Varför jag är den jag är

april 16, 2017

Min berättelse

Min hemstad är en storstad som Malmö, dock är den belägen i ett land som inte längre finns, DDR, Östtyskland. Denna stat var en del av Östblocket och som hela det strikt antireligiös.

Så växte jag upp i ett ateistiskt föräldrahem där religion inte spelade någon roll – och detta sedan generationer tillbaka. Men i familjen fanns förutom katolska och vallonska även judiska rötter på min mammas sida som jag senare förstod. Men då, som barn, visste jag inte det. Och ingen pratade om dessa judiska rötter heller.

I DDR pratade man över huvud taget inte mycket om religion. Att t ex Jesus hade något med julen att göra lärde jag mig när DDR inte längre fanns. Då var jag redan 25 år gammal…

Och det talades inte heller om judar. Det talades enbart om döda judar, judar som fanns, judar som förintades i Hitlers koncentrations- och förintelseläger. Det fanns inga judar kvar i DDR, kändes det som för mig som tonåring.

Mina föräldrar, födda 1932 och 1933, pratade inte mycket om sin uppväxt i Hitlers Tyskland. Det var kanske vi, barnen, som frågade för lite… Min pappa lever, men det är för sent att fråga min mamma; hon gick bort för bara något år sedan. Men jag minns att hon berättade för mig en episod som hände henne 1935 eller 1936. Hon gick då tillsammans med sin mamma på en gata i hemstaden Magdeburg. Med sig hade sin dockvagn med en docka sittandes i. Dockan råkade sitta med högra armen utsträckt som om hon gjorde en Hitlerhälsning. Då fräste hon till sin dotter: Du sollst nicht Heiler Hitler sagen!!!, Du ska aldrig hälsa Heil Hitler!!! och slog henne på handen. Denna händelse kunde ha kostat henne och hennes mor livet. Tack och lov var det ingen som hade hört detta…

Men under hela min uppväxt fälldes inte ett enda ord om att vår familj hade judiskt påbrå, inte ens att den kunde haft judiskt påbrå…, ett icke sällsynt fenomen då man hade svårt att hantera denna stora katastrof som Tyskland hade utlöst och som bland andra judarna drabbats av: Hur kunde sådant hända oss? I Tyskland?

Samtidigt fick jag dock veta om att min mammas mamma under trettiotalet fick lämna in ett så kallat ”arierbevis”, ett papper där hon skulle redovisa för Hitlers bödlar att hon inte var judisk. Detta fick hon göra på grund av sitt efternamn hon hade som flicka, Lichtblau, ett väldigt judiskt namn i deras ögon – i själva verket finns det såväl judiska som katolska som andra Lichtblaus utspredda över hela världen, men de flesta av dessa med samma geografiska ursprung, norra Mähren, ett område i nuvarande Tjeckien. Så hade även min mammas familj sitt ursprung där. Men utöver efternamnet såg de också i min mormors utseende ”judiska drag”, vilka dessa nu kan vara. Svart hår kanske, stor näsa? Ingen aning…

Men min mormor lyckades. De kunde inte bevisa att hon hade judiska rötter, tack vare min mormors invandrarbakgrund, tack vare att hennes familj som många andra judiska familjer i Tyskland hade assimilerat sig med majoritetssamhället i så pass stor utsträckning att inte heller själv visste om dessa rötter när hon släktforskade för att få fram underlag till detta ”arierbevis”. Dessutom var hon gift med en man av vallonsk ursprung, dvs en så kallad hugenott med rötter i Belgien.

Dessa två omständigheter räddade min mammas och min mormors liv – och i förlängningen även mitt.

Men jag kände under hela min uppväxt ett visst utanförskap, nej, inte så att någon mobbade mig för något eller så. Detta utanförskap fanns på ett annat plan. Jag kände mig inte riktigt tillhörig majoritetssamhället, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag kände detta utanförskap. Jag troligen saknade något som jag inte riktigt visste vad det var. Men när vi i skolan pratade vi om Förintelsen (som dock aldrig kallades för sådan utan för judeförföljelser) kände jag att de andra barnen tog dessa berättelser på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag kände mig väldigt berörd av berättelserna, kände att det hela hade något med mig att göra, men visste inte vad…

Efter åttan började jag sedan gymnasiet i en liten by utanför min hemstad där jag bodde på internat. Skolan var inriktad på att eleverna skulle lära sig ryska och hade täta kontakter till en partnerskola i Moskva dit jag åkte för första gången som 16-åring. På denna skola gick en del elever som hade judisk bakgrund, som pratade om detta och berättade för mig hur det var att leva som jude i dåvarande Sovjetunionen. Dessa samtal tände ett ljus i mig och jag började intressera mig ännu mer.

När jag senare läste till lärare på en högskola i DDR gick jag också två terminer i Ryssland. Jag forskade och skrev mitt examensarbete om judarna i Ryssland och Sovjetunionen. Under arbetet med temat fick jag lära mig väldigt mycket jag inte visste, bl a en sådan detalj som att man använder det hebreiska alfabetet för att skriva jiddisch, det språket som judar talade i Östeuropa.

Eftersom språket har sitt ursprung i medeltidens tyska tänkte jag att jag förstår vad som skrivet står i tidningen då jag tidigare redan hade förstått en del när jag t ex hörde jiddischsångerskan Jalda Rebling sjunga. Jag hittade en tidning i en kiosk. Tidningen hette Sovietish Hejmland och namnet var skriven på omslagsbladet med ryska bokstäver, vilka jag ju kunde läsa. Stolt som en spanjor köpte jag tre exemplar av tidningen, åkte hem, slog upp dem och lärde mig genast att jag aldrig någonsin kommer kunna läsa dessa texter – eftersom de var skrivna med hebreiska bokstäver. (Nu, många år senare, kan jag bokstäverna, men att läsa tar fortfarande väldigt lång tid och att förstå ännu mer…)

I mitten av nittiotalet träffade jag min nuvarande fru – på en resa till Jerusalem. Då bodde i samma nordtyska småstad där vi dock aldrig hade träffats innan. Eftersom hon var i en liknande situation som jag började vi gemensamt leta vidare. Tillsammans flyttade vi till Sverige (varför Sverige av alla ställen är en annan berättelse som inte hör hemma här…) för 20 år sedan, läste judaistik vid Lunds universitet och började så småningom leva ett judiskt liv. Våra söner blev omskurna och barnen blev bar och bat mitsvah.

Vi gjorde vårt gemensamma val för att vi känner oss hemma i den judiska gemenskapen, fastän det inte alls är enkelt att leva ett judiskt liv. Vi följer t ex till en viss del kosherlagarna, firar de judiska festerna och håller någorlunda shabbat. Vi följer dock inte alla de 613 påbuden in i det sista…

Gud för mig är ingen kontrollant som kollar upp om jag håller mig till de reglerna som står nedskrivna i Torahn, judarnas heliga skrift. Gud är en kraft som jag inte vet vad den är för någon egentligen, men jag känner den kraften som t ex gör att blommorna blommar igen efter varje vinter, att livet börjar och tar slut… Jag måste inte förstå denna kraft, men jag måste lära mig läsa dess signaler för att kunna göra rätt och inte fel. Denna kraft lär mig att vara lyhörd och ödmjuk. Det är också det Torahn handlar om i mina ögon, nedskriven av visa människor för flera tusen år sedan i den tidens stil, med den tidens kunskap och förståelse av världen.

Men en annan svårighet med att leva som jude är dagens situation. När våra barn föddes frågade min mamma om vi verkligen måste ge dem så pass judiska namn, en fråga som antydde att hon var orolig över vad som kunde hända i framtiden. Hon var orolig över att det kunde hända det samma som hon hade upplevt i sin barndom, som hon tack och lov inte hade drabbats av på samma sätt som många andra människor, bland dessa sex miljoner judar. Då förstod jag att hon var rädd för att hennes barnbarn kunde råka ut för något som hon själv med nöd och näppe och av en stor historisk slump kom undan. Men samtidigt förstod jag också hennes glädje över att vi hade hittat tillbaka till en tradition som hade blivit bortkopplat ifrån när jag en vacker dag skänkte henne en sjuarmad ljusstake som man i Sverige brukar använda som julljusstake – som dock i själva verket är en judisk menorah.


Jag är en politisk människa

april 24, 2012

Jag är en politisk människa och har alltid varit det. Som barn har jag upplevt hur mina föräldrar engagerade sig för sin stat DDR som de upplevde som lösningen efter det traumat som de själva varit med om som barn under hela mänsklighetens värsta krig. Jag har varit med på otaliga förstamajdemonstrationer, gick med pionjärorganisationen och ungdomsorganisationen Fri tysk ungdom, FDJ.

Mina föräldrar, vars föräldrar och förföräldrar i flera generationer såg sig som socialdemokrater och i generationer var medlemmar i Tysklands socialdemokratiska parti ansåg att det var en historisk chans att få ett rättvist och fredligt samhälle i Tyskland genom att bygga upp en egen socialistisk stat i Östra Tyskland. De var helt övertygade om att detta var den enda vägen ett land kunde gå efter den historiska katastrofen som Tyskland precis hade upplevt. Och så var det inget konstigt att de helhjärtat gick med i Socialistiska enhetspartiet när de väl hade uppnått den åldern under femtiotalet. För de ville bygga något nytt. Att detta var en romantisk naiv föreställning som de inte kunde släppa fram till våra dagar är en annan sak. Men strax efter kriget…

Och så är det inte heller något konstigt med att även jag gick med i SED 1986 (efter att ha varit kandidat för medlemskapet i partiet i ett år vilket brukade vara så…) – fast inte lika helhjärtat som mina föräldrar på sin tid. Jag minns att jag redan då ville vara politiskt aktiv, att jag redan då ville förändra saker och ting. Jag har aldrig varit en revolutionär, men saker och ting skulle gå vidare, utveckla sig. Jag kanske var en evolutionär som försökte driva en utveckling. Men vilken var den rätta formen för detta på 80-talet? Det funderade jag om då med. Vem ska du ansluta dig till osv. Även i DDR fanns det flera politiska partier. Och att det fanns stora likhetstecken mellan dessa partier anade jag då också. Men ändå ville jag markera och funderade på att gå med i ett annat parti än SED, ett parti som hette Demokratiska bondepartiet – vad detta nu än innebar, men jag hittade ingen som var medlem där som man kunde vända sig till. Så blev det SED ändå – för slutligen hade jag inget val, som så ofta under min uppväxt. Men ändå var jag driven av att göra DDR, mitt hemland, bättre än vad den var då. Det fanns aldrig någon tanke på att lämna DDR, flytta eller fly någon annan stans. Om en förändring skulle ske så skulle den komma inifrån och utan att man häller ut barnet med badet.

Men det var just det som hände 1989/1990. Barnet DDR försvann helt och hållet. Det fanns ingen möjlighet längre att påverka dess utveckling. Samtidigt med denna utveckling i den stora politiken flyttade jag i det lilla, ifrån den väldigt politiska och intressanta storstaden Dresden som redan under DDR-tiden var en progressiv och utvecklande plats i den så kallade De aningslösas dal i DDR (eftersom man inte fick, rent tekniskt inte hade möjighet att få väst-tv där på den tiden…). Från Dresden flyttade jag till DDR:s andra ände, en liten stad nära hamnstaden Rostock, där det blåste en helat annan vind. När det i Dresden hösten 1989 redan pågick stora demonstrationer för förändringar i DDR och så småningom även för återföreningen med Västtyskland var de i norr fortfarande väldigt måna om sina små saker där och undrade vad som pågick i söder (några veckor senare hade samma människor stoltserat med att de äntligen efter alla års lidande hade hunnit fördriva byråkraterna från SED osv osv – det är då ordet Wendehals skapades…). Men under denna flytt försvann de gamla strukturerna, det fanns ingen möjlighet att återansluta sig till någon lokalorganisation av det partiet som jag fortfarande var medlem i och som under tiden hunnit byta namn till Demokratiska socialismens parti PDS. På det viset gick jag ur partiet – lika halvt frivilligt-ofrivilligt som jag gick med i partiet fyra år tidigare.

Landet jag levde i hade förändrats totalt under bara ett enda år. Jag kände mig inte igen längre och behövde som många östtyskar under den tiden en lägre tid att orientera mig i detta nya land som jag hade hamnat i utan att lämna mitt land. Det nya landet kom till mig…

Hela den situationen underlättade för mig (och min familj att efter några år flytta till ett annat land: Om vi nu ska leva i ett annat land då ska vi göra det riktigt och på allvar, med allt som detta innebär, ett nytt språk, en ny kultur – ett nytt land. Valet föll på Sverige, av en slump…

Nu är vi här, numera sedan femton år tillbaka, har fått våra tre yngsta barn i Ystad, haft och sålt hus, lärt oss språket ganska fort, läst på universitet, haft bra och dåliga jobb, gjort det ena och det andra – men vi har aldrig kommit hem. Vi har aldrig känt att vi vill stanna i landet och påverka det. Och så är det fortfarande… Och i skrivande stund, när jag noterar detta här, får jag ett samtal från min fru som för tillfället jobbar i Stockholm: ”Du, Berlin kan ändå bli någonting för oss. Kolla mailet…”

Men om detta nu inte skulle vara fallet, om alternativet Berlin inte skulle vara ett verkligt alternativ – och det är inte säkert att det är det för vi måste först se om våra barn är ”tysklandskompatibla”, dvs om de kan klara den tyska skolan, det tyska samhället och livet i Berlin efter att ha gått i den svenska skolan och bott i Lagomlandet i alla år.

Om vi nu skulle stanna i landet och jag skulle avsluta min partipolitiska abstinens här, vilket parti skulle jag då kunna välja. I Tyskland kunde ett sådant parti för tillfället gott vara det tyska Piratpartiet som är möjligen ett äkta vänsterliberalt alternativ i politiken…

Svenska piratpartiet då? Nej, inget alternativ för politik handlar för mig inte enbart om kopieringsrätter på nätet. Och det tyska systerpartiet har kommit mycket längre med att ta upp andra teman i samhället.

Socialdemokraterna då, som ju skulle vara det ”ärvda” alternativet? Nej, om man följer diskussioner så är de oftast väldigt ideologiskt laddade. Man skiljer jämnt mellan borgerlig och icke borgerlig, vänster och höger. Men dessa gränser finns inte i min världsbild. För mig är all politik ett samspel av alla de olika uppfattningarna och åsikterna och inga intriger mellan olika läger. Kanske även detta en naiv uppfattning… Och så tolererar man sådana människor som Reepalu som ställer till rejält i Malmö med sina naivt dumma eller t o m medvetet gjorda utspel de senaste åren. Dessutom har ju också hans politik inte enbart på ett positivt sätt satt Malmö på världskartan i och med att staden blev segregationens och kriminalitetens och numera också antisemitismens huvudstad… Nej, inget alternativ.

Miljöpartiet då? Det fanns länge på min agenda så att säga i och med att jag själv anser mig vara en grön vänsterliberal. Men vad är det egentligen partiet står för i dagens samhälle förutom att man alltid ha de yngsta och snyggaste språkrören? Står partiet verkligen för det gröna, för en hållbar demokratisk utveckling. Men jag vet att det finns många miljöpartister som har en partisk uppfattning mot den israeliska politiken och mot själva staten Israel som ju ändå är de enda fungerande demokratin i Mellanöstern.

Vänsterpartiet kanske? Också ett ganska naturligt val egentligen med blick på min egen historia. Vänsterpartiet är ju gamla SED:s (sedermera PDS:s och numera tyska Vänsterns) svenska systerparti. Men vad får jag för bild av detta parti? Inget alls egentligen. Jag ser enbart att även Vänstern är odifferentierat mot Israel på ett sätt att man inte kan skilja mellan orsaken och verkan. För mig ett avgörande faktum.

FI! kanske, Gudrun Schymans Feministiska initiativ? Självaste Gudrun är ju en stark kvinna som vågar ta en nystart efter att ha varit partledare för vänsterpartiet, haft sina skandaler… Men vad står partiet för? Jämställdhet mellan man och kvinna. Till varje pris? Tills man inte kan skilja längre mellan kvinna och man, tills männen föder barn?

Moderaterna? Moderaterna förknippar jag inget med, ingen politik egentligen, inget ställningstagande. Inget alternativ. De viktigaste företrädare – gråa profillösa möss, t o m Carl Bildt som överskridit sitt bäst före-datum om några år numera har mig inget att säga, är väldigt blek som utrikesminister, fast det finns mycket att göra. Skulle det inte vara en lönande uppgift för honom att gå in som förmedlare i den konflikten som affekterar det svenska samhället mest just nu, Mellanösternkonflikten, där alla och ingen har sin åsikt, ofta utan att veta någonting? På detta vis kunde han marknadsföra Sverige som ett neutralt land som står på frihetens och demokratins grundstolpar. Eller vill han inte det? Eller kan han inte för att Sverige inte är det längre, ett land som vilar på frihet och demokrati?

Kristdemokraterna utesluter sig själva i och med att de har en väldigt konservativ attityd som inte är min.

Centerpartiet marknadsförs som det gröna liberala alternativet, vilket jag åtminstone inte märkt så mycket av. Ingen aning vad centerpartiet står för och inte står för.

Folkpartiet verkar vara ett öppet parti med en bra och konstruktiv attityd som till syns inte känner varken dogmen eller begränsningar, ett sant demokratiskt parti som jag förstår det. Men så finns det också den där märkliga skolreformen som inte är något halvt och inte heller något helt. Men här känner jag att jag ändå kanske kunde inbringa mig…

Sverigedemokraterna lägger väldigt spektakulärt fingret i såret, men visar inga vettiga lösningar. För min smak alltför plakativt och ytligt i sin världssyn.

Men jag måste ju också lägga till att det var enbart Folkpartiet och Sverigedemokraterna som under våren 2009, när det hände ganska otroliga saker i Malmö i samband med Davis Cup-spelet mellan Israel och Sverige i senaste Gazakrigets långa skugga, som – visserligen av olika anledningar – officiellt kom ut ur garderoben med att framhålla vår rätt demonstrera för staten Israel och dess rätt att existera och försvara sig. Ibland får man vänner som man kanske inte velat ha…

Vilket parti skulle jag välja? Valet är mitt.


Jag hade förvisso gått i taket…

juni 7, 2009

…om det som en mamma berättade för mig hade hänt mitt barn:

Hennes dotter bråkade med en annan flicka på skolgården och kastade en sten på motståndaren. Då ställde hon upp sig och sa: Nu ska jag gå hem, hämta en kniv! Och så kommer jag och dödar dig!

Och lärarens kommentar var: Jamen det är ju bara så. De kan ju råka säga såna saker… Det kan vi inte göra någonting.

Nej, göra kan hon inte någonting åt i efterhand, men i förebyggande syfte då? Skulle man kanske prata med ett barn på åtta år som säger så? Skulle man inte ta kontakt med föräldrarna? Nej, vi kan inte göra någonting. Svensk filosofi…

När jag var åtta gammal dog Ulbricht, 82 år gammal. Då råkade jag säga: Det var ju inte så farligt att han dog, han var ju redan så gammal. Ojdå! Vilket himlaliv utbrast! Jag inbeställdes till förståndaren till pionjärlägret där jag befann mig på den tiden, i början av augusti 1973, och läxades upp! Hur kunde jag säga så?! Jag var åtta, och han var ju verkligen död, han var ju det, och han hade dött i hög ålder! Det gick verkligen att göra någonting åt. Jag blev i alla fall så rätt att jag blev sjuk nästa dag och fick åka hem, med en ledare på motorcykel. Tack och lov var det bara några få kilometer från Friedensweiler till Magdeburg. Annars hade jag dött på vägen hem. Men jag kände mig illa de närmaste veckorna och vågade inte berätta om det för någon, inte ens mina föräldrar. Tror de vet inte det än idag…

Nu vill jag inte säga att detta barn ska läxas upp på gammalt DDR-vis, men man måste väl kunna förlara för barnet vad det egentligen har sagt! Eller är jag helt ute och cyklar?!


%d bloggare gillar detta: