserar på vardagligt språk, struntar i grammatiken för att den är det som gör mitt språk så fruktansvärt kruxigt för svenskar som är vana vid ett språk som saknar grammatik, lite överdrivet sagt… Allt detta gör jag, men kan jag sätta betyg på detta? Vad betyder dessa flummiga betygskriterier som Skolverket har formulerat när det kommer till kritan?

Dessutom är eleverna på jakt. Inte på jakt efter kunskap, utan på jakt efter betyg, poäng och vad gäller språken även meritpoäng som en gång i tiden infördes för att höja språkens status, men som nu används av eleverna för att läsa kurser för meritpoängens skull utan det minsta intresset för språket, vilket ju medför att de som har ett intresse inte får lära sig det de är ute efter eftersom man som lärare inte har möjlighet att lägga fram det som skulle behövas. Man kan i matte kanske lägga fram massor med övningar som sedan ska räknas, men i språk gäller det bl a att prata. Har man då ingen lust då…

Min son sa till mig redan för ett och ett halvt år sedan: Skolan finns sedan hur många år som helst, men ännu undervisar man som förr… Ja, min son, nya försök görs , men det är mycket svårt så länge inte ramarna stämmer, Skolverkets och skolornas.

På ett annat ställe ger jag kvällskurser i språk för vuxna. Där är det oftast folk som fyllt 60 för länge sedan. De pratar väldigt bra på tyska fastän de också bara gick vanlig skola på sin tid och oftast inte har använt språket heller under decennier. De berättade för mig hur de fick lära sig: Ja, det var glosförhör och skriftliga arbeten, vi bara läste och skrev, och så körde vi grammatik, ändlöst. Vi pratade aldrig.

Maybe that’s the way to go: Som på femtio- och sextiotalet för att de kan sin grammatik, och de kan även använda den när de nu får utlopp för den.

Men hjälper detta de som inte kan och inte heller vill? Eller gäller det att göra som min mattelärare gjorde på 80-talet. Han delade in klassen i A-, B- och C-ägg och körde undervisningen på motsvarande nivåer med olika uppgifter. Men som sagt, det var matte.

Hur går detta med språk? Kanske två lektioner i veckan (oftast finns det bara en nuförtiden; längden kan då skifta mellan 45 minuter och 110…), en lektion för alla där man bara skrapar på ytan, leker, fördjupar lite grann, tittar på film, kör lite projekt, rollspel och sådant. Deltar man här kan man få max ett E eller kanske ett D som kursbetyg. Och så en lektion för dem som presterar högre där man i mindre grupp har en chans att gå in i djupet och syssla med grammatik. Får man grönt ljus för ett sådant upplägg av skolledningen, Skolverket?

Varför inte ge eleverna möjlighet att lära sig det de behöver? Det finns fem högskoleförberedande program och 12 yrkesprogram. Ser fint ut i praktiken, men hur många skolor erbjuder yrkesprogrammen? Hur är de utformade? Får man jobb efter detta som man kan försörja sig på? Vilken status har dessa skolor?

Och vem är det som känner sig pressat att gå på högskoleförberedande program? Som vill bli det ena och det andra, läkare, apotekare, tandläkare, jurist – dock oftast utan att göra minsta insatsen, gärna genom att tjata till sig bra betyg, vilket en del elever säkert lyckas med.

Jag har genom åren jobbat på många skolor i Skåne. Nivån blev allt lägre år efter år. Bra skolor som Carl Adolph Agardhgymnasiet i Lund stängdes för att de inte hade tillräckligt med elevunderlag. Dåliga skolor – inga namn här – består – på elevernas bekostnad, och även lärarnas för den delen, ty det är inte alls roligt att känna att man inte når fram med det man vill (och ska).

Många slutar pga detta. Undertecknad funderar.

Annonser

2 Responses to Skolan våldtar eleverna – och lärare

  1. Wojciech Urniaż skriver:

    Det krävs ett bättre sätt att lära ut än på 1 800 – talet d.v.s. elektroniskt. Har du en idé kan vi förberedda programmet.

    • Jer. St. Richter skriver:

      Det är just det jag inte har… Learning by doing. Dvs ut i verksamheter, lär dig där du ska jobba och bara ett par grundläggande kurser på skolan, motsvarande det danska eller tyska lärlingssystemet. Fast det är kanske ännu mer 1800-tal. Jag tror förresten inte på att elektroniskt lärande är det alternativet, det kan bara komplettera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: