Jag sörjer.
Jag sörjer trefaldigt, miljontals gånger.
Jag sörjer min mamma. Hon gick bort för bara två veckor sedan, den 22 oktober. Den 10 november skulle hon ha fyllt 80 år. Hon berättade flera gånger för mig hur det var för henne på sin 6-årsdag, den 10 november 1938. Natten till denna dag krossades glas runtom i min mammas (och sedermera min) hemstad. Den stora synagogan som stod i närheten av hennes hus brann ner under denna natt. Barn från samma gård, lekkamrater och deras föräldrar försvann över en natt utan att någonsin komma tillbaka. Denna födelsedag kom att påverka hela hennes liv fram till sista andetaget.
Jag sörjer de flera miljoner offer för Förintelsen i Europa, judar, romer, homosexuella och många många fler. Jag tänder ett ljus i stillhet, läser de sörjandes bön, Kaddisch, tänker på de många offren för nazisternas förintelse, men även för andra folkmord och krig som ägde rum genom tiderna.
Men jag sörjer också det försvunna multikulturella, multireligiösa malmösamhället då alla kunde känna sig trygga och gå ut på gatan. Jag efterlyser den sammanhållningen som – som jag uppfattade det – en gång, kanske fram till våren 2009, präglade staden. Jag efterlyser ett ömsesidigt intresse för varandra, ett att-vilja-lära-sig-av-varandra, att-lära-känna-varandra. Efterlyser respekt för varandra i mycket större utsträckning än vad jag kan hitta numera. Och respekten börjar med att respektera minoriteterna, nationella, religiösa, kulturella, precis som de är. Respekten börjar med att acceptera att två män vill gå hand i hand på gatan, att kvinnor vill gå klädda i hijab, män vill gå med kippa på huvudet. Respekten fortsätter med att respektera de olika traditionerna utan att känna sig tvungen att anamma de själva för sig, att vissa vill fira Shabat en fredagkväll och hela lördagen lång, att några vill äta halal- eller kosherslaktad mat, att ytterligare några vill gå ut och festa och andra vill besöka kyrkan och utöva sin religion där. Sedan finns det vissa som vill omskära sina barn pga religiösa skäl. Mycket av detta ställs i fråga i dagens samhälle. Mycket av detta trampas med fötterna. Av enskilda, av grupper, av samhället.
Men en sådan dag då vi ska minnas offren för mänsklighetens värsta folkmord som organiserades som ett genomtänkt maskineri, en sådan dag skulle jag gärna vilja se en gemensam värdig manifestation för att minnas och hedra dem som dödades under Förintelsen och i andra folkmord. Då bör vi respektera varandras seder och traditioner att leva, att hedra minnet efter de döda och ska minnas gemensamt.
Nu läser jag om att det ska äga rum en manifestation mot rasism på Kristallnattens årsdag på fredagen kl 20. I texten läser jag om skyltfönster till judiska butiker som blev krossade under den natten 1938, om judiska hus som blev vandaliserade och plundrade. (Jag läste ingenting om att judar blev deporterade, mördade redan under denna natt.) Och så går jag vidare och läser om vem som tar initiativet till manifestationen – och undrar: Var har de judiska organisationerna tagit vägen? Varför är inte de med på manifestationen?
Och jag är tvungen att inse att vi inte har hittat en gemensam nämnare på hur manifestationen ska gå till. Vissa anser att dagen sedan flera år tillbaka är kapad av andra och vägrar kanske att engagera sig i denna manifestation på grund av detta. Eller har de aldrig blivit tilfrågade? Andra anser att de måste driva egen agenda i och med att de deltar i manifestationen. Eller verkar det bara så? Och så ligger det hela på en fredagskväll, en kväll då troende judar, en del av dem överlevare eller barn och barnbarn till överlevare av Förintelsen och Kristallnatten, firar Shabbat, veckans vilodag då den judiska traditionen förbjuder vissa saker. Bör man inte respektera detta och celebrera manifestationen på ett sätt som bland alla de andra också repekterar de judiska traditionerna? Bör man inte hedra minnet efter Förintelsens offer genom att gemensamt, judiska, romska, homosexuellas organisationer, partier och organisationer från hela det politiska spektret, manifestera det vi står för: toleransen, multikulturaliteten, multireligiösiteten, freden – och leva upp till dessa ord?
Under hela sitt liv levde min mamma med minnet efter de krossade glasen, den brinnande synagogan i Magdeburg, de försvunna och i många fall sedermera dödade lekkamraterna och deras familjer, 74 av sina nästan 80 år som hon skulle ha fyllt nu på lördag. Och vi har verkligen inte kommit mycket längre än vad man hade kommit i Tyskland på tjugo- och början av trettiotalet? Är det verkligen så illa eller kan vi samsas kring minnet efter dem som fick sätta livet till och lära oss av gamla misstag för att komma vidare mot en ljusande framtid för alla i Malmö, hela Sverige, Europa, världen?
Men det finns en ny chans nästa år. Vi kanske kan sätta ner oss och sätta igång ett samtal med alla som vill delta och bidra om hur vi ska hedra minnet efter Förintelsens offer nästa år och året därpå och året därpå… Så att vi aldrig slutar minnas dem som dödades under Förintelsen och andra folkmord.
(Jag skickade texten till Sydsvenskan för publicering för jag tyckte det kan vara värt en läsning. Sådan var svaret: ”Tack för din text, den berörde mig. Tyvärr måste jag ändå tacka nej till den.”)
Har vi tur så finns artikeln även på Newsmill.
Publicerat av Jer. St. Richter 
מישפּאָכיסקה 