Ett miss som kostar dyrt

november 1, 2017

Min son har gjort ett miss. Han trodde att han var lika mycket värd i Danmark som i Sverige och köpte en barnbiljett i Köpenhamn för tågresan till Sverige efter att inte ha varit hos grannarna för skojs skull utan för att göra en frivillig och oavlönad ideell insats tillsammans med danska likasinnade; och nej, de körde inte någon slags Hamburg i Köpenhamn eller dylikt… Fast han redan var på svensk mark, strax utanför Hyllie, blev han ställt av en tågvärd som belönade hans insats med en straffavgift på 1000 kr.

Denna skulle bestridas. Därför betalde vi inte den direkt. En månad efter betalningsdags insåg vi att Skånetrafiken skulle hålla sitt löfte om världens mest kundvänliga transportföretag som inte kan gå med på några som helst uppgörelser. Då betalade vi beloppet. Under tiden hade det hela i vanlig tur och ordning redan gått vidare till monetovampyren Visma och sedan till statens långa arm, Kronofogden. Notan står numera på 1869,56 kr (-1000 för att vara noggrant).

Nu kan man ju tänka och tycka: Bra, han fått det han förtjänade! Men man kunde också tycka: Ok, han har betalt, ok, fel avgift, men han gjorde ju inte detta medvetet. Ok, vi blundar för denna gång. Men detta finns ju inte på kartan i världens bästa land. Här gäller det att bestraffa utan om och men, och visst ska man bestraffa dem som gjort ett enda lilla miss… En våldtäkt, ett rån – inget att snacka om

Jag har nu i alla fall – eftersom sonen är utomlands – snackat med både Kronofogden och Visma. Ingen av dem gav vika såklart. Det här är ju ingen våldtäkt, inget rån utan bara ett pyttelitet fel som min son gjorde. Men Visma-tanten skickade i alla fall ett sms efter samtalet:

Betala med Swish genom att klicka på länken:
https://pay-core.linkmobility.com/13635/49F2J6
Betalningsuppgifter enligt samtal
Bg: 5607-3703
Belopp: 869,56
Ocr: 01192599300657354002
Mvh
Visma Collectors AB

Tycker att det var i alla fall schysst av henne. Och undrar om där är någon som känner sig manat att hjälpa till, Skånetrafiken kanske eller Visma? Förfallodagen är den 3 november.

Skojar bara…

Annonser

You’re weird, but i love you

oktober 9, 2017

.את משוגעת, אבל אני אוהב אותך, ירושלים

Så där kunde man sammanfatta känslan strax efter att ha kommit hem från Jerusalem.

Hem? Var är ens hem? Är det där huset står med alla ens saker i man kallar för hem? Där de käraste bor? Där själen verkar höra hemma?

Sverige gör sitt bästa, hälsar mig välkommen med sol, dock även med kyla. Sådant är detta land – och dess invånare.

Jag lämnade Israel i sol och värme med hopp om att få komma hem till Israel igen, och till fredens stad, Jerusalem, עיר שלום, i ännu mera fridfulla dagar än de jag upplevde nyss, utan ett Damokles svärd av hot och fara hängande över staden jag vandrade i i timmar, staden jag älskar trots att den är hur galen som helst, full av motsatser, full av människor från hela världen som vill uppleva den.

Jag älskar denna stad just därför.


Dagen efter

oktober 1, 2017

Idag, dvs dagen efter Försoningsdagen Jom Kippur för 53 år sedan, så antar jag, susade en ambulans genom min hemstad Magdeburg från vårt hem i stadens centrum till sjukhuset. I ambulansen, så fortsätter jag att tro, låg en 32-årig kvinna i väntan på sitt fjärde barn, mig. Min mamma z”l kunde aldrig svara på frågan när på dagen jag föddes. Hon kunde säga när mina äldre syskon föddes, men inte när på dagen jag föddes.

Man kan tro att hon efter en fastans dag var för svag för att syssla med sådana detaljer. Men jag svårt att tro att hon fastade på Jom Kippur ty hennes jiddischkeit var begravd under ett skikt av assimilation sedan flera generationer.

Hennes mors far kom från Mähren, Josef Lichtblau. Om jag minns rätt så var han skräddare som flyttade till centrala Tyskland kring 1900 där han gifte sig med en fröken Seidel från Magdeburg. Deras äldsta gemensamma barn blev sedermera min mormor som 1935 gifte sig med ättling till belgiska hugenotter och bytte efternamn till Pfannschmidt. Redan innan giftermålet föddes min mor i november 1932, bara dagar efter det ödesdigra tyska riksdagsvalet som ledde till att Hitler kom till makten. Hon döptes i sin faders kyrka 1935.

Hela denna konstellation att min mors ättlingar kom från Mähren, att de sedan generationer tillbaka inte var registrerade i någon synagoga, att hennes mor gifte sig med en vallon troligen räddade hennes och därmed även mitt liv.

Men samma konstellation ledde också till att hennes jiddischkeit var obefintlig. Bara några små detaljer påminde om denna, t ex hennes förkärlek för fiskbullar, de tyska släktingarna till gefillte fish…

När jag tog steget ut och vände blicken mot judendomen igen var det hon som iakttog det här med försiktighet och man kände en rädsla när vi gav våra barn judiska namn: Är ni säkra på att det är en bra idé? Ja, det var vi – då för snart 20 år sedan. Och det är vi fortfarande.

När jag gav henne en menorah för något år sedan såg jag glädjen i hennes ögon som om hon mindes något från sin tidiga barndom som abrupt hade slutat med Kristallnatten natten till hennes 6-årsdag, då synagogan i närheten av hennes hem gick upp i rök, en del av hennes lekkompisar, som hon berättade många år senare, försvann över natten och den snart 1200-åriga judiska historien gick till en ända för andra gången. Redan 1492 fördrevs Magdeburgs judar för att först trehundra senare får rätten att återvända. Magdeburgs synagoga i maurisk stil uppfördes i mitten av 1800-talet och revs efter Kristallnattens fasor. Strax därpå utbröt kriget.

Efter det kom nya tider. Båda mina föräldrar var glödjande anhängare till det nya samhället som byggdes i DDR. Religion hade ingen plats i hennes liv.

Så troligen hade hon inte fastat den 16 september 1964, dagen före min födelse. Men jag är oäntligt tacksam för att hon skänkte mig livet. Och jag mindes henne under gårdagens jizkor…


Känner mig oinspirerad och föga inspirerande

september 14, 2017

Jag sitter i en dålig sits. Jag har äntligen fått en anställning som lärare på en skola som omfattar mer än 20%, får äntligen undervisar i andra ämnen än enbart mitt språk. Men jag känner mig oinspirerad och föga inspirerande. Vad beror detta på, tror du? frågar mitt inre jag.

För att ta upp det först: Jag är lärare, utbildad i ett land som inte längre finns. För att vara noggrant: Utbildningen på börjades i detta land 1986 och avslutades när landet var försvunnet 1991. Då hade det nya landet som ätit upp det andra beslutat att betyygen inte skulle gälla utan en påbyggnadsutbildning som skulle leda till någonting som de nya makthavarna kallade för Andra statsexamen, detta trots att min utbildning redan omfattade fem år med all pedagogiskt-praktisk utbildning som en lärarutbildning kan innebära med minst två timmar per vecka ute i skolorna från studiernas dag 1 och ett par längre praktikperioder. Mina ämnen då var ryska och geografi. 1997 kom jag till Sverige och började jobba som lärare i tyska, mitt modersmål, tyska som främmande språk, tyska som modersmål. Jag jobbade på många skolor, småjobb med kring 20%, alltid på flera skolor samtidigt, alltid kombinerat med andra jobb.

Förra året fick jag äntligen chansen att undervisa även i geografi, mitt andra ämne som jag har utbildat mig i. Och nu fick jag ytterligare ett ämne, Pedagogiskt ledarskap… Varför är jag inte nöjd då?

Jag stod senast idag inför min geografiklass, ett gäng glada, roliga ungdomar från – som det är i Malmö – hela världen. Bästa förutsättningar för en lyckad undervisning skulle man kunna tro. Men eleverna är helt ointresserade av att lära sig något nytt, av att undersöka världen som den är för att kunna förändra den. Det finns inga visioner, bara ett stoiskt desintresse som ersätts av mobiltelefoner där man kan whatsappa, instagramma, facebooka, snapchatta eller helt enkelt surfa.

Vad har jag i gengäld? En dator ansluten till internet, som jag producerar vackra powerpoints på, en beamer som sitter i taket som jag kastar dessa på väggen med. Ett tiotal atlasser (till 30 elever) och nu äntligen, tre veckor efter läsårets början, läraböcker, stora och tunga som stenar. Men jag har inte en enda väggkarta till förfogande. -Ja, men det går väl med Google maps!, var en av kommentarerna när jag påpekade detta. Hur ska jag undervisa i geografi utan en enda karta, geografins främsta redskap?

Idag blev jag lite nostalgisk och mindes min egen skolgång i mitt lands skolsystem som trots att det en gång var förebild för det svenska inte var tillräckligt bra för att t ex utan vidare godkänna lärarexamen från detta land… Jag blev lite alltså ostalgiskt och mindes att vi då hade massor med kartor på hela världen som satt på väggen i en speciellt inrättad geografisal där det också fanns modeller som förklarade solens och jordens och månens inverkan på varandra, som beskrev en kolgruva och mycket mera.

Jag mindes min undervisning i ryska som vi hade i speciellt, studiolikt inrättade salar med teknik att öva uttal med.

Jag mindes också att även vi ibland busade runt i klassrummet, men då var vi klass 7, 8, 9 kanske.

Mina elever här är 18-19 år gamla, går i åk 3 på gymnasdiet som motsvarar klass 12 på min tid, men uppför sig som om de gick i klass 3…

Och så går tankarna till mitt nya ämne som lades på mig, Pedagogiskt ledarskap, ett ämne som är snarlikt ett annat ämne som ges samtidigt för samma elevgrupp. Detta ämne fick jag veta en vacker måndag efter skollovet att jag skulle börja hålla samma torsdag – utan böcker, utan någonting.

På en annan skola där jag undervisar tyska (under 20%) tänkte man att det går mycket bra att ha elever från tre steg samtidigt i samma klassrum…

Vem är förvånat att skolan är som den är?


Die Qual der Wahl

september 13, 2017

I det tyska parlamentsvalet som hålls den 24 september i år (min mormors z”l 111:te och min farbrors 68:e födelsedag förresten – samt en vecka efter min 53:e….) har var och röstberättigad två röster. Du får rösta på en person och på ett parti. Första rösten, Erststimme, avgör om din kandidat kanske blir din valkrets direktkandidat, dvs vinnaren i din valkrets blir medlem i Bundestag oavsett om partiet han eller hon företräder kommer att vara med. Din andra röst ger du till ett parti och får då inflytande över hur stor andelen blir partiet får av alla röster.

Efter att mina valhandlingar kommit sitter jag nu och har die Qual der Wahl, får alltså plåga mig i frågan vem som ska få min röst.

En av kandidaterna i min valkrets är dr Angela Merkel. Ska jag lägga min röst på Europas drottning herself? Jag tycker nog Drottning Angie av Uckermarken har gjort ett bra jobb, som jag faktiskt från början 2005 ej förväntat mig.

Eller ska jag lägga min röst en av de andra, definitivt inte nassen Udo Pastörs, men varför inte på nr 14, Georg Tschammer-Osten, som kandiderar som Papa Schorschi: Follow me… Eller på AfD:s Leif-Erik Holm? Han måste vara kvar från bygdens svenska tider… Eller en univeritätsprofessor från Ribnitz-Damgarten, min äldsta sons födelsestad, som representerar de oberoende väljarna? Eller på vänsterns Kerstin Kassner?

Har man gjort det valet får man rösta på ett parti också, kristdemokraternas CDU, vänsterns Die Linke, socialdemokraternas SPD, Alternativet för Tyskland AfD, som inte är ett allternativ, de grönas Grüne, nassarnas nationaldemokratiska partiet NPD, liberalernas FDP, de oberoende i Freie Wähler eller kommunisternas Marxistiskt-leninistiska parti Tysklands, MLPD på vars kandidatlista i Berlin bl a står terrorlistade palestinier. Eller så kan man lägga sin röst på BGE som kämpar för en grundinkomst för alla eller det Ökologiskt-Demokratiska partiet ÖDP. Man också rösta för Die Partei, som startades någon gång av en välkänd stand-up komiker och som ingen riktigt vet vad de står för. Eller så finns Djurskyddspartiet att rösta på.

Bara 13 alternativ i denna valkrets. Men i andra är det fler. Så får man i min hemstad Magdeburg bl a rösta på Magdeburger Gartenpartei, Magdeburgs trädgårdsparti.

Mycket roligt bland allvaret i tyska val till Förbundsdagen 2017.


Mellansonen tar studenten

juni 15, 2017

Min allra käraste mellanson!

För lite mer än 18 år sedan kom en solstråle till världen. Din storebror visste precis vad som behöver göra när han fick träffa dig för första gången. Då var han 18 månader gammal och du 18 timmar: Han bugade när han kom in i vårt sjukhusrum i Ystad. Andra påstår att han snubblade lite och bugade därför, men, nej, jag säger att han bugade för att han visste vem som han hade framför sig, sin förste lillebror. Nu är storebror inte 18 månader längre, utan snart 20 år, lillebrodern inte heller 18 timmar längre utan 18 år. Och jag undrar vart har tiden tagit vägen…

Tiden, sedan du som liten man kom på väldigt viktiga idéer, t ex:

  • Som femåring ungefär: Det finns människor och det finns kvinnor…

  • Som sexåring: Mamma, Jesus är ju ett judiskt barn. Om han då är ett judiskt barn då kan ju vi också fira hans födelsedag. Sedan dess firar vi Jesu födelsedag med prinsesstårta på julafton… Att det skulle bli presentmaraton det året hade du också räknat ut. 24 december: en liten gåva till Jesu födelsedag, 25 december till 1 januari: Varje dag var sin lilla gåva till Chanukkah. Och den 2 januari fyllde du år… 10 dagar med presenter i sträck!

  • Eller den berömda hatthistorien då vi år 2010 på vår allra första resan till Israel i samband med storebrors bar mitsvah. Du hade fått för dig att du behöver en hatt, inte vilken hatt som helst utan just denna hatt. Hela familjen sprang genom Jerusalem till Machane Jehuda för att köpa den hatten som du sedan bar – noll gånger. Nu, 7 år senare, gick hatten vidare till storasystern.

Mindre roligt är dock att du också redan som sexåring undrade i fullaste allvar: Varför hatar alla oss judar? En fråga jag inte kan besvara….

Och något senare postulerade du att du aldrig kommer att säga varken att du är jude eller att du är tysk – och inte heller att du gick på waldorfskolan…

Jo, det gick du, på waldorfförskolan i Hardeberga som ju heter lekskola, där du lärde dig leka… och träffade de första vännerna för livet. Sedan gick du alla dessa nio åren på waldorfskolan och hade världens finaste lärare, Katalin, i många år. Där lärde du dig mångt och mycket, inte bara att dansa ditt namn utan du fick också ett bra sammanhang, fick lära dig en del av världens stora sammanhang…

Sedan valde du Spyken. Och det gick inte att hemlighålla någonting för alla visste vem du var. Socialt och pratsam som du är har du charmat halva skolan – om inte hela. Innan balen tog det en halv timme för dig att gå igenom hela röda mattan så att föräldrarna och syskonen kunde beundra studenten och ta de sedvanliga bilderna. På vägen fick du hälsa och krama massor med människor…

Bara med lärarna var det svårt på Spyken. Vissa var lite förstelnade. Det gick inte att charma dem…

Och föräldrar är också svåra. Ibland går det inte heller att charma dem, när man t ex har ockuperat hela köket med sina grejor, sedan placerat sig i vardagsrummet där man lämnade spår efter sig för att till slut ge sig ut på derby utan att plocka undan någonting. Men föräldrar är till för att tåla detta och trots allt ställa upp hela tiden jämnt och ständigt som kock och kokerska, hushållare resp undanplockare, som moderådgivare (fast här oftast i onödan för att alla beslut i princip redan är fattade i huvudet), som taxi och cykeltransportör, som korrekturläsare, jobbinförskaffare, som det ena och det andra, ibland till och med som en varm kudde att luta sig emot när världen var lite taskig…

Vi har gjort detta i många år och nu har vi nått vägens ände. Nu gäller det, min son, få luft under vingarna, lyfta och flyga. Till hösten till att börja med på samma vägar som din nyligen hemkommen storebror med den ledarskapsutbildningen i Norge, Israel och USA som heter så passande שבילים, vägar. Och sedan får man se.

Vad du än gör så vill vi att du väljer rätt, att du väljer det du känner för och att du förblir den du är, en klok och varm kille, som har en strålande framtid framför sig om du fattar de besluten du måste fatta. Vad du än gör så kommer vi finnas som en back-up, inte för att gilla bara läget, utan för att hjälpa dig så gott vi kan i alla dina åtaganden.

Vi önskar dig lycka till på alla dina vägar. Må du alltid hitta de rätta shvilim, de rätta vägarna! Hals-und Beinbruch auf all deinen Wegen! Ни пуха ни пера!

 מזל טוב! הצלחה וברכה!

Wir lieben dich! Pass auf dich auf! 


Skolan våldtar eleverna – och lärare

april 18, 2017

Många gånger jag går till skolan tänker jag: Vad gör vi egentligen? Vi lärare tvingar eleverna att göra saker och ting de inte det minsta är intresserade av.

Jag är en av de värsta. Jag tvingar de lära sig ett språk som de flesta aldrig kommer att ha användning för, nja, de kanske kommer att ha användning, men det ser de inte ännu. Ännu har de inte det minsta intresset av att lära sig detta, mitt språk.

-Ja, argumenterar jag, språket talas i vårt största grannland av knappt tio gånger så många människor som Sverige har.

-Och? De kan väl engelska, svarar eleverna.

-Nej, många kan inte det, säger jag.

-Och?

En likgiltig axelryckning från elevernas sida.

Nu är språkinlärning inte så komplicerad som man kunde tro. Jag lärde mig svenska utan att gå till skolan. Men ramarna stämde: Jag bodde i landet där språket talas. Dessutom har jag lätt för språk. Inte alla har det. Och jag hade läst ett annat språk innan from scratch – med allt detta innebar på sin tid när det begav sig.

Vad ska jag alltså göra? Jag kunde göra så att vi lekar, tittar filmer, pratar mycket, fokuserar på vardagligt språk, struntar i grammatiken för att den är det som gör mitt språk så fruktansvärt kruxigt för svenskar som är vana vid ett språk som saknar grammatik, lite överdrivet sagt… Allt detta gör jag, men kan jag sätta betyg på detta? Vad betyder dessa flummiga betygskriterier som Skolverket har formulerat när det kommer till kritan?

Dessutom är eleverna på jakt. Inte på jakt efter kunskap, utan på jakt efter betyg, poäng och vad gäller språken även meritpoäng som en gång i tiden infördes för att höja språkens status, men som nu används av eleverna för att läsa kurser för meritpoängens skull utan det minsta intresset för språket, vilket ju medför att de som har ett intresse inte får lära sig det de är ute efter eftersom man som lärare inte har möjlighet att lägga fram det som skulle behövas. Man kan i matte kanske lägga fram massor med övningar som sedan ska räknas, men i språk gäller det bl a att prata. Har man då ingen lust då…

Min son sa till mig redan för ett och ett halvt år sedan: Skolan finns sedan hur många år som helst, men ännu undervisar man som förr… Ja, min son, nya försök görs , men det är mycket svårt så länge inte ramarna stämmer, Skolverkets och skolornas.

På ett annat ställe ger jag kvällskurser i språk för vuxna. Där är det oftast folk som fyllt 60 för länge sedan. De pratar väldigt bra på tyska fastän de också bara gick vanlig skola på sin tid och oftast inte har använt språket heller under decennier. De berättade för mig hur de fick lära sig: Ja, det var glosförhör och skriftliga arbeten, vi bara läste och skrev, och så körde vi grammatik, ändlöst. Vi pratade aldrig.

Maybe that’s the way to go: Som på femtio- och sextiotalet för att de kan sin grammatik, och de kan även använda den när de nu får utlopp för den.

Men hjälper detta de som inte kan och inte heller vill? Eller gäller det att göra som min mattelärare gjorde på 80-talet. Han delade in klassen i A-, B- och C-ägg och körde undervisningen på motsvarande nivåer med olika uppgifter. Men som sagt, det var matte.

Hur går detta med språk? Kanske två lektioner i veckan (oftast finns det bara en nuförtiden; längden kan då skifta mellan 45 minuter och 110…), en lektion för alla där man bara skrapar på ytan, leker, fördjupar lite grann, tittar på film, kör lite projekt, rollspel och sådant. Deltar man här kan man få max ett E eller kanske ett D som kursbetyg. Och så en lektion för dem som presterar högre där man i mindre grupp har en chans att gå in i djupet och syssla med grammatik. Får man grönt ljus för ett sådant upplägg av skolledningen, Skolverket?

Varför inte ge eleverna möjlighet att lära sig det de behöver? Det finns fem högskoleförberedande program och 12 yrkesprogram. Ser fint ut i praktiken, men hur många skolor erbjuder yrkesprogrammen? Hur är de utformade? Får man jobb efter detta som man kan försörja sig på? Vilken status har dessa skolor?

Och vem är det som känner sig pressat att gå på högskoleförberedande program? Som vill bli det ena och det andra, läkare, apotekare, tandläkare, jurist – dock oftast utan att göra minsta insatsen, gärna genom att tjata till sig bra betyg, vilket en del elever säkert lyckas med.

Jag har genom åren jobbat på många skolor i Skåne. Nivån blev allt lägre år efter år. Bra skolor som Carl Adolph Agardhgymnasiet i Lund stängdes för att de inte hade tillräckligt med elevunderlag. Dåliga skolor – inga namn här – består – på elevernas bekostnad, och även lärarnas för den delen, ty det är inte alls roligt att känna att man inte når fram med det man vill (och ska).

Många slutar pga detta. Undertecknad funderar.


%d bloggare gillar detta: