Jag är en politisk människa

Jag är en politisk människa och har alltid varit det. Som barn har jag upplevt hur mina föräldrar engagerade sig för sin stat DDR som de upplevde som lösningen efter det traumat som de själva varit med om som barn under hela mänsklighetens värsta krig. Jag har varit med på otaliga förstamajdemonstrationer, gick med pionjärorganisationen och ungdomsorganisationen Fri tysk ungdom, FDJ.

Mina föräldrar, vars föräldrar och förföräldrar i flera generationer såg sig som socialdemokrater och i generationer var medlemmar i Tysklands socialdemokratiska parti ansåg att det var en historisk chans att få ett rättvist och fredligt samhälle i Tyskland genom att bygga upp en egen socialistisk stat i Östra Tyskland. De var helt övertygade om att detta var den enda vägen ett land kunde gå efter den historiska katastrofen som Tyskland precis hade upplevt. Och så var det inget konstigt att de helhjärtat gick med i Socialistiska enhetspartiet när de väl hade uppnått den åldern under femtiotalet. För de ville bygga något nytt. Att detta var en romantisk naiv föreställning som de inte kunde släppa fram till våra dagar är en annan sak. Men strax efter kriget…

Och så är det inte heller något konstigt med att även jag gick med i SED 1986 (efter att ha varit kandidat för medlemskapet i partiet i ett år vilket brukade vara så…) – fast inte lika helhjärtat som mina föräldrar på sin tid. Jag minns att jag redan då ville vara politiskt aktiv, att jag redan då ville förändra saker och ting. Jag har aldrig varit en revolutionär, men saker och ting skulle gå vidare, utveckla sig. Jag kanske var en evolutionär som försökte driva en utveckling. Men vilken var den rätta formen för detta på 80-talet? Det funderade jag om då med. Vem ska du ansluta dig till osv. Även i DDR fanns det flera politiska partier. Och att det fanns stora likhetstecken mellan dessa partier anade jag då också. Men ändå ville jag markera och funderade på att gå med i ett annat parti än SED, ett parti som hette Demokratiska bondepartiet – vad detta nu än innebar, men jag hittade ingen som var medlem där som man kunde vända sig till. Så blev det SED ändå – för slutligen hade jag inget val, som så ofta under min uppväxt. Men ändå var jag driven av att göra DDR, mitt hemland, bättre än vad den var då. Det fanns aldrig någon tanke på att lämna DDR, flytta eller fly någon annan stans. Om en förändring skulle ske så skulle den komma inifrån och utan att man häller ut barnet med badet.

Men det var just det som hände 1989/1990. Barnet DDR försvann helt och hållet. Det fanns ingen möjlighet längre att påverka dess utveckling. Samtidigt med denna utveckling i den stora politiken flyttade jag i det lilla, ifrån den väldigt politiska och intressanta storstaden Dresden som redan under DDR-tiden var en progressiv och utvecklande plats i den så kallade De aningslösas dal i DDR (eftersom man inte fick, rent tekniskt inte hade möjighet att få väst-tv där på den tiden…). Från Dresden flyttade jag till DDR:s andra ände, en liten stad nära hamnstaden Rostock, där det blåste en helat annan vind. När det i Dresden hösten 1989 redan pågick stora demonstrationer för förändringar i DDR och så småningom även för återföreningen med Västtyskland var de i norr fortfarande väldigt måna om sina små saker där och undrade vad som pågick i söder (några veckor senare hade samma människor stoltserat med att de äntligen efter alla års lidande hade hunnit fördriva byråkraterna från SED osv osv – det är då ordet Wendehals skapades…). Men under denna flytt försvann de gamla strukturerna, det fanns ingen möjlighet att återansluta sig till någon lokalorganisation av det partiet som jag fortfarande var medlem i och som under tiden hunnit byta namn till Demokratiska socialismens parti PDS. På det viset gick jag ur partiet – lika halvt frivilligt-ofrivilligt som jag gick med i partiet fyra år tidigare.

Landet jag levde i hade förändrats totalt under bara ett enda år. Jag kände mig inte igen längre och behövde som många östtyskar under den tiden en lägre tid att orientera mig i detta nya land som jag hade hamnat i utan att lämna mitt land. Det nya landet kom till mig…

Hela den situationen underlättade för mig (och min familj att efter några år flytta till ett annat land: Om vi nu ska leva i ett annat land då ska vi göra det riktigt och på allvar, med allt som detta innebär, ett nytt språk, en ny kultur – ett nytt land. Valet föll på Sverige, av en slump…

Nu är vi här, numera sedan femton år tillbaka, har fått våra tre yngsta barn i Ystad, haft och sålt hus, lärt oss språket ganska fort, läst på universitet, haft bra och dåliga jobb, gjort det ena och det andra – men vi har aldrig kommit hem. Vi har aldrig känt att vi vill stanna i landet och påverka det. Och så är det fortfarande… Och i skrivande stund, när jag noterar detta här, får jag ett samtal från min fru som för tillfället jobbar i Stockholm: ”Du, Berlin kan ändå bli någonting för oss. Kolla mailet…”

Men om detta nu inte skulle vara fallet, om alternativet Berlin inte skulle vara ett verkligt alternativ – och det är inte säkert att det är det för vi måste först se om våra barn är ”tysklandskompatibla”, dvs om de kan klara den tyska skolan, det tyska samhället och livet i Berlin efter att ha gått i den svenska skolan och bott i Lagomlandet i alla år.

Om vi nu skulle stanna i landet och jag skulle avsluta min partipolitiska abstinens här, vilket parti skulle jag då kunna välja. I Tyskland kunde ett sådant parti för tillfället gott vara det tyska Piratpartiet som är möjligen ett äkta vänsterliberalt alternativ i politiken…

Svenska piratpartiet då? Nej, inget alternativ för politik handlar för mig inte enbart om kopieringsrätter på nätet. Och det tyska systerpartiet har kommit mycket längre med att ta upp andra teman i samhället.

Socialdemokraterna då, som ju skulle vara det ”ärvda” alternativet? Nej, om man följer diskussioner så är de oftast väldigt ideologiskt laddade. Man skiljer jämnt mellan borgerlig och icke borgerlig, vänster och höger. Men dessa gränser finns inte i min världsbild. För mig är all politik ett samspel av alla de olika uppfattningarna och åsikterna och inga intriger mellan olika läger. Kanske även detta en naiv uppfattning… Och så tolererar man sådana människor som Reepalu som ställer till rejält i Malmö med sina naivt dumma eller t o m medvetet gjorda utspel de senaste åren. Dessutom har ju också hans politik inte enbart på ett positivt sätt satt Malmö på världskartan i och med att staden blev segregationens och kriminalitetens och numera också antisemitismens huvudstad… Nej, inget alternativ.

Miljöpartiet då? Det fanns länge på min agenda så att säga i och med att jag själv anser mig vara en grön vänsterliberal. Men vad är det egentligen partiet står för i dagens samhälle förutom att man alltid ha de yngsta och snyggaste språkrören? Står partiet verkligen för det gröna, för en hållbar demokratisk utveckling. Men jag vet att det finns många miljöpartister som har en partisk uppfattning mot den israeliska politiken och mot själva staten Israel som ju ändå är de enda fungerande demokratin i Mellanöstern.

Vänsterpartiet kanske? Också ett ganska naturligt val egentligen med blick på min egen historia. Vänsterpartiet är ju gamla SED:s (sedermera PDS:s och numera tyska Vänsterns) svenska systerparti. Men vad får jag för bild av detta parti? Inget alls egentligen. Jag ser enbart att även Vänstern är odifferentierat mot Israel på ett sätt att man inte kan skilja mellan orsaken och verkan. För mig ett avgörande faktum.

FI! kanske, Gudrun Schymans Feministiska initiativ? Självaste Gudrun är ju en stark kvinna som vågar ta en nystart efter att ha varit partledare för vänsterpartiet, haft sina skandaler… Men vad står partiet för? Jämställdhet mellan man och kvinna. Till varje pris? Tills man inte kan skilja längre mellan kvinna och man, tills männen föder barn?

Moderaterna? Moderaterna förknippar jag inget med, ingen politik egentligen, inget ställningstagande. Inget alternativ. De viktigaste företrädare – gråa profillösa möss, t o m Carl Bildt som överskridit sitt bäst före-datum om några år numera har mig inget att säga, är väldigt blek som utrikesminister, fast det finns mycket att göra. Skulle det inte vara en lönande uppgift för honom att gå in som förmedlare i den konflikten som affekterar det svenska samhället mest just nu, Mellanösternkonflikten, där alla och ingen har sin åsikt, ofta utan att veta någonting? På detta vis kunde han marknadsföra Sverige som ett neutralt land som står på frihetens och demokratins grundstolpar. Eller vill han inte det? Eller kan han inte för att Sverige inte är det längre, ett land som vilar på frihet och demokrati?

Kristdemokraterna utesluter sig själva i och med att de har en väldigt konservativ attityd som inte är min.

Centerpartiet marknadsförs som det gröna liberala alternativet, vilket jag åtminstone inte märkt så mycket av. Ingen aning vad centerpartiet står för och inte står för.

Folkpartiet verkar vara ett öppet parti med en bra och konstruktiv attityd som till syns inte känner varken dogmen eller begränsningar, ett sant demokratiskt parti som jag förstår det. Men så finns det också den där märkliga skolreformen som inte är något halvt och inte heller något helt. Men här känner jag att jag ändå kanske kunde inbringa mig…

Sverigedemokraterna lägger väldigt spektakulärt fingret i såret, men visar inga vettiga lösningar. För min smak alltför plakativt och ytligt i sin världssyn.

Men jag måste ju också lägga till att det var enbart Folkpartiet och Sverigedemokraterna som under våren 2009, när det hände ganska otroliga saker i Malmö i samband med Davis Cup-spelet mellan Israel och Sverige i senaste Gazakrigets långa skugga, som – visserligen av olika anledningar – officiellt kom ut ur garderoben med att framhålla vår rätt demonstrera för staten Israel och dess rätt att existera och försvara sig. Ibland får man vänner som man kanske inte velat ha…

Vilket parti skulle jag välja? Valet är mitt.