Биробиджан * ביראבידשאן * Birobidzhan


Ett sionistiskt experiment eller ett stalinistiskt påhitt eller Vem behövde ett rött Sion på gränsen till Kina?

Innehållsförteckning

1. Inledning

2. EAOs historia i korta drag 2.1. Stalinistisk period 1928-1953 2.1.1. Början och stöd för den judiska kolonisationen i Birobidzhan och upprättandet av det Judiska autonoma länet 1928-1938 2.1.2. Den Stora terrorn och Birobidzhanprojektets tillfälliga slut 1938-1941 2.1.3. Det Stora Fosterländska kriget 1941-1945 2.1.4. Birobidzhanprojektets renässans 1945-1948 2.1.5. De svarta åren 1948-1953 2.2. Töväder, Brezhnevshjina och Perestroika 1953-1991 2.3. Postsovjetisk period från och med 1991 3. Slutsatser om EAOs funktioner i Sovjetunionen

1. Inledning
Med utgångspunkt i ett opublicerat examensarbete som jag skrev mellan 1988 och 1991 vill jag på nytt se på mitt dåvarande ämne, Rysslands och Sovjetunionens judar under historien och nutid. I detta arbete vill jag fördjupa mig i Birobidzhan – det judiska autonoma länet i södra Sibirien som skapades i slutet av 1920-talet.
Birobidzhan fyllde i det förgångna arbetet inte mycket mera än en fotnot, eftersom jag hade svårt att få tillgång till litteratur. Däremot försökte jag då få levande information genom en brevväxling med Nina Zilberman, som var redaktör på Birobidzhaner Shtern, den lokala tidningen som utgavs såväl på jiddisch som på ryska (Birobidzhanskaya zvezda). Tyvärr bröt kontakten ihop efter att jag hade flyttat tillbacka till ett nytt okänt Tyskland hösten 1989 efter mitt ettåriga studieuppehåll i Kaluga i Centralryssland samt en hel studentsommar i Kaukasusbergen och i Polen. Kvar finns det några få brev jag då skrev till Nina samt till en så kallad Antisionistisk kommité och dagboksanteckningar som litet grann flytade in i arbetet med ämnet.
Därutöver har jag nu fått tillgång till en rad böcker och annan litteratur, framför allt Robert Weinbergs verk om Birobidzhan, Birobidzhan – Stalins glömda Sion, samt hans Internet Exhibition under samma namn, men även ett stort antal verk på både ryska, tyska, jiddisch och engelska som finns bl a att låna i Köpenhamns Kungliga bibliotek eller även i Lund, varav jag letade upp några källor och botaniserade i dem. Dessutom finns nu internätet, vilket inte fanns en enda tanke om för 15 år sedan. Via detta har jag återigen knutit kontakter till Birobidzhan för att komma åt fräsch information från detta sagolika, okända land vid världens ände – om man ser från vårt håll.
Varför valde jag att fördjupa mig i detta ämne? Ett skäl nämnde jag ovan: Birobidzhan var i mitt examensarbete 1991 inte mycket mer än bara en fotnot, fastän temat fascinerade mig sedan jag hade hört talas om det i slutet av 1980-talet. Under Perestroikans tider samt under den postsovjetiska tiden uppstod ett enormt informationsflöde, och detta arbete ska leda till att skaffa en viss ordning i detta flöde och skapa mig en egen uppfattning av vad Birobidzhan betyder för olika människor eller politiska grupperingar. Genom detta vill jag ta försöket att överskrida gränserna mellan den rent idealistiska synen på landet Birobidzhan å ena sidan, som gör länet till ett slags drömland, och tendenser i historieskrivningen, som beskriver Birobidzhan och hela detta projekt mer eller mindre som helvetet. Sanningen måste ligga dessa poler emellan.
Men Birobidzhan heter egentligen inte Birobidzhan. Birobidzhan är huvudstaden i det Judiska autonoma länet som ligger i den ryska Fjärran Östern längs med floderna Amur samt Bira och Bidzhan som staden kallades efter, när den grundades på 1920-talet. Närmaste staden i Ryssland är Khabarovsk vid Amurfloden. På den kinesiska sidan om gränsen finner vi Mandshuriet med dess huvudstad Harbin, som var ett stort judiskt centrum i slutet av 1800- och början på 1900-talet, där det bodde många judar som emigrerade från Ryssland från slutet av 1800-talet fram till strax efter Oktoberrevolutionen samt under inbördeskriget 1918-1922, som det häromåret startades ett allt tätare samarbete med.
Kärt barn har många namn och så är också fallet med det judiska autonoma länet. I litteraturen finns benämningen Judiskt autonoma län eller Judisk autonoma region, men området kallas även efter sin huvudstad för bara Birobidzhan eller Birobidzhanregionen. Även om det talas om Birobidzhanprojektet så menas det upprättandet av en judisk autonomi i Fjärran Östern. Men det förekommer i litteraturen även benämningen Judiska republiken eller Juderepubliken, ibland även kopplad med huvudstadens namn Birobidzhan. Eftersom de lokala myndigheterna själva använder det ryska namnet Evrejskaja avtonomnaja oblast, så kommer även jag att använda den ryska förkortningen EAO. Men det kommer att förekomma även alla de andra beteckningarna i texten. Därutöver försöker jag hålla mig till den transkriptionen av ryska, hebreiska eller jiddischnamn och -beteckningar som används i engelskan för att underlätta vidare gående informationssökning.

2. EAOs historia i korta drag
I beskrivningen av EAOs historia håller jag mig i stora drag till det Robert Weinberg beskrev i sin bok samt i sin Internet Exhibition. Det är inte heller meningen att jag ska upprepa hans beskrivning in i det minsta utan jag ska försöka beskriva den i väldigt korta drag.
Situationen i Sovjetryssland i början av 1920-talet var följande: Bolsjevistpartiet hade efter Oktoberrevolutionen och det påföljande inbördeskriget tagit över monopolet även över de socialistiska tendenserna bland judarna. Det ryska socialdemokratiska Mensjevistpartiet samt det judiska socialdemokratiska partiet Bund hade upphört att existera som politiska krafter i Sovjetryssland. Bund fanns kvar i Polen som inte längre tillhörde Ryssland efter fredsslutet i Brest-Litovsk 1918. Mensjevistpartiet försvann fullständigt från dagordningen och uppgick i de socialdemokratiska partierna i de staterna som löste sig från Ryssland efter Oktoberrevolutionen, Finnland, Polen, de baltiska staterna Estland, Lettland, Litauen. I Sovjetryssland rådde på den tiden fram till mitten av 1920-talet en förhållandevis liberal politikuppfattning, den s.k. Nya ekonomiska politiken, vilken innebar en viss samexistens av privatkapitalistisk och socialistisk-kommunistisk egendom av produktionsmedlen.
En bra introduktion i just EAOs historias begynnelse ger Zvi Gitelman, författaren till inledningen i Weinbergs bok. För att komma åt judarna introducerade man i Bolsjevistpartiet som numera var ett kommunistparti så kallade Jevsekcii, Judiska sektioner. De var till för att propagera de socialistiska tankarna bland judarna och detta uppmuntrades göra på Jiddisch, det språket judarna i Bosättningsområdet, Rayon zhitelstva, behärskade bäst. Samtidigt som det upphävdes just detta bosättningsområde och folk kunde börja flytta till de stora städerna dit dittills bara kom en liten privilegierad del av judarna. Dessa Jevsekcii tycktes vara just det som Bund hade föreslagit tidigare att man skulle göra inom det socialdemokratiska partiet. Därmed vann pragmatismen över principerna, eftersom det kommunistsiska systemet skulle jämna ut alla nationella skillnader mellan de olika folkslagen i landet. Samtidigt grundades ett Jevkom, ett Kommissariat för judiska angelägenheter som tillordnades Folkkommissariatet för nationella frågor, dess ordförande ingen mindre var än självaste J.V. Stalin.
Gitelman påpekar att det bara fanns ett fåtal, nämligen mindre än tusen, judar i Bolsjevistpartiet före Oktoberrevolutionen. Men efter att de judiska partierna upplöstes med våld efter Inbördeskriget gick många erfarna socialdemokratiska och t o m sionistiska aktivister in i Jevsekcii, vilket gav de möjlighet att förstöra de gamla judiska strukturerna, bland annat även genom att tillåta judisk bosättning utanför Bosättningsområdet. Det återigen uppstod kampen mellan det hebreiska språket och jiddisch, men för första gången i historien gick en stat in i denna kamp med hela sin vikt. Medan jiddisch accepterades som det förtryckta folkets språk postulerades hebreiskan vara ”klassfiendens”, bourgeoisiens, sionisternas och prästernas språk. Därmed blev hebreiskan de facto det enda illegala språket i Sovjetunionen. Därutöver angrepp Jevsekcierna sionismen och mobiliserade därmed den sovjetiska staten mot sionismen. Sionisterna blev försatta i fängelse eller fördrivna ur landet. Vissa dök under och fortsatte en illegal kamp mot staten. Och Jevsekciernas tredje största mål var själva religionen som framställdes som skrock och reaktionär ideologi vilken utnyttjades av bourgeoisien för att förtrycka proletariatet och som stod i vägen för vetenskapliga och intellektuella framsteg.
På det viset uppnådde kommunisterna maktmonopolet på ”de judiska gatorna”. Vissa tyckte numera att assimilationen skulle göra sitt för att lösa den judiska frågan som visserligen var en stor fråga i dåtidens Sovjetryssland. Somliga menade att det fortfarande fanns en stor del judiska människor som skulle ledas närmare till de socialistiska-kommunistiska idealerna. Jevsekcierna hade t o m ett intresse att inte för tidigt erkänna att deras uppgift är fullbordad eftersom de då skulle ifrågasätta sin egen existens. Så drev de vidare sitt engagemang för det judiska folket på två plan. Å ena sidan hade delar det judiska folket kommit i kläm efter Revolutionen pga. att de exproprierade – i första hand småföretagare, handelsmän, hantverkare mm, andra hade tappat sina arbeten som inte längre behövdes i ett kommunistiskt Ryssland. De hade blivit blivit behanlat orättvist och var på detta vis föremål för Jevsekciernas arbete. Å andra sidan fanns det också krafter som godkände en bibehållning av den judiska nationaliteten och kulturen, men som slutligen ändå hade assimilationen som sista mål.
Med dessa premisser i bakhuvudet startade Jevsekcierna flera kampanjer för att främja en ny typ av judisk identitet, för att skapa en ny judendom.
En första kampanj var en del av Partiets och regeringens allryska kampanj för att implantera bolsjevismen bland icke-ryssar, den s.k. ”korenizacija”. Detta skulle ske genom att använda de respektive nationella språk och genom att uppfostra barnen enligt de bolsjevistiska innehåll, men samtidigt med nationella traditioner. Detta medförde för judarna att det skapades ett nätverk av tidningar, skolor, teatrar. I Kiev och Minsk grundades t o m akademiska institutioner där det talades jiddisch. Domstolar, fackföreningar och t o m particeller uppmuntrades kommunicera på jiddisch. Men det är en intressant fotnot att många judar i sin tur vände ryggen mot sitt eget språk som för första gången i historien hade främjats av en stat och övergick att använda ryskan eftersom detta språk hade mycket högre prestige än jiddisch: Man nådde helt enkelt längre med ryskan i samhället än man gjorde det med jiddisch. En judisk kamrat citeras på ett fackföreningsmöte enligt följande i Moskvatidningen Der emes den 6 april 1924: ”Jag har under många år burit hundrade pund på min rygg, dag ut, dag in. Nu vill jag lära mig ryska och bli kontorsanställd.” Även här är det pragmatismen som vinner.
De Judiska sektionerna diskuterade också frågan om de judiska hantverkarna och konsthantverkarna, de s.k. kustari, skulle räknas som självständiga ”bourgeois” eller som proletarier. Man bestämde sig för att klassera dem som arbetande proletarier och främjade bildningen av ekonomiska föreningar, men redan 1928 började man samorganisera dem med miljontals bönder och arbetare i stora statsägda fabriker. I detta led fanns strävan efter att bosätta judiska familjer på landet och integrera dem i kollektivekonomier, kolkhozer, vilket väckte stor uppmärksamhet i utlandet och ledde till att amerikanska judiska organisationer bidrog med stora summor till detta projekt eftersom de ansåg att man verkligheten tagit itu det judiska problemet i Ryssland genom att förbinda det judiska folket med den marken det bor på. I slutet av 1920-talet bodde c:a 220 000 judar i sådana kolkhozer, medan det judiska engagemanget avtog i början av 1930-talet så att man i slutet av 1930-talet kunde bara räkna 25 000 judiska familjer i kolkhozerna: Landbrukets kollektivisering och det ihopsmältande av olika kulturer i multietniska kolkhozer som kallades för internationalisering lät koloniernas i Vitryssland, Ukraina och på Krimhalvön attraktivitet sjunka i judarnas ögon.#
Slutligen hade även Stalins industrialiseringskampanj, som var hans politiks kärna i slutet av 1920-talet alla drag av det som de Judiska sektionerna hade utarbetad för statens uppbyggnad och judarnas politiska socialisering. De Judiska sektionerna upplöstes 1930 och landets alla nationer mobiliserades för att bygga sitt gemensamma hemland, Sovjetunionen.

2.1. Stalinistisk period 1928-1953
Under den stalinistiska perioden fanns det flera utvecklingsfaser av EAO som visar att Stalins och kommunistpartiets förhållande till judarna och en judisk autonomi var allt andra än en rak linje eller en jämn process. Under dessa 25 år från slutet av den Nya ekonomiska politiken år 1928 fram till Stalins död skedde en mycket ojämn utveckling i EAO med många framsteg och bakslag för den judiska autonomin i Fjärran Östern. Denna period kan ytterligare delas in i flera underperioder: Början och stöd för den judiska kolonisationen i Birobidzhan och upprättandet av det Judiska autonoma länet 1928-1938, Den Stora terrorn och Birobidzhanprojektets tillfälliga slut 1938-1941, Det Stora Fosterländska kriget 1941-1945, Birobidzhanprojektets renässans 1945-1948, De svarta åren 1948-1953. Bara denna indelning visar det upp-och-ner som skedde under dessa år i Birobidzhan.
Jag ska i fortsättningen fördjupa mig i några detaljer som leder till denna indelning. Många ytterligare detaljer är att finna hos Robert Weinberg samt i andra källor.

2.1.1. Början och stöd för den judiska kolonisationen i Birobidzhan och upprättandet av det Judiska autonoma länet 1928-1938
Medan koloniseringen började redan 1928 upprättade den sovjetiska regeringen först i maj 1934 officiellt det Judiska autonoma länet (EAO) inom Khabarowskregionen i sovjetiska Fjärran Östern. Området blev sedan känt under sin huvudstads namn, Birobidzhan. Upprättandet av EAO satte punkt för ansträngningar under 1920-talet att skaffa ett hemland åt de sovjetiska judarna. Men under denna tid då det officiellt upprättades EAO hade tiden redan gått för nationella autonomier. Då nämligen, i början av trettiotalet, hade den sovjetiska regeringen och kommunistpartiet redan börjat med att förkasta de nationella idéerna på sätt och vis och strävade efter att föra de olika sovjetiska folken tillsammans till ett enda sovjetiska folk. Trots detta uppmuntrades fortfarande, fram till 1938, judarna att bosätta sig i EAO vid Amurfloden, vilket många judar tacksamt gjorde för att komma undan de förhållandena de hade i sina gamla bosättningsområden där livet allt mera internationaliserades – som vi redan beskrev litet längre upp. Många tog sig till Birobidzhan och försökte rota sig där med hjälp av statliga lån och annan hjälp. En stor del av kolonisatörerna återvände dock eftersom levnadssituationen i Birobidzhan blev allt svårare för nyinflyttade. Myndigheterna i Birobidzhan klarade inte den stora tillströmningen av judiska kolonisatörer. Men det var inte bara sovjetiska judar som sökte sig till Birobidzhan. Bland dem som kom hit fanns också många människor från USA och Europa och andra länder som inte kunde tänka sig att flytta till Palestina. Oftast härstammade dessa människor från Ryssland, hade flydd inför pogromerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet och då begett sig till bl a Amerika för att nu komma tillbacka till Modern Ryssland. Utöver de judiska invandrarna fanns också andra människor som begav sig till EAO för att bosätta sig där. Många ryssar, vitryssar och ukrainare flyttade också dit. Till slut förblev judarna alltid en minoritet i sitt eget autonoma län. Den andra femårsplanen (1933-1937) hade satt som mål att få 300 000 människor att bo i EAO, varav bara hälften skulle vara judar. Men när de var som mest så var c:a 20 % av EAOs befolkning judisk (1939). Då hade EAO c:a 109 000 invånare, varav c:a 18 000 judar.#
Tillströmningen under hela trettiotalet skapade stora problem i EAO. Folk fick inte något arbete. Judarna som egentligen skulle börja bosätta sig på landet flyttade återigen in i städerna och bosatte sig där, där de försökte bedriva sina gamla hantverk. De som provade på att leva på landet gav ganska ofta upp eftersom förhållandena var mycket dåliga på landet: Landet skulle koloniseras vilket betydde här att man fick kämpa otroligt hårt för att få lantbruksområden igång. Mitt i oändliga taigaskogar fick man se till att man kunde så och skörda någonting. Tillkommer att även klimatet med sina heta och regnrika somrar och de kalla och torra vintrarna inte gynnade detta företag. Men i samband med byggandet av den Transsibiriska järnvägen under trettiotalet ryckte i alla fall huvudstaden Birobidzhan närmare civilisationen i Västra Ryssland och folk lämnade landet för Birobidzhan. Från EAOs kommunistpartis och regerings sida ville man i alla fall motverka att judarna skulle lämna området igen och bosätta sig någon annan stans. Det var här det judiska folket skulle få sin nationella hemvist inom Sovjetunionen och ingen annan stans. Så man försökte ge det judiska livet större möjligheter. Medan jiddischtidningen Birobidzhaner Shtern utgavs redan sedan 1930 startades nu även judiska skolor där det undervisades på jiddisch. 1937 var det 16 judiska skolor där alla ämnen undervisades på jiddisch. Men dessa skolor hade ingenting gemensamt med de traditionella judiska skolorna som innan Oktoberrevolutionen fanns i det gamla bosättningsområdet: Religion och hebreiskan spelade ingen roll. Istället för det ryckte man propagandan, sovjetisk patriotism och lojalitet gentemot Stalin och kommunistpartiet i skolans centrum. Birobidzhans judiska teater startades 1934 under Lazar Kaganovichs namn som var en av Stalins mest trogna och som i allra närmaste framtid blev ett av de viktigaste namnen bakom De Stora rensningarna i hela Sovjetunionen som skördade också tusentals judiska offer. 1935 anordnade man att alla officiella meddelanden skulle publiceras såväl på ryska som på jiddisch, ”vilket man dock ignorerade”#, men på trafikskyltar, järnvägsstationsskyltar samt poststämplar användes det både och. Man tolererade till och med utövandet av judisk religion, även om man inte stötte det utan tvärtom arbetade emot. Religiösa bildade 1937 en inofficiell församling och fick träffas i en privat synagoga i ett privat hem, men när deras inflytande blev för tydligt så anordnade man motåtgärdar i form av föredrags- och annan verksamhet av militanta ateister just på Pessach. Denna verksamhet föll på bra jord eftersom religionsutövandet var ju trots allt riskabelt i dessa tiders politiska klimat#.

2.1.2. Den Stora terrorn och Birobidzhanprojektets tillfälliga slut 1938-1941
Weinberg beskriver dessa år som väldigt mörka år i Birobidzhans historia. Som bekant inleddes i hela Sovjetunionen en hetsig jakt på alla och alt som kunde skada etablissemanget på något sätt. Bland offren för Stalins terror var många judar, men i enlighet med min uppfattning för femton år sedan påstår jag fortfarande att Stalin inte mördade judar för de var judar#. Det var just det Hitler gjorde i Tyskland och de ockuperade områdena. Stalin mördade judar, men även människor som tillhörde andra folk och religiösa grupper, för han tyckte att de kunde skada honom och hans etablissemang. Så skedde det också här i Birobidzhan i slutet av 1930-talet: Trots att den regionala ledningen för kommunistpartiet kämpade emot religion i sitt lilla land ansågs det inte vara tillräckligt. Chefen för EAOs regering, Jossif Liberberg, och partiordföranden Matvej Khavkin blev anklagade för konterrevolution, bourgeois nationalism och trotskism för att de försökte att etablera EAO som ett judiskt center inom Sovjetunionen, vilket ett par år innan ansågs vara statsdoktrin. De sattes i fängelse och senare i koncentrationsläger inom GULAG. Först 1956 blev Khavkin rehabiliterad och fick återlämna, men till Moskva. En ledande roll i alla dessa anklagelser spelade förresten Lazar Kaganovich, en av Stalins viktigaste trogna. I följd av denna utveckling stängdes de judiska skolorna, den judiska avdelningen av Birobidzhans pedagogiska högskola, men man undvek att antasta den officiella karaktären av det Judiska autonoma länet under dessa år#. Om alla dessa skildrade utvecklingar lämnas det inte ett enda ord av den officiella historieskrivningen i dagens EAO som presenteras på länets officiella hemsida http://www.eao.ru. Inte heller talas det om försök att bosätta i Birobidzhan stora delar av den judiska befolkningen från de av Sovjetunionen år 1939 (efter pakten mellan Ribbentrop och Molotov som omnämns bl.a. av Solzhenicyn i sammanhang med att den sovjetiska regeringen tycks ha stängd ögonen och öron inför förföljelserna mot judar som tog fart i Tyskland#) annekterade delarna av Östra Polen, de baltiska länderna samt Rumänien, som 1940 även av Hitlers förflyttningskontor, Umsiedlungsbüros, i Berlin och Wien med Adolf Eichmann och Alois Brunner i spetsen ansågs vara en bra slutlig lösning, Endlösung, av den påstådda judiska frågan vilken, enligt historikern Pavel Polian, då inte skulle lösas genom förintelse av judarna utan genom deras förflyttning till bl a Birobidzhan samt Västukraina#.
Resultatet av hela den utvecklingen blev att Birobidzhan tappade sin specifikt judiska karaktär som just hade börjat att utveckla sig åren innan. EAOs officiella hemsida skriver då också om denna tid och berömmer att ”den mångnationella kulturen och konsten fick en bred utveckling i EAO” för att sedan fortsätta i nästa mening: ”Bredvid regionala tidningar utgavs den litterärt konstnärliga och politiska samhällstidskriften Forpost, där de viktigaste judiska sovjetiska författarna och poeterna publicerade sina verk. Kraft och erfarenhet samlade också den judiska teatern i Birobidzhan”#. Denna ensidiga historieskrivning bekräftar återigen det ambivalenta förhållandet myndigheterna har gentemot sitt egna anspråk som judiskt autonoma län.

2.1.3. Det Stora Fosterländska kriget 1941-1945
Även under det Stora Fosterländska kriget som utbröt den 21 juni 1941 genom att nazisternas Tyskland överföll Sovjetunionen föll Birobidzhanprojektet i ett slags tornrosesömn eftersom landet drabbades av andra problem. Produktionen i länet omställdes till krigets behov. Men de judiska skolorna stängdes med bara två undantag. Till och med den judiska avdelningen i lärarseminariet stängdes för gott. Birobidzhaner shtern, den regionala jiddischtidningen som utkom sedan 1930 blev inställd åren 1941 till 1944#. Men i och med detta så fortsattes inte heller några diskussioner om att flytta judarna till Birobidzhan från tyskt ockuperade områden eller västra Sovjetunionen. Utvecklingen hade redan gått för långt och Hitlers förintelsepolitik hade redan tagit fart i de ockuperade områdena i Ukraina, Vitryssland samt i Baltikum.

2.1.4. Birobidzhanprojektets renässans 1945-1948
Strax efter Andra världskrigets slut och fram till 1948 kom ungefär 10 000 judar till Birobidzhan. Det var människor som kom från de områdena där kriget hade härjat som värst och som hade förlorat sina familjer, sin egendom och sin hembygd genom den tyska förintelsepolitiken. Men många av dem som hade försökt att komma hem efter krigets odyssé, som oftast även innebar uppehåll i tyska koncentrationsläger, till sina gamla trakter i Ukraina och Vitryssland mottogs där av fientligt inställda ukrainare och vitryssar. Många av dem bosatte sig i Birobidzhanregionen i kolkhozer och sovkhozer. I slutet av 1948 uppskattades antalet judar i Birobidzhan till upp till 30 000, varav många förväntade sig att regionen skulle få en officiell status som autonom republik, vilket inte blev så trots att den sovjetiske presidenten Mikhail Kalinin (1875-1946) fortfarande engagerade sig offentligt för det judiska autonoma länet. Han ska, enligt Weinberg, ha sagt 1948 att han ”begrepp regionen som ‘en judisk nationalstat’ som skulle regenerera den ryska judenheten ‘genom skapande arbete'” (Weinberg citerar här en artikel som publicerades i American Review in the Soviet Union 9, som utkom år 1948, medan Kalinin själv då redan hade varit dödd i ett och ett halvt år. Kalinincitatet kan alltså senast härstamma från våren 1946 då han dog den 2 juni 1946#)
Men pga. alla de nyinflyttade judarna från hela Sovjetunionen, men även ifrån utlandet blomstrade EAO till under dessa år. Även den sovjetiska regeringen antog en plan för regionens utveckling, som riktade sig inte bara mot EAO, men även emot hela Fjärranöstregionen. Regeringen stötte de bosättarna med pengar och lån som bosatte sig på landsbygden i detta område. Tidningen Birobidzhaner shtern utkom igen. Kommunistpartiets agitatorer skulle agitera mera på jiddisch och hålla fler tal på jiddisch. Fastän judarna förstod ryska språket så ansåg partiet ändå att jiddisch skulle hållas vid liv som regionens nationella språk. Men det fanns bara ungefär 250 elever i de två kvarvarande judiska skolorna i länet. Och även antalet studenter som avslutade den Judiska högskolan hade sjunkit från 497 läsår 1938/1939 till 111 under 1946/1947. Men judiska dramatiker och författare bildade en litterär grupp. Den Judiska teatern utvidgade sin repertoar.# Och skådespelaren A.F. Gelfland citeras 1947 på en partikonferens: ”EAO existerar för att det judiska folket förmår skapa en enligt innehållet socialistisk kultur på sitt eget språk”#.
Birobidzhans huvudgata omnämns i åminnelse av jiddischförfattaren Sholem Alejkhems trettioåriga dödsjubileum till ulica Sholema Alejkhema, Sholem Alejkhems gata#. Trots allt som hände de påföljande åren heter gatan fortfarande så här än i våra dagar. En flygel av det 1945 upprättade regionalmuseum blev tillägnad den judiska historien och kulturen. Det fanns även ansträngningar att få hit de betydande samlingarna av judaica som fanns i Odessa, Leningrad och Moskva#.
Men även om förhållandena till synes var gynnsamma för den judiska autonomin i regionen så var konstnärerna och författarna ändå tvungna att hålla sig vid partiets riktlinjer som präglade redan trettiotalet, även om regeringen och partiet höll en något mera liberal kurs efter segern i kriget mot Tyskland 1945. Man fick trots allt hålla koll på att inte överskrida de osynliga gränserna mellan det möjliga och det omöjliga#.
Inom dessa ramar utvecklade sig även det religiösa livet. 1946 beviljade Rådet för religiösa angelägenheter en byggandet av en synagoga och begrundade sitt beslut bl a med att det funnits en synagoga i området före kriget – fastän den inte funnits officiellt#, som vi såg tidigare. Synagogan hade ingen rabbin, bara en kantor och var den enda synagogan i den delen av Fjärran Östern. Irkutskförsamlingen skänkte synagogan en Torarulle. Men redan 1947 slog partifunktionärerna larm när flera hundra människor besökte synagogan under de Höga helgerna, bland dessa även officerer och poliser i uniform. Så bestämde man sig för att ”dra våra arbetare undan [synagogans och de religiösa judars] inflytande”#. Detta skulle helst inte ske med repressalier, utan genom antireligiös propaganda och krav på att lämna poster inom församlingen och att lämna församlingen. Så kom det sig att Birobidzhans judiska församling som hade 300 medlemmar år 1947 hade den bara 43 medlemmar kvar 1948. Ändå infann sig 300 personer till gudstjänsterna de Höga helgdagarna 1950#.

2.1.5. De svarta åren 1948-1953
Men då hade bladet redan vänt på länge. Den mjuka antireligiösa politiken hade redan ersatts av en något hårdare gångart. 1948 mördades jiddischförfattaren och teatermannen i Moskvas judiska teater Sholomo Mikhoels, som också tycktes vara den inofficiella ledaren av judenheten i Sovjetunionen#. I denna händelses fotspår skärptes 1948 de antijudiska repressalierna i hela Sovjetunionen och även i Birobidzhanregionen. Judiska skolor stängdes igen. Redaktionen för Birobidzhaner shtern fängslades medan tidningen fortsatte med en ny redaktion. Moskva lät de judiska museiavdelningarna stänga. Teatern stängdes. Synagogan stängdes 1948 och föll offer för en brand som utbröt 1956 i en intill liggande fabrik#. Ögonvittnet Mikhail Kul berättar år 2000 om hur Birobidzhans huvudbibliotek tömts på jiddischlitteratur och judaica och hur det brändes 30 000 böcker år 1949#.
Enligt författaren Boris Miller så gick inte judarnas förhoppningar med Birobidzhanprojektet i uppfyllelse. Han citeras 1995 enligt följande: Det Judiska autonoma länet har inte uppfyllt våra förhoppningar; det blev istället till en fabrik för judisk assimilation.”#
Med andra ord: Birobidzhanprojektet hade upphört för andra gången – och den här gången till synes utan ytterligare en renässans.

2.2. Töväder, Brezhnevshjina och Perestroika 1953-1991
Perioden mellan Stalins död och Sovjetunionens sönderfalls präglades i Birobidzhan av stagnation av det judiska livet. Situationen som hade uppstod vid Stalins död 1953 bibehölls fram till Perestroikans slut, även om denna period präglades i hela Sovjetunionen av stora förändringar. Khrushchovs töväderspolitik 1953 till 1964 ledde väl till att Stalin-eran kunde diskuteras och vissa förändringar inleddes i hela Sovjetunionen, men den 18-åriga Brezhnevregimen mellan 1964 och 1982 drog mycket tillbacka av den goda början under Tövädersperioden, som givetvis aldrig hade kunnat leda till en verklig demokratisering i Sovjetunionen. Interregiet med Chernienko och Andropov åren 1982 till 1986 satte inga stora spår i historien utöver att landet under denna tid mognade till för Perestroikan som började år 1986 med Mikhail Gorbachov vid statens och partiets ratt. Men även under denna tid förblev situationen i Birobidzhan infrusen: Judarna hade redan gett upp hoppet på en ny renässans av Birobidzhanprojektet. De få som fanns kvar – enligt källor inte mera än 9000 år 1989# – ägnade sig i huvudsaken inte åt religiös verksamhet, fastän det fanns en liten synagoga som det judiska samfundet sedan dess återuppbyggande 1984 delade med sjundedagsadventisterna i Birobidzhan#. Innan den lilla träsynagogan byggts träffades troende judar för gudstjänster i ett litet trähus i närheten av den gamla synagogan. Utöver kantorn fanns det under det sena femtiotalet även en koscher slaktare. Det grundades en jiddisch amatörteatergrupp. Senare bildades också en judisk kammarmusikorkester, som dock snart flyttade till Moskva#.
Även Robert Weinberg ägnar åt dessa 38 år bara två sidor i sin essä vilket tyder på att det inte hände så mycket i Birobidzhan åren mellan 1953 och 1991. Även andra källor ger inte mycket information om denna tid. I sin artikel i Jüdische Allgemeine Zeitung skriver till exempel Sue Fishkoff om denna tid: ”Efter Stalins död blev det judiska livet återigen offentligt synbart. Fastän judarna utgjorde bara 6 procent av befolkningen så var deras inflytande ändå betydligt större. När Sovjetunionens järnridå lyftes då 1989, utvandrade dock tio tusen av de uppskattade 12 000 birobidzhanska judar till Israel.”# Fastän Fishkoffs siffror verkar vara lite för höga så ändrar detta ändå inte fakten att en stor utvandring från Birobidzhan tog fart strax efter Sovjetunionen sönderfall – även hennes bemärkelse att regionen är en före detta Judisk autonom region kan inte styrkas eftersom det officiellt fortfarande är det. Vissa källor talar till och med om att regionens myndigheter upphöjde regionen till en Judisk autonom republik år 1992#, vad jag inte kunde hitta några bekräftelser på.2.3. Postsovjetisk period fr.o.m. 1991
Under den postsovjetiska perioden började en viss renässans av judiskheten i Birobidzhan. Skolor erbjöd igen jiddischundervisning som valfritt ämne. Och under några år var jiddisch och jiddischlitteratur ett ämne på Pedagogiska institutet i Birobidzhan#. Numera läses jiddisch som ett främmande språk i kombination med engelskan#. Birobidzhaner shtern återupptog sitt publicerande på jiddisch#. Men även om de yttre förhållandena till synes inte är gynnsamma så utvecklade sig ändå ett visst judiskt liv igen i regionen. Efter järnridåns fall intensifierades samarbetet mellan Birobidzhans judar och allryska samt utländska judiska organisationer#. Den lokala judiska församlingen som är medlem i chabadnära Federationen av judiska församlingar i Ryssland bygger numera en ny synagoga i huvudstaden. Men anhängare till den mindre ortodoxa ryske överrabbinen Adolf Shayevich föredrar fortfarande att be i det lilla huset vid stadens utkant# som byggts 1984.
Men samtidigt med denna renässans satte den redan nämnde Alija av judiska invånare i Birobidzhan fart. Till grunden för detta ligger å ena sidan en misstro om framtiden och å andra sidan de ekonomiska förhållandena som missgynnar livet i Fjärran Östern i sin helhet och Birobidzhan i synnerhet#.
Även om judenheten har fått ett visst uppsving de senaste femton åren även i religiösa sammanhang så kan man ändå inte tala om en renässans av judenheten i den postsovjetiska perioden. Men det finns tecken på en positiv utveckling de senaste åren. Sue Fishkoff till exempel finner under sin resa till området påträngande spår efter judiskt liv i Birobidzhan#. Påträngande är jiddischspråket i vissa sammanhang i staden t ex finner man stadens namn i ryska och hebreiska bokstäver ovanför stationsbyggnaden – som det var förresten hela tiden sedan slutet av trettiotalet. De senaste åren har också en judisk musikfestival introducerats som den 15 till 18 september 2005 äger rum för numera 8:e gången. Man kan dra slutsatsen att det judiska livet i det Judiska autonoma länet håller på att organisera sig, men detta sker i stort sätt på egen hand med egna, dvs. ”innerjudiska” resurser.
Själva staten tycks ha inte så mycket att göra med regionens status. Även om det sägs att officiella papper ska publiceras på ryska och jiddisch så ser man dock inget sken av det på EAOs egna hemsida. Där kan man hitta information på ryska, engelska och kinesiska(!), men inte ett enda ord på jiddisch. Bara de ryska bokstäverna påminner litet om hebreiska. Regionens guvernör, Nikolaj Volkov, är ryss, viceguvernören, Valerij Gurevich, antagligen jude. I hemsidans befolkningsstatistik sägs inte ett ord om befolkningsfördelningen bland de olika folken i regionen. I artikeln om religionstillhörigheterna i regionen nämns det bl a följande: ”Birobidzhans judiska församling ‘Frejd’ bildades juli 1997. November 2000 öppnades församlingscentret, där det finns en bönsal, ett bibliotek, datorklassrum, hjälptjänsten ‘Khesed’. Denna tjänst utför ett stort arbete. Det hjälps invånare i länet som inte har så mycket pengar: det ordnas åt dem kostnadsfria läkemedel, medicinsk rehabilitation, välfärdsmiddagar.” #Birobidzhans nya synagogaKälla: http://www.fjc.ru/birobidjan
Den nya synagogan och församlingshemmetKälla: http://www.eao.ru
Även regionens yttre tecken som flagga och vapen påminner inte minst om regionens judiska karaktär. Men utöver den officiella flaggan används även en inofficiell flagga i judiska sammanhang#.EAOs officiella vapenKälla: http://www.eao.ruEAOs officiella flaggaKälla: http://www.eao.ruBirobidzhanregionens inofficiella flaggaKälla: http://www.flaggenlexikon.de

3. Slutsatser om EAOs funktioner i Sovjetunionen
Var Birobidzhanprojektet nu ett sionistiskt experiment eller ett stalinistiskt påhitt? Vem behövde ett Sion vid gränsen till Kina? Vem behövde ett rött Sion? Tre frågor som uppstår när man sysslar med detta historiska projekt. Svaren på frågan är inte helt entydiga.
För det ena var Birobidzhanprojektet helt klart en idé av de kommunistiska makthavarna att på sitt sätt lösa de problem de hade med judarna och deras egen identitet. När Tsaren efter de tre polska delningarna året 1795 slutligen har fått ett stort område där judarna hade bosatt sig tidigare i sitt rike bestämde han att judarna inte fick lov att lämna detta bosättningsområde. Det var hans lösning av problemet. Efter de stora pogromerna i Ryssland mellan 1882 och 1905 flydde många av dem till utlandet och bosatte sig i första hand i USA, men även i Palestina och Sydamerika. Efter Oktoberrevolutionen 1917 vann judarna stora friheter. De fick bosätta sig var de ville och flyttade oftast in till storstäderna. Samtidigt jagades de i de f.d. bosättningsområdet, först och främst i Ukraina och Vitryssland, av den lokala befolkningen. Många pogromer ägde rum under det ryska inbördeskriget åren 1919 till 1921. Judarna ansågs vara såväl den tsaristiska som den kommunistiska regimens hjälpare och fördrevs delvis väldigt brutalt. Å andra sidan ville den unga Sovjetregimen sätta stopp för denna utveckling eftersom den skadade den nya statens reputation i utlandet. Och man funderade över en lösning av problemet. Många områden nämndes för bosättning av judar, bl a det historiska bosättningsområdet på Krimhalvön vid Svarta havet i södra Ukraina. Men slutligen bestämde man sig för att 1928 starta en kampanj för judisk bosättning vid Amurfloden i Fjärran Östern. Huvudorten blev en liten stationsby vid Transsibiriska järnvägen och vid den lilla floden Bira som hette Tikhonkaja stancija som senare omnämndes till Birobidzhan. Detta passade bra ihop med den sovjetiska regeringens planer på att utveckla den ryska Fjärran Östern. Bosättandet av judarna i detta område skulle för det ena skaffa ro i Ukraina och Vitryssland och för det andra bidra till att kolonisera det nästintill ej bebodda området vid Amurfloden. Bosättarna skulle ägna sig åt lantbruket i kollektiva företag, de s.k. kolkhozer eller sovkhozer, och regionen skulle på detta vis bli ett slags förebildområde för andra områden inom det sovjetiska riket inför de stora förändringarna som skulle äga rum under trettiotalet. Således skulle man kunna säga att den judiska bosättningen verkligen är ett stalinistiskt påhitt för att påskynda utvecklingen i området.
Samtidigt var det också viktigt för den sovjetiska regeringen att få en förpost i området gentemot den stora konkurrenten Kina i söder. Det är ingen slump att en av jiddischtidningarna i området hette just det Forpost.
Med är det bara det? Nej, även judarna attraherades av idén att skaffa en judisk fristat inom gränserna för hemlandet, Modern Ryssland. En del flyttade dit, en del av dem blev besviken, klarade inte de förhållandena som fanns på plats och återvände eller flyttade till Moskva och Petersburg, som då redan hette Leningrad – eller flyttade till utlandet. Men många judar ansåg också att det var bra att ha ett alternativ inom landet och föredrog detta för Palestina i och med att även många judar var besjälade av att få bygga upp ett helt nytt samhälle i Sovjetunionen, där inte bara judar utan även alla andra nationaliteter skulle få en naturlig hemvisst på rättvisa grunder. De var idealistiskt nog att tro på kommunistpartiets propaganda – som det förresten själv trodde på. På så sätt var Birobidzhanprojektet även en chans för judar äntligen få en nationell hemstat. Än idag finns judar som lever där och som inte vill lämna området för ett annat land eller ett annat område inom Rysslands gränser. Utan det finns, som vi beskrev, desperata försök att få igång judiskt liv i området igen – även om det bara är ett fåtal judar kvar i EAO.
Min slutsats är att såväl den sovjetiska regeringen som den sovjetiska judenheten behövde detta projekt – om än av olika anledningar. Judenheten behövde projektet för att inte tappa allt förtroende till sitt ambivalenta ryska och sovjetiska hemland, för att kunna få framtidstro och fortsätta bo i Ryssland efter allt som hände under de sista åren och århundraden. Den sovjetiska regimen behövde projektet av två anledningar: För det första som förebildfunktion hur man skapar socialistiska förhållanden och hur man skapar en nationell autonomi på den kommunistiska ideologins grunder. För det andra skulle Birobidzhanprojektet också gynna regimens popularitet och anseende utanför landets gränser och inte minst i västvärlden.

Referenslitteratur:
Tryckta källor:
Fishkoff, Sue: Birobidschan lebt. Russland: Siebzig Jahre ehemalige Jüdische Autonome Region. – In: Jüdische Allgemeine Zeitung, 38 (23. September) 2004, S. 7 / Birobidzhan lever
Kaufmann, Tobias: Abschiebung zu Stalin. Hitler wollte Europas Juden 1940 in die Sowjetunion deportieren. – In: Jüdische Allgemeine Zeitung, 25 [23.Juni] 2005, S.13
Kochan, Lionel (ed.): The Jews in Soviet Russia since 1917. – London, New York, Toronto: Oxford University Press, 1970
Розенбаум, К.: Как это было. – В: Информационный бюллетень по проблемам репатриации и еврейской культурыю. – Москва, 32 (9/1989), стр. 66-72 (Rozenbaum, K.: Kak eto bylo. – V: Informacionnyj bjulleten’ po problemam repatriacii i evrejskoj kultury. Moskva, 32 (9/1989), str. 66-72) / Hur det var då.
Schulman, Salomon: Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer. – Nora: Nya Doxa, 1996
Солженицын, А.И.: Двести лет вместе. Часть вторая. – Москва: Русский путь, 2002 (Solzhenicyn, A.I.: Dvesti let vmeste. Chast’ vtoraja. – Moskva: Russkij Put’, 2002) / Tvåhundra år tillsammmans
Weinberg, Robert: Birobidshan. Stalins vergessenes Zion. Illustrierte Geschichte 1928-1996. Franfurt a. M., Verlag Neue Kritik, 2003 / Birobidzjan. Stalins glömda Zion. Illustrerad historie 1928-1996. (Originalets titel: Stalin’s Forgotten Zion: Birobidzhan and the Making of a Soviet Jewish Homeland. An Illustrated History 1928-1996. – Berkeley and Los Angeles: University of California Press, 1998)

Opublicerat material:
Richter, Stefan: Die sowjetischen Juden. Zur Lage der Juden in der Sowjetunion in Geschichte und Gegenwart. Diplomarbeit, Pädagogische Hochschule ”K.F.W. Wander” Dresden, Institut für Fremdsprachen, Lehrstuhl Landeskunde. Dresden, 1991 (nicht veröffentlicht) / De sovjetiska judarna. Om judarnas läge i Sovjetunionen i historian och nutid.

Internetkällor:
Weinberg, Robert: Birobidzhan. Stalin’s Forgotten Zion. – Internet exhibition (www.swarthmore.edu/Home/News/biro/html/panel_credits.html), 5 juni 2005
Working, Russell: Jewish oblast retains identity despite emigration. – In: Vladivostok News. Focus. 207 (January 14) 2000. (www.vn.vladnews.ru)
Birobidzhans judiska församlings ”Frejd” officiella hemsida: http://www.fjc.ru/birobidjan
Birobidzhans statliga pedagogiska institutets officiella hemsida: http://www.bgpi.jar.ru
EAOs officiella hemsida: http://www.eao.ru
Flagglexikon: http://www.flaggenlexikon.de
Vladivostok News på nätet: http://www.vladnews.ru

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: