När vi fick våra barn för ungefär 20 år sedan undrade min numera framlidna mamma z”l om vi verkligen ska ge våra barn dessa judiska namn. Hon hade själv ondkommit Förintelsens fasor med ett historiskt hårsmån, en blandning av slump och okunnighet. Detta gjorde att det aldrig gjordes många ord om religion och härkomst i allmänhet och om judikst påbrå i synnerhet under min uppväxt, men inte heller under hennes på 1930-talet. Vi med ungdomlig optimism struntade i hennes varningar och avfärdade dem ty det som hände kommer aldrig hända igen.
Aldrig? Med facit från de senaste dagarna i hand är jag inte säker på det längre – och börjar – än så länge mentalt – packa mina resväskor.
En rödhårig gubbe i Vita huset har bestämt sig för att erkänna något som sedan 50 år tillbaka är ett faktum, nämligen att Jerusalem är Israels huvudstad. Det har Ryssland redan gjort i våras, fast med reservationen att Östjerusalem skulle bli ett Palestinas huvudstad. Skillnaden här är nog att Trump inte begränsade sig på Västjerusalem utan anser, precis som den israeliska regeringen, att hela Jerusalem är den odelbara huvudstaden av staten Israel.
Nu kan man dela den uppfattningen eller inte. Man kan protestera mot detta beslut eller inte. Men man kan inte använda detta som förevändning för antisemitiska upplopp!
Kan man inte? Visst kan man. Och man kan slå sönder en kosherrestaurang i Amsterdam. Ropa antisemitiska glåpord och uppmuntra att döda judar på Malmös Möllevångstorg, kasta brinnande föremål mot synagogan i Göteborg…
Men detta judehat växer inte slumpmässigt som ogräs utan fröna planterades sedan länge i arabländerna som känner sig grovt provocerade av att en judisk stat har uppstått mitt bland dem, att den finns kvar trots otaliga försök att radera ut den.
Men judehatet planteras också i Sverige av okunnighet, nonchalans och även medvetet. Så har Sveriges regeringar genom årtionde drivit en mer eller mindre konsekvent antiisraelisk politik – från Palme till Wallström genom att gå från att vara förmedlare i konflikten till att ensidigt och förutsättningslöst stödja en sida i konflikten, den palestinska, och fördöma den andra, den israeliska. Så erkände Wallströms Sverige villkorslöst ett Palestina som saknar demokrati, som inte erkänner grannlandet Israels existensrätt, som investerar stödpengar i terroristisk verksamhet. Ship to Gaza håller på med precis det samma, BDS-rörelsen…. Jag minns år 2009 i Malmö som om det var igår.
Lärarkalendern som är ett av lärarnas viktigaste redskap i skolorna har en annan, en islamofil linje: Sedan flera år tillbaka uppmärksammar den islamiska helgdagar i almanackan, men inte en enda judisk (eller annan helgdag för den delen) – förutom de traditionella svenska, kristna. Ett sätt att osynliggöra judendomen (som jag upplevde under min barndom i DDR då det bara fanns judar; de enbart fanns – i dåtid!), men även andra minoriteter.
Senaste tillskottet var yttringar i samband med Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad när svenska journalister använde formuleringar som ”den judiska lobbyn” som fixade detta erkännande (USA-experten Frida Strannes påstodda uttalande om Trumps ”jude till svärson” kan jag dock inte verifiera tillförlitligt just nu då den antingen har tagits bort eller aldrig ägt rum; rykten kring detta kurserar dock).
Der Schoß ist fruchtbar noch, aus dem das kroch, skrev Bertolt Brecht i epilogen till sitt drama om Arturo Ui; Livmodern är fortfarande bördig, från vilken detta kröp. Har man glömt detta i Sverige?
Eller är det medvetet man struntar i sitt eget anspråk på att vara en moralisk stormakt när det gäller judar? Då har man förlorat sitt moraliska kompass.
Publicerat av Jer. St. Richter 
מישפּאָכיסקה 