Varför jag är den jag är

april 16, 2017

Min berättelse

Min hemstad är en storstad som Malmö, dock är den belägen i ett land som inte längre finns, DDR, Östtyskland. Denna stat var en del av Östblocket och som hela det strikt antireligiös.

Så växte jag upp i ett ateistiskt föräldrahem där religion inte spelade någon roll – och detta sedan generationer tillbaka. Men i familjen fanns förutom katolska och vallonska även judiska rötter på min mammas sida som jag senare förstod. Men då, som barn, visste jag inte det. Och ingen pratade om dessa judiska rötter heller.

I DDR pratade man över huvud taget inte mycket om religion. Att t ex Jesus hade något med julen att göra lärde jag mig när DDR inte längre fanns. Då var jag redan 25 år gammal…

Och det talades inte heller om judar. Det talades enbart om döda judar, judar som fanns, judar som förintades i Hitlers koncentrations- och förintelseläger. Det fanns inga judar kvar i DDR, kändes det som för mig som tonåring.

Mina föräldrar, födda 1932 och 1933, pratade inte mycket om sin uppväxt i Hitlers Tyskland. Det var kanske vi, barnen, som frågade för lite… Min pappa lever, men det är för sent att fråga min mamma; hon gick bort för bara något år sedan. Men jag minns att hon berättade för mig en episod som hände henne 1935 eller 1936. Hon gick då tillsammans med sin mamma på en gata i hemstaden Magdeburg. Med sig hade sin dockvagn med en docka sittandes i. Dockan råkade sitta med högra armen utsträckt som om hon gjorde en Hitlerhälsning. Då fräste hon till sin dotter: Du sollst nicht Heiler Hitler sagen!!!, Du ska aldrig hälsa Heil Hitler!!! och slog henne på handen. Denna händelse kunde ha kostat henne och hennes mor livet. Tack och lov var det ingen som hade hört detta…

Men under hela min uppväxt fälldes inte ett enda ord om att vår familj hade judiskt påbrå, inte ens att den kunde haft judiskt påbrå…, ett icke sällsynt fenomen då man hade svårt att hantera denna stora katastrof som Tyskland hade utlöst och som bland andra judarna drabbats av: Hur kunde sådant hända oss? I Tyskland?

Samtidigt fick jag dock veta om att min mammas mamma under trettiotalet fick lämna in ett så kallat ”arierbevis”, ett papper där hon skulle redovisa för Hitlers bödlar att hon inte var judisk. Detta fick hon göra på grund av sitt efternamn hon hade som flicka, Lichtblau, ett väldigt judiskt namn i deras ögon – i själva verket finns det såväl judiska som katolska som andra Lichtblaus utspredda över hela världen, men de flesta av dessa med samma geografiska ursprung, norra Mähren, ett område i nuvarande Tjeckien. Så hade även min mammas familj sitt ursprung där. Men utöver efternamnet såg de också i min mormors utseende ”judiska drag”, vilka dessa nu kan vara. Svart hår kanske, stor näsa? Ingen aning…

Men min mormor lyckades. De kunde inte bevisa att hon hade judiska rötter, tack vare min mormors invandrarbakgrund, tack vare att hennes familj som många andra judiska familjer i Tyskland hade assimilerat sig med majoritetssamhället i så pass stor utsträckning att inte heller själv visste om dessa rötter när hon släktforskade för att få fram underlag till detta ”arierbevis”. Dessutom var hon gift med en man av vallonsk ursprung, dvs en så kallad hugenott med rötter i Belgien.

Dessa två omständigheter räddade min mammas och min mormors liv – och i förlängningen även mitt.

Men jag kände under hela min uppväxt ett visst utanförskap, nej, inte så att någon mobbade mig för något eller så. Detta utanförskap fanns på ett annat plan. Jag kände mig inte riktigt tillhörig majoritetssamhället, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag kände detta utanförskap. Jag troligen saknade något som jag inte riktigt visste vad det var. Men när vi i skolan pratade vi om Förintelsen (som dock aldrig kallades för sådan utan för judeförföljelser) kände jag att de andra barnen tog dessa berättelser på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag kände mig väldigt berörd av berättelserna, kände att det hela hade något med mig att göra, men visste inte vad…

Efter åttan började jag sedan gymnasiet i en liten by utanför min hemstad där jag bodde på internat. Skolan var inriktad på att eleverna skulle lära sig ryska och hade täta kontakter till en partnerskola i Moskva dit jag åkte för första gången som 16-åring. På denna skola gick en del elever som hade judisk bakgrund, som pratade om detta och berättade för mig hur det var att leva som jude i dåvarande Sovjetunionen. Dessa samtal tände ett ljus i mig och jag började intressera mig ännu mer.

När jag senare läste till lärare på en högskola i DDR gick jag också två terminer i Ryssland. Jag forskade och skrev mitt examensarbete om judarna i Ryssland och Sovjetunionen. Under arbetet med temat fick jag lära mig väldigt mycket jag inte visste, bl a en sådan detalj som att man använder det hebreiska alfabetet för att skriva jiddisch, det språket som judar talade i Östeuropa.

Eftersom språket har sitt ursprung i medeltidens tyska tänkte jag att jag förstår vad som skrivet står i tidningen då jag tidigare redan hade förstått en del när jag t ex hörde jiddischsångerskan Jalda Rebling sjunga. Jag hittade en tidning i en kiosk. Tidningen hette Sovietish Hejmland och namnet var skriven på omslagsbladet med ryska bokstäver, vilka jag ju kunde läsa. Stolt som en spanjor köpte jag tre exemplar av tidningen, åkte hem, slog upp dem och lärde mig genast att jag aldrig någonsin kommer kunna läsa dessa texter – eftersom de var skrivna med hebreiska bokstäver. (Nu, många år senare, kan jag bokstäverna, men att läsa tar fortfarande väldigt lång tid och att förstå ännu mer…)

I mitten av nittiotalet träffade jag min nuvarande fru – på en resa till Jerusalem. Då bodde i samma nordtyska småstad där vi dock aldrig hade träffats innan. Eftersom hon var i en liknande situation som jag började vi gemensamt leta vidare. Tillsammans flyttade vi till Sverige (varför Sverige av alla ställen är en annan berättelse som inte hör hemma här…) för 20 år sedan, läste judaistik vid Lunds universitet och började så småningom leva ett judiskt liv. Våra söner blev omskurna och barnen blev bar och bat mitsvah.

Vi gjorde vårt gemensamma val för att vi känner oss hemma i den judiska gemenskapen, fastän det inte alls är enkelt att leva ett judiskt liv. Vi följer t ex till en viss del kosherlagarna, firar de judiska festerna och håller någorlunda shabbat. Vi följer dock inte alla de 613 påbuden in i det sista…

Gud för mig är ingen kontrollant som kollar upp om jag håller mig till de reglerna som står nedskrivna i Torahn, judarnas heliga skrift. Gud är en kraft som jag inte vet vad den är för någon egentligen, men jag känner den kraften som t ex gör att blommorna blommar igen efter varje vinter, att livet börjar och tar slut… Jag måste inte förstå denna kraft, men jag måste lära mig läsa dess signaler för att kunna göra rätt och inte fel. Denna kraft lär mig att vara lyhörd och ödmjuk. Det är också det Torahn handlar om i mina ögon, nedskriven av visa människor för flera tusen år sedan i den tidens stil, med den tidens kunskap och förståelse av världen.

Men en annan svårighet med att leva som jude är dagens situation. När våra barn föddes frågade min mamma om vi verkligen måste ge dem så pass judiska namn, en fråga som antydde att hon var orolig över vad som kunde hända i framtiden. Hon var orolig över att det kunde hända det samma som hon hade upplevt i sin barndom, som hon tack och lov inte hade drabbats av på samma sätt som många andra människor, bland dessa sex miljoner judar. Då förstod jag att hon var rädd för att hennes barnbarn kunde råka ut för något som hon själv med nöd och näppe och av en stor historisk slump kom undan. Men samtidigt förstod jag också hennes glädje över att vi hade hittat tillbaka till en tradition som hade blivit bortkopplat ifrån när jag en vacker dag skänkte henne en sjuarmad ljusstake som man i Sverige brukar använda som julljusstake – som dock i själva verket är en judisk menorah.


Ett intressant inlägg i flyktingdebatten

september 22, 2016

Idag läste vi i min undervisning en text om en volontär. Frågan uppkom om eleverna kunna tänka sig att ställa upp som volontär. En flicka med palestinska rötter sa Nej jag kommer inte ställa upp som volontär. Jag undrade varför. Ja, svarar hon, alla dessa syrianer – och hon menade de syriska flyktingarna – de är inte kloka. Dessa unga karlar, de kastar sådana blickar. De har aldrig sett en flicka i frihet! Nej, jag hjälper dem inte. Okay, när vi i moskén samlar in pengar. Men annars, nej, jag hjälper dem inte.

En annan tjej med afghanska rötter som invandrat hit från Italien instämde i princip, men tyckte att man nog måste hjälpa de utsatta människona.

När jag sa att den första, den palestinska flickans argument är ungefär de samma som SD använder blev hon tyst. Med dem ville hon inte har att göra.

Men bara för att SD dra felaktiga slutsatser så måste ju inte min elevs farhågor och rädslor vara obefogade. Man måste nog i en demokrati få ställa de frågorna som uppkommer utan att bli stoppade i lådor som några i deras klass skulle ha gjort direkt om de hade hört det flickorna sa…


Ingen rubrik alls

augusti 11, 2016

Hur beskriver man ens utbildningsbakgrund för en svensk på bästa sätt? Gjorde det idag så här:

Jag har gått en femårig lärarutbildning i DDR 1986-1991, där en ettårig utbildning i dåvarande Sovjetunionen, 1988/1989, ingick. Utbildningen avslutades efter Die Wende med första statsexamen, vilket dock inte ger formell behörighet att undervisa i varken Västtyskland eller Sverige, dock i vissa östtyska delstater. Ickedestomindre har jag i alla år jobbat som lärare. Så sanningen är inte så enkel som man önskade sig att den var, i synnerhet inte när stater som man levde i har omkullkastats och försvunnit.


Brexits motorer

juli 12, 2016

Boris_Johnson_and_John_Hemming_cropped

Boris Johnson (Foto: By johnhemming – Flickr, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1612669)

En av Brexits motorer anses vara Boris Johnson, en populistisk politiker, fd mayor i London, som med sina tydliga, men även kontroversiella uttalanden medverkade till att Brexit roddes i hamn i folkomröstningen den 23 juni 2016. Men att genomföra det praktiska i detta drar han sig ifrån…

Vem är Boris Johnson? En kort blick i hans familjehistoria visar att han är den kanske mest kosmopolitiska politikern som såg den engelska politikens ljus. Han är både släkt med Osmanska rikets sista inrikesminister, den nuvarande engelska drottningen och den abdikerade ryska tsarfamiljen. I hans släkt finns både engelska, tyska, franska, schweiziska, judiska samt turkiska och adygeiska rötter.

Läs hela inlägget här »


Söndermalen

februari 17, 2016

Känner mig söndermalen mellan mina barn som med ungdomens rätt kräver sitt, min fru som går i väggen på sitt jobb, mina fem-sex arbetsplatser, föreningen jag är ordförande för, Kronofogden och CSN som aldrig släpper taget eller visar tecken på medmänsklighet och nu dessutom även som misstänkt och anhållen för misshandel av ett sött litet, oskyldigt barn…

Jag börjar alltmer känna mig som under min ungdom i gamla DDR där det alltid löd: Så fort jag går i pension vid 65 lämnar jag landet…

Känner dock också att det inte dröjer så länge…


En chans att lyckas

oktober 30, 2015

Kollegor pratade om det i korridorerna: Egentligen har vi ingen chans att lyckas. Och, se där, en lyckades – med att misslyckas.

Citerar:

Jag råkade ge en elev en örfil, något som aldrig hänt mig förr. Jag ber mycket om ursäkt för detta, inte minst eleven i fråga och hans föräldrar. Sådant får inte hända. Det vet jag.

Jag vill inte bortförklara något, men ge er en bild hur jag ser på situationen i klassen. Att undervisa sex-sjuan i språk är väldigt svårt. Vi har alltihop åtta elever i klassen, varav fyra sexor och fyra sjuor. Eftersom undervisningstiden är för lång har vi delat klassen på två grupper varav den ena är med mig i klassrummet och den andra gör andra saker i anknytning till undervisningen på egen hand (när det gäller sjuor) eller med en hjälpande hand (när det gäller sexor). Idag var det dock annorlunda eftersom det bara fanns två sjuor på plats och de andra sjuorna var sjuka.

Jag valde att ha båda grupperna tillsammans och göra lite praktisk-teoretiska övningar med dem. Vi gick igenom resultaten på provet som vi skrev förra veckan för att sedan börja med något som skulle vara nytt för sexorna och en repetition för sjuorna: Vi samlade begrepp som beskriver föremål som finns i klassrummet. Dessa ord skulle noteras på små lappar och sättas upp på resp föremål så att man även under andra lektioner kunde ta del av det och på detta sätt lära sig dessa ord.

Detta gick någorlunda bra, men om jag säger så så gör jag redan avstamp från det som jag som lärare egentligen anser vara det som borde känneteckna undervisningen, arbetsro och fokus på det som ska göras. Eleverna gjorde sitt bästa, och jag vet att det inte är lätt för elever i den åldern att inte tappa fokus. Men samtidigt så var det alltid rätt så rörigt i klassrummet när elever valde att göra annat än det de skulle. Detta gick så långt att elever höll på med telefoner, såg till att bord åkte runt i klassrummet, en studsade runt i klassrummet med en överbliven gardinstång som annars står i ett hörn och kastade tillsammans med andra omkring tavlan med ordningsreglerna och det ena och det andra. Allt detta gick att få kontroll över samtidigt som jag kunde motivera eleverna att göra det de skulle göra, nämligen skriva begreppen på dessa små lappar och sedan i kontrollerade former sätta upp dem i klassrummet.

Till slut dock började två elever tjafsa på varandra, gick hotfullt mot varandra, vilket jag stoppade genom att rent fysiskt ställa mig dem emellan och trycka ner den ene på sin stol och säga till den andre att även han ska sätta sig, vilket han gjorde, men fortsatte att tjafsa. I denna situation gled min hand ut och jag gav honom örfilen.

Hur det än är skulle inte detta ha hänt mig. Jag ber alla inblandade om ursäkt. Och jag är beredd att bära konsekvenserna för mina handlingar, vilka dessa nu kommer att vara.

Lapparna i klassrummet som sattes upp med mycket om och men var mestadels borta redan nästa dag.

Uppsägning av läraren har skett. Eller rättare sagt, läraren sa upp sig själv.

Allting har kanske sin mening…


Time-out!

mars 31, 2015

Jag är en människa som har fler frågor än svar eftersom jag tror att det oftast inte finns enkla svar utan svaret är en samling av många olika svar. Men de senaste månaderna har det dykt upp många frågor som kräver mitt svar – som är långt ifrån svarens svar. Senaste tillskottet i detta rad av frågor är ett mail av en elev på en av de skolorna jag undervisar på som nådde mig senast idag:

Jag håller på och skriva om jiddisch och jag undrar om du kan hjälpa mig och svara på de frågorna
Vad har jiddisch för historia?
Var kommer jiddisch från ?
Hur har det påverkat att jiddisch är minoritet språk i Sverige ?
Varför har jiddisch blivit minoritet språk ?
Vad är konsekvenser för det som har hänt för judar ?
Vad är konsekvenser när judar tog/ fick Palestina ?
Vad tycker du om att judar tog Israel ?

Det här är troligen ett svar på ett föredrag jag höll på samma skola om antisemitism för ett par veckor sedan som hade detta underlag, Antisemitism PPT.

Jag behöver nog ett time-out för att kunna ge mitt svar på dessa och många andra frågor.


%d bloggare gillar detta: