80 år efter Kristallnatten


Den 10 november 1938 fyllde min mamma 6 år. Natten innan drev en mobb genom hennes hemstad och slog sönder de judiska butikernas skyltfönster. Den anrika synagogan som stod inte långt ifrån hennes föräldrahem stod i lågor. Barndomskompisar och deras familjer försvann i nazisternas fängelser och senare koncentrationsläger där många av dem slutligen mördades. Att inte hon och hennes familj drabbades direkt är en historisk slump att tacka för.

Nu står jag nästan på dagen 80 år senare på ett torg i min självvalda hemstad Lund och känner mig tvungen att stå upp för mina rättigheter i ett land som en gång i tiden var ett bra föredöme för andra länder.

Varför känner jag mig tvungen? För att det här brunnit igen. Det har brunnit mycket i denna stad på sistone, sophus, bilar, anlagda bränder alla dessa. En olycka har drabbat Mårtens fälad där ett trevåningshus skadades svårt i en våldsam brand.

Bara två dagar därefter gick sirenerna igen i närheten. Ytterligare ett hus brann, ett hus där en nära vän bodde, ett hus som inte brann av en olyckshändelse, utan som ödelades med målet att döda min vän som tack och lov inte var hemma! Varför skulle min vän dö? För att min vän är jude! Det är första gången sedan just 1938 att ett judiskt hus brann i vår del av världen – bara för att den som bor i huset är judisk!

Jag förfäras av denna tanke, att min väns hus brann ner till grunden bara för att vännen är judisk! Den dagen var det detta hus. Imorgon redan kan det vara mitt eller ditt! Vi kan inte stå och acceptera att det finns personer som känner för att kasta brinnande föremål i andras hus!

Vi kan inte acceptera att hot trillar in mot oss från höger och vänster, från alla håll och kanter, ibland även från samhällets mitt. Vi kan inte acceptera att hot trillar in i våra hem, på våra arbetsplatser, på våra mötesplatser. Hot uppspelta av antisemiter av olika slag, från högerextrema nazister i NMR och andra rörelser till självutnämnda och allvetande israelkritiker bl a i Svenska kyrkan och i Sveriges, numera provisoriska regering, och bland vänsterkretsar och invandrargrupper.

Och vi kan inte heller acceptera att den svenska staten inte agerade ännu mer kraftfullt för att förhindra detta brott ty hotet mot min vän var känt för myndigheterna. Vi kan inte acceptera detta: Staten måste skydda oss! Det är statens centrala uppgift.

Att nonchalera antisemitiska hot är att nonchalera vår demokrati då en demokrati bara fungerar om minoriteternas rättigheter är skyddade av samhället. Det gäller alla minoriteter, religiösa, nationella, sexuella, oliktänkande – så länge dessa inte skadar allmänheten och just demokratin. När detta inträffar måste det demokrati samhället slå tillbaka med full kraft och visa var skåpet står! Det gäller polisen och rättsstaten, men även civilsamhället som får inte tolerera hatbrott av vilka slag som helst!

Natten till den 10 november 1938 förstördes inte bara min mammas barndom. Natten inledde de värsta förföljelserna av en minoritet som hela mänskligheten hittills har sett, där en minoritet förintades som hade funnits i centrala Europa i nästan 2000 år. Ett sådant folkmord får aldrig upprepas, inte på judarna och inte heller på någon annan grupp! Det är det vi måste stå upp för! Idag och i all framtid!

Och vi får inte glömma offren för detta folkmord, Förintelsen. Sex miljoner judar som förintades på ett industriellt sätt – bara för att de var judar. Idag, kvällen innan 80-årsdagen av denna fruktansvärda Kristallnatt, minns vi Förintelsens offer genom att säga kaddish, den judiska bön för de bortgångna som avslutas med en önskan om fred.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: